MENY

Analys: Nordiskt fackligt samarbete – förr och nu

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Robert Björkenwall ledde samtalet om det fackliga finsk-svenska samarbetet på ABF-huset i Stockholm. I panelen satt Mikael Nilsson (nordisk facklig-politisk sekreterare vid LO), Reijo Paananen (generalsekreterare för Nordiska Industrifacket, tidigare partisekreterare för SDP) och Veli-Pekka Säikkälä (avtalssekreterare vid IF Metall).

Som diskussionen på ABF-seminariet den 7 oktober 2017 på ABF antydde så är insikten om vi snarare åter borde prioritera upp det nordiska samarbetet igen. Flera seminariedeltagare pekade på just den nödvändigheten att bara tillsammans är vi starka – också i EU-sammanhang, poängterar Robert Björkenwall i en analys av nordiskt fackligt samarbete.

 

När jag tänker tillbaka på det svensk-finska fackliga samarbetet från början av 1970-talet och fram till nu in på 2010-talet så är min bild att det genomgått stora förändringar. Samma bild får jag även när jag inför seminariet om arbetarrörelsens finsk-svenska samarbete på ABF-huset i oktober pratat med andra som arbetat praktiskt med nordiskt fackligt samarbetet från 1980-talet och fram till nu 2010-talet. En tydlig vattendelare är perioden före det svensk-finska EU-inträdet 1995 som hade en lite annan och mera jordnära och lite tydligare problemlösande karaktär än vad den kom att få efter EU-inträdet. Bilden avviker inte nämnvärt oavsett bransch och kollektivavtalsområde. Samarbetet före EU-inträdet flöt på med en jordnära agenda för aktuella problem som tarvade gemensamma nordiska lösningar i direkta förbundskontakter och via respektive nordiskt sekretariat: nordiska metall, nordiska transport, nordiska byggnads, nordiska statsanställda, nordiska kommunal etc. Flera av dessa med över hundra år på nacken. Personkännedomen och det otvungna problemlösande umgänget var stort – och så kanske särskilt mellan just Sverige och Finland men så även med Norge och Danmark.

Med EU-inträdet förändrades det nordiska fackliga arbetet, det traditionellt fackliga fick delvis stryka på foten för ett mer byråkratiskt facklig-politiskt lobbyarbete. Själv slutade jag med detta mera praktiska nordiska samarbete i början av 2000-talet. Så hur det efter det har skötts har jag lite mer suddig bild av men andra jag pratat med som deltagit i sådant har ungefär samma bild som jag. De nordiska sekretariaten och de bilaterala nordiska samarbetet inom olika branscher finns kvar men spelar inte samma tunga, problemlösande roll som de hade före EU-inträdet. Nu är det istället koncentrerat till respektive bransch Europafederation (Europeiska metall, Europeiska transport etc etc), och intrycket är ofta att den samordnade nordiska agerandet kunde varit tydligare och profilstarkare. Och mera sällan tas det fram gemensamma nordiska policydokument, och nära nog aldrig några gemensamma branschbulletiner (Nordisk Hamnmiljöbulletin, i finsk språkdräkt  Pohjoismainen Satama Ympäristl-Lehti 1988, 1996), studiematerialet Metall i Norden (kom ut på fyra nordiska språk 1979-80) etc. Eller utbildningsmaterial på finska och serbo-kroatiska i organisations- och avtalsfrågor, svenska för invandrare på arbetsplatsen etc etc. Vi som då på 1970- och 1990-talet arbetade praktiskt med svensk-finskt och annat nordiskt samarbete hade också gott stöd av det via goda personliga kontakter, besöksprogram, samarbete med sådana nyckelfigurer som den på finska ambassaden i Stockholm anställde före detta fackföreningsmannen, kanslirådet Risto Laakkonen och andra samt statsråd i våra respektive regeringar som förstod sig på värdet av att på olika sätt (studiestöd till folkbildning), lagstiftning när så krävdes etcetera stötta detta nordiska samarbete. Lägg så till detta även att media – fackförbundspressen, våra viktiga riksmedia och så vidare hade en annan och bättre rapportering förhållandena i våra nordiska länder. Nu finns inte mycket kvar av detta. Samma sak gäller den samnordiska folkbildningen inom olika fackförbund.

