– De som grundade föreningen visste att det skulle bli en tuff kamp, men också en kamp värd att ta, sade Maarit Feldt-Ranta i festtalet på arbetarföreningens jubileumsfest.

Finlands jubileumsår kulminerar givetvis på självständighetsdagen den 6 december medan Helmi Rosendahl har bemärkelsedag i början av november. Arbetarföreningen i fråga var därmed först ut att fira 100 genom festligheter på FBK-huset i Köklax den 14 oktober.

Köklaks svenska arbetarförening höll sitt första konstituerande möte den 29 april 1917. Att föreningen formellt registrerades först 1919 beror antagligen på tidens turbulens i den nya nationen. Protokollet från första mötet uppger att 30 personer deltog och att Emil Malmström valdes till ordförande för innevarande år, alltså 1917. Första mötet “öppnades av Svenska arbetarförbundets sekreterare K W som höll ett föredrag över arbetarrörelsens strävande och dess uppgift just nu”.

Då föreningen bildades föreslogs flera namn. Valet föll på Köklaks svenska arbetarförening efter en omröstning med resultatet 29-1, där en röst föredrog namnet Kamrat. Namnet Köklaks svenska arbetarförening har bestått trots att ortnamnets stavning formellt har ändrats till Köklax.

Föreningens historia har förstås påverkats av landets öde och av Esbos enorma tillväxt som gett möjligheter, men också stora utmaningar. I början av 1900-talet hade Esbo cirka 6 000 invånare. I dag är invånarantalet en bit över 260 000 och det svenskspråkiga befolkningsandelen har krympt ordentligt. Den finlandsvenska socialdemokratin upplevde en svår period under efterkrigstiden i och med en delvis kluven inställning till grynderbyggarna. Inre konflikter och konkurrens mellan olika föreningar var inga ovanliga fenomen.

Titeln på historiken från 2007 (redaktör: Alf-Erik Helsing) är välvald: Växtvärken och jämlikheten. Den gavs ut av Esbo svenska arbetarförening och Köklaks svenska arbetarförening för att fira 100 år av svenskspråkig socialdemokrati i Esbo. Verket uppkom genom en studiecirkel. Nu, tio år senare, har Esbo svenska arbetarförening uppgått i Köklaks svenska arbetarförening och 100-åringen är SDP:s sista svenskspråkiga partiavdelning i Esbo. Fusionen mellan nämnda föreningar skedde år 2014.

Föreningen som återstår har idag 52 medlemmar. Ordförande Yngve Lindholm sticker inte under stol med att en föryngring saknas och att medelåldern är hög. Men utmaningar har alltid funnits och arbetarföreningen har alltid klarat sig och hade all anledning att på lördagen fira jubileum med god mat, fin musik och förstås politik av både allvarlig och mer nostalgiskt lättsam art.

Festdagens mest tindrande stjärna var förstås Helmi Rosendahl, som sagt jämnårig med föreningen, som uppvaktades med vackra rosor för sitt långvariga medlemskap. I inte mindre än 71 år har hon hört till Köklaks svenska arbetarförening och till alla festdeltagares glädje blev hon tydligt berörd av uppvaktningen.

Stämningen var också på topp då Jacob Söderman kåserade om gamla tider. Han konstaterade också, precis som Helsing i tidigare nämnda historik, att arbetarföreningen i Köklax delvis fungerat som en slags hembygdsförening och därmed varit en föregångare. Verksamheten har varit bredd och fyllt en social funktion i form av danskvällar och fisketillställningar. Föreningen har gjort mycket sådant som dagens rörelse behöver.

“Finland vid ett vägskäl”

Mer allvarsam politik, varvad med varm uppskattning, blev det i festtalet som hölls av riksdagsledamot och partiets vice ordförande Maarit Feldt-Ranta. Hon inledde vid det historiska året 1917, ett år som hon nyligen sett skildrat i Väinö Linnas Här under Polstjärnan på stadsteatern i Lahtis och i en pjäs om 1917-1918 på Teatteri Trala i Virkby.

– För oss som har fått leva i en organiserad nordisk välfärdsstat, är det en grym men nödvändig historieskildring som påminner, att när orättvisorna är allt för stora, när hungern är ständig, när människovärdet är noll och när det inte finns något som helst hopp om en bättre framtid, tar människor till desperata medel för att få rättvisa till sig själv och sina närmaste, sade Feldt-Ranta som vidare konstaterade att kampen för rättvisa fortsätter och behövs även i dag.

