Huvudnyheter

Antidemokratiska våldsrörelser ska inte tolereras, aldrig normaliseras

Foto: Christoffer Relander
En rörelse som vill avskaffa demokratin har ingen plats i demokratin, argumenterar Johan Kvarnström.

Friheterna som ett tolerant samhälle erbjuder kan missbrukas för att avskaffa dessa friheter. Det hela är en slags evighetsfråga för demokratier att balansera med. I fallet med Finlands förbud av den nazistiska föreningen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och diskussionen om Sveriges möjlighet att göra detsamma måste vi förstå skillnaderna mellan ländernas grundlagar samtidigt som vi håller den visionära blicken höjd. Vi måste veta vart vi vill nå och sedan utreda hur vi bäst når målet.

Johan Kvarnström

 

 

“Förbud mot hatgrupper – en väg att gå även i Sverige?“

 

Det var rubriken för ett angeläget panelsamtal jag hade äran att delta i på måndagen (16.11.2020). Diskussionen om hotet från extremhögern mot religiösa grupper i Sverige, och möjliga strategier för att bekämpa dem, ordnades av Socialdemokrater för tro och solidaritet tillsammans med Judiska centralrådet, Islamiska samarbetsrådet och Svenska kyrkan.

 

Medverkande var, förutom undertecknad, Yaron Nadbornik (ordförande för Judiska församlingen i Helsingfors), Christer Mattsson (forskare Segerstedt institutet Göteborgs universitet), Petter Karlsson (stiftsadjunkt och samordnare mot våldsbejakande extremism inom Svenska kyrkan) och som samtalsledare fungerade socialdemokratiska riksdagsledamoten Per-Arne Håkansson.

 

Jag kan inte och ska inte referera diskussionen här. Men då ämnet är minst sagt viktigt och jag har funderat aktivt på frågan på sistone skriver jag ned några tankar för Arbetarbladets läsare.

 

Vändpunkten: rått våld i Helsingfors

 

Låt oss ta det i kronologisk ordning utifrån Finlands förbud av NMR.

 

För det första: NMR vill nå en nationalsocialistisk stat; organisationen är antisemitistisk, rasbiologisk och förnekar Förintelsen. Hat och våld är centrala inslag. Rörelsen sticker ut inom extremhögern i Finland genom att ha varit aktiv under exceptionellt lång tid. I modern tid brukar sådana här organisationer vara aktiva i endast några år, men i detta fall sträckte sig verksamheten över ett decennium innan förbudet trädde i kraft.

 

I december 2016 sparkade en NMR-anhängare en man vid ett NMR-evenemang i Helsingfors. Offret dog senare och NMR-anhängaren dömdes för grov misshandel. Efter detta skred Polisstyrelsen till en historisk handling och yrkade på att NMR ska förbjudas i Finland.

 

Det blev också tingsrättens beslut. Hovrätten upphävde först verksamhetsförbudet, men i domen höll samma linje som i tingsrätten och förbudet trädde och hölls i kraft även då Högsta domstolen beslöt att bevilja besvärsrätt.

 

I september beslöt Högsta domstolen att föreningen ska förbjudas. Motiveringen är bland annat att verksamheten väsentligt strider mot lag och god sed, sprider hatretorik och godkänner våld. För att ge ett exempel: sparken som allvarligt skadade mannen i Helsingfors i december 2016 beskrevs av NMR:s ledning som en “disciplinåtgärd”.

 

Förbudet får följder

 

Förbudet har förstås väckt diskussion.

 

En del anser att organisationen får för mycket publicitet då den förbjuds. Och ja, de fick publicitet i samband med rättsprocesserna, de ville väsnas för att få uppmärksamhet, men denna uppmärksamhet var kortsiktigt nödvändig för att långsiktigt ge dem mindre uppmärksamhet.

 

En del anser att ett förbud riskerar leda till en radikalisering. Men vi kan inte gå med på att godkänna organisationen av rädsla för att de annars tar till (ännu mera) våld. Vi kan inte normalisera en sådan här organisation genom indirekt utpressning.