Med det har också kunskapen och viljan att praktiskt lära av varandra tunnats ut eller eller i vissa fall nära nog helt försvunnit. Visst, de nordiska branschsekretariaten finns kvar, liksom NFS,  Samak och Nordiska rådet men bara undantagsvis tas det fram gemensamma och tyngre vägande, agendasättande rapporter. Och visst kunde också det nordiska gemensamma agerandet i EU-sammanhang varit långt bättre i stället för att lite för ofta varje nordiskt land där kör sitt eget race. Och följden har då också att tyngden i agerandet i EU-sammanhang ofta blivit mindre tungt vägande än om vi istället tydligare förmått samordna oss i en gemensam nordisk (till exempel svensk-finsk) ståndpunkt när vi möts och ska granska olika direktivförslag, såsom utstationeringsdirektiv, avregleringsförslag inom energi, järnväg, post etc. Men som diskussionen på ABF-seminariet den 7 oktober 2017 på ABF antydde så är insikten om vi snarare åter borde prioritera upp det nordiska samarbetet igen. Flera seminariedeltagare pekade på just den nödvändigheten att bara tillsammans är vi starka – också i EU-sammanhang.   

Det särskilt som vi i Norden har en i förhållande till övriga EU-Europa avvikande modell som huvudsakligen bygget på kollektivavtalslösningar mellan parterna.  Och med ramlagstiftning (med dispositivitet) som ett komplement till våra branschavtal. Exempelvis när det gäller anställningsskydd (LAS) och annat liknande. I dessa avseenden är ju Sverige och Finland men även de andra nordiska länderna rätt lika. En annan sak är sedan att vi – nu när vi varit med ett tag i EU – redan tidigare borde ha gjort en djupare analys av vår delvis haltande samnordiska strategi gentemot EU.  Och kritiskt värdera löpande på vilka punkter vi borde lära om och bli bättre, till exempel hur vi samordnat agerar för att stävja de utländska åkarnas missbruk av cabotagereglerna inom landtransporterna, svartjobben inom bygg och anläggning, lagstiftat som Finland tidigt gjorde om huvudentereprenörens ansvar för miljö och säkerhet oavsett hur många underentreprenörer som sedan anlitas, tidigare kunnat överväga tanken att allmängiltighetsförklara kollektivavtal (som Finland och Norge i en någon annan form) åtminstone inom de svenska branscherna där organisationsgraden sjunkit till en oroväckande låga nivåer (Hotell och restaurang, Fastighets etc) – och där man inte heller förmår klara kollektivavtalstäckningen som önskvärt vore. Några tydliga svar på detta gav dock inte seminariet trots att problematiken kring ting som dessa knappast kommer att minska.

Parantetiskt noterar jag också att – beroende på företagskultur, management, synen på lokalt partsarbete mellan fack och arbetsgivare etc – så  synes det mig tämligen uppenbart att svensk-finska företagsfusioner (TeliaSonera, StoraEnso, SSAB-Rautaruukki etc) med något undantag tenderar att fungera långt bättre än till exempel svensk-danska med skräckexemplet PostNord som färskt exempel. Näst bäst fungerar det med Norge och klart sämst med Danmark.

