Palkittu politiikan aikakauslehti
41€/4kk

Kultur

Recension: Bärlund ger miljön en chans – då klimatångesten breder ut sig behövs sådana insatser mer än tidigare

Kari Hulkko

Kaj Bärlund är en välkänd gestalt bland Finlands svenska socialdemokrater som han ledde i många år. Nu har han gett ut sina memoarer som spänner över allt från barndomen över en imponerande karriär fram till dagens pensionärstillvaro i hemstaden Borgå.

Henrik Helenius

Arbetarbladet

 

Kaj Bärlunds bok bär underrubriken ”En minister minns”. Något som dels syftar på att Bärlund som miljöminister ville ”Ge miljön en chans” som boktitelns huvudrubrik lyder. Dessutom förärades han hederstiteln Minister för några år sedan.

 

Till de bästa avsnitten i det bärlundska memoarverket hör utan tvekan skildringarna av hans barndomsvärld i efterkrigstidens Borgå. Berättelsen inleds med hur han som barn gjorde sitt första besök på August Eklöfs gjuteri. Han minns att han fick en lindrig chock när han där mötte sin far Elis som var svart av sot i ansiktet. Den soten var allt annat än hälsosam att andas in och den rödglödgande gjutmassan borde med tanke på brandfaran inte ha behandlats i en gammal träbyggnad.

 

Den värld där Bärlunds föräldrar växte upp låg nämligen långt från dagens välfärdssamhälle. Industriarbetare, pigor och drängar och många andra levde ett mycket hårt och tungt liv. All heder åt dem.

 

Här såddes fröet till det politiska engagemang som skulle föra Kaj Bärlund fram till kommunalpolitiker i Borgå, riksdagsman, ordförande för Finlands svenska socialdemokrater, miljö- och bostadsminister, generaldirektör för Finlands miljöcentral, samt direktör för bostads- och miljöavdelningen vid Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa med högsäte i Genéve i Schweiz.

 

Till Borgå svenska socialdemokrater anslöt sig Bärlund 1967. Extremvänstern var honom främmande därför att det i den kommunistiska teorin om partiet som förtrupp ligger ett farligt frö till en kommande diktatur. Därför är också socialdemokratin och kommunismen av helt olika natur. Eller som han skriver om Gorbatjovs reformpolitik som aldrig lyckades: ”Kommunismen kunde inte reformeras. Den måste bytas ut”. Klarare kan det knappast sägas.

 

Memoarförfattaren har ett speciellt intresse för Ryssland vilket skulle göra honom till ordförande för Vänskapssamfundet för Finlands och Rysslands folk. Med egna ögon skulle han se att situationen i vårt östra grannland på sina håll var ytterst komplicerad. De mest skrämmande exemplen var följderna i form av rena månlandskap från de stora nickelkombinatens utsläpp på Kolahalvön.

 

Några av sina största framgångar skördade Bärlund som miljöminister och som direktör för den finländska miljöcentralen. Men det krävdes en hård och målmedveten insats. Det bärlundska reformarbetet berörde bland annat strandskyddet, ödemarkslagen, Koli samt Kyrö älv. Speciellt stolt är han över lagen om Koli nationalpark 1991 som blev den sista lagen som han och president Mauno Koivisto tillsammans undertecknade.

 

FNs ozonkonferens i Helsingfors 1991 betraktar Bärlund som en av höjdpunkterna i sin politiska bana. Den konferensen ser han som Finlands viktigaste bidrag till det globala miljöskyddet. Han konstaterar att ledande forskare från FN år 2012 meddelat att skyddet av ozonskiktet bidragit till att hindra en miljökatastrof.

 

Miljösamarbetet över nationsgränserna hade med andra ord burit frukt och även gett konkreta resultat. Bärlund berättar om sin tid som hög FN-tjänsteman i Genéve. Mycket informativt och kan med fördel rekommenderas för alla som planerar en karriär inom någon internationell organisation.

 

Bärlund tog hela familjen med sig vid flytten från Borgå till Genéve. Av ekonomiska och kulturella skäl
hade man valt att bo på den franska sidan av gränsen Men han kan kyligt konstatera:”Byråkratin var
svårbegriplig, och språket gjorde det inte lättare”.

Franskan var ett problem. Men Bärlund var envis och började plugga detta långt ifrån lätta språk. Inför anställningsintervjun i Genéve hade han av sin lärare lärt sig utantill förklara hur han inlett språkstudier i franska och att han skulle fortsätta med dessa. På franska, märk väl.

 

Hans slutsats är att ledarskap i en multinationell organisation kan bli en känslig fråga. Här möts nämligen olika kulturer. Tyskarna vill till exempel gärna nia folk medan engelsmännen säger ”you” i bägge fallen. Bärlund införde dock en du-reform som uppenbarligen lyckades.

 

Men konflikter kunde lätt uppstå. Inom FN-högkvarteret i New York ansåg man att kriteriet för personalens effektivitet var att göra långa dagar. Bärlund hade en annan åsikt och kom därför i luven på den kvinnliga personalchefen i New York. Av egen erfarenhet talar Bärlund om ”intriger i Genéve”.

 

Är det någonting som läsaren eventuellt ännu undrar efter att ha läst boken? Eller något som saknas? När det gäller den sistnämnda punkten kunde han kanske ha nämnt Gunnar Andersson, bördig från Borgå och från trettio- till femtiotalet finlandssvensk socialdemokratisk riksdagsman från Nylands valkrets. Och varför inte också Jarl Nordman från Borgå som vid valet 1966 på valnatten blev vald till socialdemokratisk riksdagsman men som sedan föll ut vid kontrollräkningen några dagar senare.

 

Svaret på den förstnämnda frågan berör Bärlunds politiska konkurrenter, motståndare och deras tänkbara konspirationer. Dem minns han mycket väl av memoarerna att döma. Kan orsaken vara den att han i Genéve lärde sig att, som han uttrycker det, ”ständigt vara på sin vakt”?

 

Bärlund framhåller att det är ideologisk övertygelse som är utgångspunkten för hans miljöintresse, därför att miljön vanligtvis är den svagare parten i relation till människornas girighet. På lång sikt är det värnandet om miljön som ger positiva resultat. Inte jakten efter pengar.

 

På den punkten har han fullständigt rätt. När Mette Frederiksens socialdemokratiska regering i Danmark tillträdde i somras fick den beröm för att den placerat CO2-problematiken och klimatförändringarna högt på dagordningen i en tid då till exempel en Greta Thunberg blivit många, särskilt yngre miljöaktivisters stora förebild.

 

Mot den bakgrunden måste man ge Bärlund ett stort erkännande för att han inom den finländska
socialdemokratin blev en framgångsrik miljöpolitisk påverkare. I en tid då klimatångesten dessutom breder ut sig behövs sådana insatser mer än tidigare. Här och nu. Och även i framtiden. Om miljön ska ha en chans.

 

Recension: Kaj Bärlund: Ge miljön en chans – En minister minns. Kaj Bärlund, 2019, 230 S.

 

 

Jaa tämä artikkeli

Kommentit

Artikkeleita voi kommentoida yhden vuorokauden ajan julkaisuhetkestä. Kirjoita asiallisesti ja muita kunnioittaen. Ylläpito pidättää oikeuden poistaa sopimattomat viestit ja estää kirjoittajaa kommentoimasta.

Sähköpostiosoitteesi

Toimituksen valinnat

Palkittu politiikan aikakauslehti
41€/4kk

Huomasitko nämä?

Luetuimmat

Uusimmat

Toimituksen valinnat

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE