Bokrecension: Anton Monti, Pontus Purokuru: 1968 – vallankumouksen vuosi. Kustantamo S&S, Helsinki 2018, 247 s.

Boken handlar alltså inte enbart om ”det galna året” som 1968 kallats utan också om alla de sextiotalsrörelser som skulle kulminera nämnda år. Man talar om ”jäsande, kokande sextiotal”. Och det verkligen sjöd av aktiviteter överallt. Ensaksrörelser dök upp som svampar efter ett regn, nya grupper bildades och dog ut på löpande band samtidigt som hela samhällsklimatet radikalt förändrades. Utanför västvärldens traditionella arbetarpartier uppstod dessutom den så kallade nyvänstern, the New Left.

Som Monti och Purokuru helt riktigt konstaterar var sextiotalets Finland med bara två decennier sedan fredsslutet fortfarande mycket värdekonservativt med begrepp som hem, religion och fosterland i förgrunden. Som ett exempel kan nämnas att kvinnor ensamma inte fick gå in på krog! Ett annat var när författaren Hannu Salama åtalades för att ha hädat gud i en av sina romaner.

Det var alltså i detta konservativa land man startade grupper som fredsorganisationen Hundras kommitté, Förening nio som ville förbättra kvinnans ställning, Novemberrörelsen som försvarade  fångarnas rättigheter, Vietnamorganisationerna som motsatte sig USA:s krig i Vietnam, samt många andra liknande föreningar.

Utomparlamentarisk påverkan var ett modeord i tiden.

Intressant nog framgår det att Finlands socialdemokratiska parti (SDP) lyckades fånga upp och integrera många av sextiotalets nyvänsterströmningar trots att det enligt boken var så att ”1960-talets politik gjordes på gatorna”. Det lyckades till och med så bra att många av ensaksrörelsernas synliga och aktiva medlemmar anslöt sig till socialdemokraterna som efter valsegern år 1966 blivit ledande regeringsparti. Socialdemokraterna visade sig nämligen vara mästare på att bilda arbetsgrupper för än det ena, än det andra behjärtansvärda reformprojektet vilka på sikt även gav konkreta resultat i det finländska välfärdsbygget. Kvinnor, fångar, vapenvägrare och andra utsatta och diskriminerade grupper fick det nämligen betydligt bättre med tiden.

Från fred till våld

Men fredsprofeten Mahatma Gandhi skulle plötsligt som genom ett trollslag ersättas av gerrillaledaren Ernesto “Che” Guevara som den stora förebilden. Åtminstone för en alltför stor del av de dåtida radikala ungdomarna. Fenomenet löpte parallellt på många håll i västvärlden. I vissa länder började anarkism och till och med terrorism finnas i luften. Dock inte i Finland utom kanske helt flyktigt i något sammanhang.

Det som skedde efter 1968 var att  många av de utomparlamentariska nyvänsteraktivisterna övergick till extremkommunistiska sekter som maoister, trotskister och rentav terrorister. Så gick det i Sverige, Danmark och Norge där främst maoismen ännu för bara några decennier sedan var ett verkligt plågoris både vid universiteten, inom kultur- och mediavärlden samt delar av fackföreningsrörelsen. I Västtyskland och Italien blev terrorn en fruktad del av vardagen under många år. I det nordliga och perifera Finland marscherade motsvarande grupper rakt in i den Moskvatrogna minoriteten inom Finlands kommunistiska parti och fick därefter heta taistoiter efter den kommunistiska oppositionsledaren Taisto Sinisalo. Ordet taisto som dessutom i svensk översättning betyder strid!

Men hur en ursprungligen fredsinriktad, frisinnad och tolerant global ungdomsvåg kunde slå över i sin absoluta motsats och förvandlas till mer eller mindre våldsbejakande, dogmatiska, intoleranta och testuggande sekter ger Monti och Purokuru inte någon förklaring till. Förmodligen har de ingen.

Våren och sommaren 1968 rullar radikaliseringen på i stora delar av västvärlden. Vietnamkriget eskalerar och allt fler sällar sig till krigets motståndare. Hundratusentals människor drar överallt ut på gator och torg för att demonstrera mot kriget. I Västberlin i april skjuts studentledaren Rudi Dutschke ner på öppen gata men överlever, i maj lamslås Frankrike av studentrevolten och av en generalstrejk som nästan fäller regeringen, i augusti rullar Warszawapaktens pansarvagnar in i Tjeckoslovakien, och här hemma organiseras de så kallade Röda lördagarna i Esplanadparken i centrum av Helsingfors.

Kulminationen i Finland kommer den 25 november 1968. Då genomförs ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors, Vanhan valtaus, som sedermera omgetts av ett mytens skimmer.

Många kända namn passerar revy i boken. Till exempel Erkki Tuomioja, I-C Björklund, Johan von Bonsdorff och Pertti Hynynen.

“Följ flaggan!”