Varför det är så borde bli föremål för mera djuplodande studier och forskning. Varje analytiskt lagd näringsminister i Norden har skäl att beakta detta i sitt beslutsfattande. Liksom att till exempel ha i åtanke hur vi genom vårt samnordiska agerande tidigt satte standards inom mobiltelefonin med först NMT, AXE-växlar, GSM och som stora delar av världen sedan följde. Nu har vi också på den punkten tappat mycket av den förmågan till gemensamt agerande och att visa vägen –  till exempel när varken Ericsson, Nokia eller TeliaSonera spelar i samma division som de en gång gjorde. Men visst, i kraftöverföring är ABB (fd ASEA i Ludvika) och våra lastvagnar från Scania och Volvo starka, samt visst biter ännu det svenska och finska stålet. Inom skogs- och bio-området finns också spännande utvecklingsmöjligheter. Och på Malmbanan i Norrbotten rullar världens starkaste lok med storsäljande pellets från järnmalmsjätten LKAB. För övrigt är LKAB ett företag där det redan i slutet av 40- och början av 50-talet anställdes en hel del finska arbetare, liksom också lite senare inom textilindustrin i Borås, på Scania i Södertälje, på varven i Stockholm och Göteborg samt inom bilindustrin i Trollhättan och Göteborg.

Den finska arbetskraftinvandringen till Sverige pikade och var som störst 1969-70. Under de åren gjordes det stora insatser i introduktionsutbildningar och handfast fackligt arbete. Och inte minst då märktes det ofta goda samarbetet mellan Sverige och Finland och de satsningar som gjordes i fackligt folkbildning. Men nu är det mesta av detta historia, delvis också därför att stödet till sådan folkbildning är nära nog helt bort sedan många år.       

Jag tror således att en bidragande orsak till att det nordisk-fackliga samarbetet i dess mera jordnära form upphörde berodde på att förutsättningarna för nordiskt fackligt samarbete förändrades med Sveriges och Finlands medlemskap i EU. Medlemskapet innebar ju konkret att problem och lösningar inte längre var nationella utan europeiska. Och inte minst viktigt att huvudmannaskapet i Europaarbetet i främsta rummet axlades av medlemsländernas regeringar, inte som tidigare av arbetsmarknadens parter. Ett handslag mellan två räckte inte längre, nu ska det mera uttalat vara tre parter (regering samt fack och arbetsgivare) på det nationella planet och en gemensam nationell ståndpunkt krävs för att frågan eller ståndpunkten sedan blir föremål  för behandling i EU:s ministerråd (aktuell Rådsarbetsgrupp) och EU-parlament.

Nordiskt-fackligt har vi inte riktigt fullgott förmått hantera denna nya situation bra nog. Delvis därför att vi saknat gemensam strategi, bättre vässade verktyg och arbetsmetoder. Nu ska branschråden inom respektive Europa-federation – men mera sällan innan dess en processad nordisk gemensam ståndpunkt) diskuteras sig fram till en gemensam uppfattning kring olika  direktivförslag från EU-kommissionen, formulerat i en inte sällan snårig engelsk text. Visst är det så att oftast är det inte särskilt svårt att nå facklig enighet om bristerna i olika EU-kommissionsförslag och vad som behöver förändras.

Men det är betydligt svårare att få de berörda fackliga medlemsförbunden att agera för att få acceptans på ändringsförslagen i respektive EU-land. Skillnaderna i samarbetskultur och arbetssätt är  för olika. Lobbyism är därtill – trots gemensamt fackligt Brysselkontor etc – inte någon facklig paradgren och genomslagen för respektive branschråds förslag är oftast tämligen begränsat. De nordiska regeringarna lyssnar nog också lite för ofta på näringslivet än på de fackliga organisationerna och det gäller ibland oberoende av regeringarnas färg. Näringslivet har ju också de stora lobbyresurserna, inte facken. Försöken att få nordiska fackliga ståndpunkter accepterade av de nordiska regeringarna – med vissa undantag – vinner alltför sällan gehör. Lägg till detta att det samnordiska fackliga agerandet är sämre koordinerat än tidigare och har numera sin tyngdpunkt i de olika Europafederationerna, där inte minst tyska fack väger tungt.  Men det gör också Norden – bara vi agerar gemensamt och med kraft och med den nordiska modellens förhandlingskultur som bas.