– Finland är i ett vägskäl. Det låter väldigt dramatiskt. Men de facto är läget sådant att ifall utvecklingen fortsätter mot den riktning vi nu är på väg, kommer Finland att se väldigt annorlunda ut om en tid.

– Det händer väldigt mycket hela tiden och det kan vara svårt att åtskilja stora linjer från enskilda beslut. De största förändringarna som håller på att ske och som regeringen driver på är att ändra Finland från ett nordiskt välfärdssamhälle, som har en bred offentlig sektor, till ett kommersiellt samhälle där allt större delar av samhällsservicen blir näringsverksamhet, sade Feldt-Ranta och anknöt till den högaktuella vårdreformens grundlagsproblem.

Hon lyfte fram bolagiseringar och privatiseringar inom vården, nedlagda tågturer för att bädda för privata bolags intrång i kollektivtrafiken och nedskärningar inom utbildningen som konkreta exempel på regeringens strävan mot ett mer kommersiellt samhälle. Kritik mot detta måste sättas i rätt ljus:

– Jag har ingenting emot näringslivet eller företagande, helt tvärtom. Men vi vet att nordiska modellen har klarat sig bäst i världen bland alla samhällsmodeller och det finns inga hållbara motiveringar att skrota den, sade Feldt-Ranta.

Hon uttryckte också oro över och skarp kritik mot regeringens inställning till ökande inkomstskillnader.

– Regeringens ideologi går helt enkelt ut på att en accepterar och rentav välkomnar inkomstklyftorna; samlingspartisterna sade detta redan högt i riksdagens plenum nyligen.

– Regeringen Sipilä har redan tidigare klargjort att de har befriat höginkomsttagarna helt och hållet från de nedskärningar som nu istället riktas mot låginkomsttagarna, folk med lägre pensioner, barnfamiljer, arbetslösa, de som är på sjukdagpenning och för studerande och nu har regeringen ytterligare riktat extra skattelättnader till de två högsta inkomstdeciler som har det allra bäst. Det är helt enkelt bara fel.

Det som däremot helt enkelt bara är rätt är en fortsatt kamp om dessa frågor alla dagar. Feldt-Ranta tog upp frågor om globalt ansvar i en värld där USA:s och Nordkoreas ledare strider på Twitter, där hundratusentals har häktats i Turkiet och där hundratals nazister marscherar i Göteborg, samt vid riksdagen i Helsingfors där sade saker åt Feldt-Ranta som var av den karaktären att hon inte täcktes eller ville säga dem på en festdag som denna.

Kampen är tuff, men Feldt-Ranta konstaterade vidare i sitt tal att de som grundade Köklaks svenska arbetarförening för 100 år sedan visste om det.

– Men de visste också att det är en kamp som är värd att ta och att de har allt som behövs för att förverkliga de ideal och målsättningar som de ställde upp för då 1917. Historien har bevisat att de hade rätt.

– På samma sätt är det nu vår tur […] Och jag är säker på att vi klarar av det tillsammans. För det är sant som vi brukar sjunga: tillsammans bygger vi landet.

Sång blev det också på festen tack vare Per Björklund och Timo-Juhani Kyllönen som stämde upp till Finlandia, Höstvisan och Miljoona ruusua.

Avslutningsvis bör nämnas alla de medlemmar som varit medlemmar i över 50 och över 40 år.

Medlemmar i över 50 år:

Helmi Rosendahl medlem i 71 år, Maj Britt Cavonius i 59 år, Bror Göran Streng i 59 år, Ahti Aaltonen i 57 år, Krister Snabb i 52 år, Ritva Tallberg i 51 år, Ralf Wahlroos i 60 år, Karl Ekström i 57 år, Guy Häggström i 55 år, Tauno Toiviainen i 54 år, Bo Liljeblad i 51 år och Eine Wennerström i 50 år.

Medlemmar i över 40 år:

Stig Holmqvist medlem i 49 år, Stig Holmqvist i 49 år, Christina Dahlström i 48 år, Rhea Norrman i 48 år, Ove Åkerlund i 44 år, Fredrik Almqvist i 43 år, John Karlsson i 41 år, Tom Saxén i 48 år, Agneta Wessman i 46 år, Peter Nyberg i 46 år, Torbjörn Lindström i 46 år, Kurt Fager i 45 år, Ulf Gerkman i 44 år, Gustaf Elfsberg i 48 år.

Helmi Rosendahl och FSD:s vice ordförande Anette Karlsson framför fanan som av någon anledning stavar Köklax korrekt och alltså föreningens namn fel. Foto: Johan Kvarnström