Speciellt fäster man sig vid den centrala roll som bokens författare ger åt Pentti Järvinen som på 1960-talet tillhörde ledningen för Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF). Ett utbrytarparti på vänsterkanten vars anhängare efter partiledaren Aarre Simonen kallades simoniter. I och med den socialdemokratiska partiförsoningen på 1970-talet anslöt han sig sedermera till de finlandssvenska socialdemokraterna genom Socialdemokratiskt Forum i Helsingfors.

Järvinen och hans partikamrat Tauno-Olavi Huotari benämndes på sin tid ”barrikadmagistrarna” eftersom de under 1960-talet var med om att arrangera alla större demonstrationer i Helsingfors. Här fanns bland annat 16 oktoberrörelsen som var mot bönlördagarna, de delvis Beatnikinspirerade skolelever som kallades ”Eikan pumppu” därför att de brukade samlas vid Eino Leinos staty, sittstrejken vid Runebergs staty mot den amerikanska utrikesministern Dean Rusks besök i Helsingfors sommaren 1966, samt inte minst otaliga Vietnamdemonstrationer. Till dem hörde den Vietnamdemonstration som omtalas i boken och som den 23 maj 1968 under smått anarkistiska former arrangerades i Brunnsparken utanför den amerikanska ambassaden. I nämnda demonstrationen deltog också de sex blivande medlemmarna, bland dem undertecknad recensent, av Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb som återupplivades hösten samma år. Det var då ungdomsklubbisterna första gången fick lyssna till Pentti Järvinens berömda stridsrop ”Seuratkaa lippua”. När han hörde ungdomar som talade svenska ropade han genast ”Nu ska ni följa flaggan”.

En som höll huvudet kallt under 1968 var den dåvarande socialdemokratiske statsministern Mauno Koivisto. Monti och Purokuru skriver: ”Koivisto ansåg 1968-rörelsen oberäknelig och farlig. Samtidigt förmådde han identifiera sig med rörelsens sinnesstämning”. I synnerhet den franska majrevolten hade gjort honom mycket orolig. För många torde det vara obekant, men faktum är, vilket boken poängterar, att Koivisto under 1950-talet då han liftade i England fördjupat sig i bland annat trotskistisk och anarkistisk litteratur som vid den tidpunkten var så gott som totalt okänd i Finland. Precis som president Urho Kekkonen förstod också Koivisto hur viktigt det var att på fredlig väg integrera de radikala vänsterströmningarna i det samhälleliga reformarbetet. Något man dessbättre i stor utsträckning lyckades med.

När sedan en del av den finländska sextiotalsvänstern efter 1968 inom loppet av bara något år fångades upp av de dogmatiska taistoiterna inom kommunistpartiet blev det enligt bokens författare en helt annan historia än vad de samhällskritiska vänsterrörelserna dittills stått för.

Som svenskspråkig läsare saknar man ett avsnitt om vad som hände på finlandssvenskt håll under sextiotalet. Nu berättas ingenting om kulturföreningen Progress, om tidskriften FBT med Claes Andersson som chefredaktör eller FBT-kabarén på Svenska teatern. Socialdemokratiska studentföreningen (SF) skymtar fram i förbigående på bara ett ställe. Det nämns inte heller att Yrsa Stenius var chefredaktör för finlandssvenska Studentbladet och Ulf Sundqvist ordförande för Finlands studentkårers förbund under det dramatiska året 1968.

Vad återstår av sextiotalet?

Årets hit i Sverige just år 1968 var Raringen, Honey på engelska, av Björn Ulvaeus. Med vemodig stämma sjöng han: ”sen minns man hur det var en gång och man hör ekot av en sång…” och vidare: ”…man minns en sommar, minns en vår, då fåglar sjöng i varje snår. För länge sen”.

Även om sången för länge sedan har tystnat hörs ännu ekot från 1968.

Året när allting föreföll möjligt för dem som då befann sig i livets vår och då man i likhet med de franska studenterna i Paris kunde skandera ”Fantasin till makten”. Sedan gick det precis tvärtom, vilket ger detta märkliga år en kusligt skrämmande dimension. Men förtar inte den magi, på såväl gott som ont, av framtidsdrömmar som en gång fanns i luften.

Hur ska året  68 egentligen förstås?

Man kunde påminna om den tyske filosofen Hegel som var en av Karl Marx främsta lärofäder. Hegel ansåg att historien är en process som framskrider genom så kallade dialektiska triader i form av tes-antites-syntes. Den unge Hegel fascinerades av den franska revolutionen som han ansåg nödvändig för att den städade bort gammalt bråte av adelsvälde och enväldig kungamakt. Men Hegel förfärades över revolutionens hemska och blodiga överdrifter. Samma kan sägas om 1968. Hade de extrema krafterna då segrat hade vi gått från studentrevolt till skräckvälde. Istället blev det sextiotalets mest positiva och uppbyggande element som tack vare ett idogt och träget reformarbete kom att förändra samhället och skapa det moderna, trygga, nordiska Välfärdsfinland vi idag lever i.

De radikalaste grupperna lät sig däremot uppslukas av kommunismen för att efter Berlinmurens fall 1989 sopas bort och förhoppningsvis för alltid försvinna från den historiska arenan.

För visst var det väl bäst att det gick som det gick?

Eller hur?

Henrik Helenius