Några avslutande reflektioner och lärdomar inför framtiden

Men trots att vi i Norden har goda skäl att samarbeta nära med facken i Tyskland – och de redan när vi kom in som EU-medlemmar sade att EU behöver mer av nordisk förhandlingskultur – så måste vi samtidigt bli ännu bättre på att lyfta fram just den nordiska avtals- och partsmodellen. Detta inte minst med tanke på att den, eller rättare, de olika men närliggande nordiska modellerna bygger i hög grad på självreglering, dvs staten och politiken ska inte detaljreglera förhållandena på arbetsmarknader. Förhandlingsmodellen har genom historien visat sig har stora fördelar gentemot andra modeller där brist på fungerande arbetsmarknadsrelationer tvingar staten och politiken att träda in. Framväxten av en politiskt bestämd minimilön i många europeiska länder är ett exempel där de nordiska länderna avviker klart från resten av Europa. Avtalsmodellen är en naturlig och smidigare mekanism för anpassning och då särskilt vad gäller villkoren i en specifik bransch och på företagsnivå.

Det är här i ett EU-perspektiv då särskild vikt att ständigt och envist lyfta fram att vi i Norden i kollektivavtalen reglerar fler förhållande än enbart lönen. I våra avtal regleras även arbetstid, ledighet, försäkringsvillkor etc (jfr här det anorektiskt tunna utstationeringsdirektivet i EU med fleral). De nordiska avtalsmodellerna representerar således en form av konfliktpartnerskap som är tämligen udda i ett EU-perspektiv.  Koordineringen sker genom centrala löneförhandlingar eller någon form av samordning. Exportindustrin sätter ramen (”märket”) för lönenivåerna i hela ekonomin. Det finns medlingsinstitutioner för att hantera låste förhandlingssituationer. I domstol (AD eller liknande) kan lagliga tvister avgöras. EU-lagstiftningen för med sin Norden-avvikande tradition här in en ny dimension. Fredsplikten kopplat till våra kollektivavtal skapar trygghet med extremt få förlorade arbetsdagar. Den nordiska avtalsmodellen garanterar arbetsfred och ett fåtal förlorade arbetsdagar i motsats till andra EU-länder. Den skapar trygghet för den enskilde arbetstagaren och förutsägbarhet för arbetsgivaren. Avtalsmodellen tar bort lönen som  konkurrensfaktor både mellan arbetstagare och arbetsgivare. Den säkrar en mera rättvis och produktiv fördelning och medverkar till sociala investeringar i form av pension, utbildning och föräldraledighet.

De nordiska modellerna har visat sig kunna hantera och lösa konflikter. Ett skäl är förstås att det finns en maktbalans och institutioner för att hantera lönebildning och arbetsrättsliga tvister. Modellen rymmer både kamp och kompromisser, hot om konflikt och förhandlingar för att i slutändan hitta en gemensam överenskommelse under avtalsperioden. Modeller erkänner och hanterar intressemotsättning och resulterar i gemensamma lösningar. Lösningar som kodifieras  i ett undertecknat avtal, där ingen får igenom allt men där alla ändå vinner något i slutändan.  Det är också förklaringen till den relativt sett komprimerad lönestrukturen och för generellt sett små ekonomiska klyftor, även om de ökat i våra nordiska länder under senare år.

I ett EU-perspektiv har vi med andra ord goda motiv att vässa vår argumentation om parts- och avtalsmodellen samt också bli bättre i att tala med en gemensam nordisk röst kring dess styrka och fördelar än vad vi hittills förmått göra. Särskilt som exempelvis svenska arbetsgivare på senare tid oftare uttalat en önskan att komma bort från centrala förhandlingar och komma ner till branschvisa eller rent av företagsvisa överenskommelser. Rösterna på den sidan att vilja föra ner förhandlingarna till företagsnivå eller ytterst gå över till helt individuella förhandlingar har blivit fler. Detta är en ny utmaning för fackföreningsrörelsen och för de nordiska arbetsmarknadsmodellerna som måste tas på allvar och bemötas med kraft. På den punkten behövs också lite traditionell folkbildning bland de fackliga medlemmarna och arbetstagarna i stort.

Jag och många med mig ställer sig mot den bakgrunden då och då frågan: Varför förmådde inte den tidigare så starka och samordnade svensk-finska och nordiska fackföreningsrörelsen förvalta detta bättre på den nya spelplanen när Sverige och Finland blev medlemmar i EU? Varför insåg vi inte att det i den här nya beslutsmiljön – där kollektivavtalsmodellen är en avvikelse mot normen i EU med minimilagstiftning etc – borde vara ännu viktigare att agera samordnat och tala med en gemensam röst? Varför höll då inte samarbetet för de krav som EU-medlemskapet ställde? Det har mig veterligen aldrig närmare utretts på djupet.

Slutligen så den mera övergripande men viktiga frågan: varför har även vår nordiska modell blivit sämre på att leverera full sysselsättning? Tidigare var det liktydigt med ungefär 2-3 procents öppen arbetslöshet, nu levererar den snarare runt 6 ibland 7 eller till och med 8 procents arbetslöshet. Hur ser politiken ut som vänder på den här utvecklingen?

Diskussion

Medveten närvaro främjar koncentrationsförmågan i klassrummet

Att skaffa bättre färdigheter i medveten närvaro skulle vara en lösning till arbetsroproblem i informationssamhället och i synnerhet i skolan, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta.

Lue lisää

Diskussion

Britta Lindblom: Lycka är en (egen) boll!

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Den sista september avslutade så gott som alla frivilligorganisationer sitt arbete med flyktingförläggningar i Grekland. Staten tar över. Det är dags att summera hur det varit ur frivilligarbetarnas synpunkt.

Lue lisää

Diskussion

FSD-styrelsen: Mer och tidigare språkundervisning

Kuva: Foto: Pixabay
Undervisningen i det andra inhemska språket borde inledas tidigare, enligt FSD.

Vi måste bygga broar och på det sättet skapa en större förståelse mellan språkgrupperna, enligt Styrelsen för Finlands svenska socialdemokrater (FSD).

Lue lisää

Jacob Söderman: Vad sker i Europa?

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

”Den politiska rörelse, som kan utforma en hållbar vision om hur man tryggar människans framtid inför globaliseringen, digitaliseringen, invandringen, klimatförändringen och den nyliberala ekonomiska politikens girighet, kommer att ha en säker framgång.”

 

 

På våren såg man fram emot två val som skulle påverka EU:s utveckling: presidentvalet i Frankrike och parlamentsvalen i Frankrike och Tyskland.

Macron valdes till president i Frankrike. Hans parti fick majoritet i parlamentet. Man gladde sig, en EU-vän vid makten.  Tisdagen den 26 september framförde han i Paris – i Sorbonne universitets auditorium – sin bombastiska plan om att förnya EU.

Le Pens ytterhöger tog dock 13,2 procent av rösterna i första omgången. Socialisterna och de traditionella högerpartierna marginaliserades.

Söndagen den 24 september avgjordes det tyska Bundestagvalet. Merkels kristdemokrater blev det största partiet och regeringskumpanerna, socialdemokraterna blev det näst största.

Båda partierna gjorde sitt sämsta val efter andra världskriget.

Kristdemokraterna förlorade en miljon väljare åt det högerradikala Alternativ för Tyskland (AfD), som innehåller öppet nazistiska element, och socialdemokraterna en halv miljon.  Många lämnade sofflocket för att rösta på alternativet, som bland annat ansåg att man “skulle respektera de tyska militärens framgångar” under andra världskriget.

AfD fick 12,6 procent av rösterna och ytterhögern tog sig därmed in i Bundestag för första gången efter andra världskriget.

 

Svårt förhandlingsläge i Tyskland

De tyska socialdemokraterna (SPD) reagerade omedelbart på sitt dåliga resultat. De fortsätter inte i regeringen med Merkel. Många delstatsval är bakom hörnet.

Merkel antas bilda regering med liberalerna, som kom tillbaka till Bundestag och De gröna.  Lätt blir det inte. Liberalerna hade EU-kritiska teman i valrörelsen. De tyska gröna klassas i regel som ett vänsterparti.

Regeringsbildningen kommer att dra ut på tiden. I bästa fall blir den klar till EU:s toppmöte i december.

Men något skutt åt att reformera EU enligt Macrons planer är inte att emotse. Möjligen enas man om några pragmatiska reformer gällande europeiskt försvar och gränsbevakning. Möjligt är också att euroländerna fördjupar sitt samarbete.

Finland representeras i EU av en EU-fientlig sannfinländsk minister och en statsminister som är en mäkta novis i EU-sammanhang.

 

Ett utbrett fenomen

EU borde nog ha sett att en massa flyktingar tornar upp sig på Afrikas kust, då Libyen upphörde att existera som stat och Syrien drogs in i ett grymt inbördeskrig, där stormakterna agerade öppet.

EU var dock i praktiken oförberett på den stora invandringen som kom igång 2014 under dramatiska former.  

Den har lett en politisk förändring av det politiska klimatet i Europa. Förändringen favoriserar den yttersta högern, alla de EU- och invandringskritiska.

I senaste val fick ytterhögern som sagt 13,2 procents stöd i Frankrike och 12,6 i Tyskland.

I tidigare riksdagsval har de likasinnade uppnått 38 procent i Polen, 45 procent i Ungern, 13,1 procent i Holland, 12,9 i Sverige där de utlovas mera i galluparna inför i nästa riksdagsval. I det kommande valet i Österrike lovar galluparna dem 25 procent.

Då de fick 27 procent i Österrike år 2000 under ledning av Jörg Haider reagerade EU häftigt.  

Samtidigt går det inte alls bra för socialisterna och socialdemokraterna inom Europa. De var ändå i tiden den verkliga motpolen mot den yttersta högern.

I Frankrike i det närmaste utplånades socialistpartiet och i Holland likaså. I Spanien och Grekland är de likaså satta åt sidan.

“Kom igen!” har man lust att ropa.

I Tyskland trodde man först på en seger, men gick till slut på en brakförlust.

I Norge såg det först ut att bli en framgång, men den uteblev.

I Sverige håller man ställningen som största parti. Ytterhögern tär på högerns understöd.

Ytterhögern kommer troligen inte inom snar framtid in i regeringarna.

 

Dystrare framtid kräver förändring

I Finland är Blå framtid ett minne blott efter valet. Men det att ytterhögern har en plattform i parlamenten kommer att betyda att regeringarnas politik måste beakta dem.

Då det gäller invandrarna, de språkliga minoriteterna och då det gäller utvecklandet av EU kommer det att visa sig i praktiken.

Vi går mot en dystrare framtid i Europa.

Ytterhögern avancerar med enkla svar på svåra frågor, med hätska utspel mot mänskliga alternativ.

Vad göra?

Det viktigaste vore att de socialdemokratiska och socialistiska rörelserna inom Europa skulle förnya sitt budskap, söka kontakt med sina väljare, lägga om sitt sätt att verka och utforma nya visioner.

Hur gör man det?

De svenska socialdemokraternas långvariga ordförande och statsminister Tage Erlander brukade säga att när det är svårt ”skall man lyssna på rörelsen.”

Den politiska rörelse, som kan utforma en hållbar vision om hur man tryggar människans framtid inför globaliseringen, digitaliseringen, invandringen, klimatförändringen och den nyliberala ekonomiska politikens girighet, kommer att ha en säker framgång.

Det är inte så lätt, men lönar sig att försöka.

Att bara fäkta med ytterhögern räcker inte.

Diskussion