 

En del anser att förbudet ger dem inspiration, “blodad tand” så att säga. Ja, ibland framställs det som om de skulle växa sig starkare, som om en förbjuden organisation vore som ett politiskt parti som går i opposition. Men så är det inte. För det första kan de inte kraftsamla rent organisatoriskt. För det andra, vilket är ännu viktigare, kan vi inte taktisera i frågan, då verksamheten är våldsbejakande med grundlagsstridiga strävanden och bryter mot föreningslagen så ska lagen följas och verksamheten förbjudas vare sig vi tror att de ska reagera si eller så.

 

Det är för tidigt att dra långtgående slutsatser av förbudet. Men redan nu står det klart att deras verksamhet så här långt lider av förbudet. De får inte in lika mycket pengar, de är splittrade. Och då de agerar under annat namn får de ingen arbetsro. En åtalsprövning pågår redan i ett av fallen med en ny förening.

 

De ser inte stora och växande ut. De har tidigare kunnat ge sken av att vara större än de varit. De har samlats från många länder och sett ut som en stor samling av en stads invånare då det egentligen i viss utsträckning varit samma personer som åkt runt i Norden.

 

Verktyg finns

 

I och med förbudet har myndigheterna flera verktyg mot verksamheten: frånta dem arbetsro då de omorganiserar sig vilket strider mot förbudet, de kan ges böter enligt föreningslagen och om de bryter mot förbudet vad gäller flaggor och liknande så kan polisen meddela om det till Utsökningsverket som kan använda hot om vite (ännu högre böter).

 

Straffen för att bryta mot ett förbud kunde kanske vara strängare, men det finns i varje fall alltså en del effektiva åtgärder redan nu. Att anhängarna inte kan använda NMR-logon är verkligen psykologiskt viktigt.

 

Huruvida den här typen av organisationer ska förbjudas är en fråga om hurdan lagstiftning ett land har och borde ha. Maktens tredelning ska respekteras. Så hur ska Sverige göra?

 

Min uppfattning är att vi alltid ska vara försiktiga med att ge andra länder råd. Däremot kan vi gärna berätta om våra erfarenheter, vilket jag gjort och fortsätter göra. Vi har på sätt och vis haft tur i oturen. Det kan i varje fall spontant ses som otur att ha begränsningar i föreningsfriheten. Nu har vi i sammanhanget tur då vår rättshistoria har gett oss verktygen.

 

Olika utgångspunkter

 

Finland har av historiska skäl haft mer begränsningar i lagstiftningen. Vi kan alltså inte slå oss för bröstet för att NMR har förbjudits, vi har helt enkelt tillämpat existerande lagstiftning och således haft en lätt väg att gå i frågan. Att införa nya begränsningar i Sverige är en betydligt svårare väg, där centrala principer och grundlagsenliga rättigheter måste respekteras och balansgången kräver stor respekt för friheter och insikt i det allvarliga hot som antidemokratiska organisationer innebär.

 

Ett samhälle är riktigt illa ute om organisationer som NMR normaliseras. Då har ytterligheterna förskjutits alltför långt.

 

Sverige har inte våra begränsningar i föreningsfriheten och har starkare skydd av andra friheter. Hittills har lagen om hets mot folkgrupp varit det främsta juridiska sättet att stoppa den föreningsverksamhet av hat. En del tänker att denna lag ska förbättras för att stoppa hatgrupper. Det är ändå en lag som inte kan stoppa hela organisationer, den kan endast drabba enskilda medlemmar. Att skapa en skräddarsydd lag för att förbjuda en viss organisation är inte heller hållbart, men det borde utredas en möjlighet att skapa en lag som säger stopp till hat och våld.

 

Att inte ha de (trots allt väldigt små) begränsningar vi har är å ena sidan beundransvärt, å andra sidan ett hot mot andra friheter.

 

Rättigheter ska inte få missbrukas

 

Kimmo Nuotio som är professor i straffrätt vid Helsingfors universitet säger träffande till Yle att NMR:s målsättningar helt enkelt inte kan godkännas i en demokratisk rättsstat. I Finland konstaterar Högsta domstolen att NMR:s verksamhet inte åtnjuter yttrandefrihets- eller föreningsskydd då verksamheten omfattar missbruk av dessa rättigheter.

 

I diskussionen i måndags framfördes en oro över att ett förbud samtidigt skickar en signal om att alla de som inte förbjuds då vore okej. Vi deltagare från Finland höll inte med. Som jämförelse: att en person mister körkortet för rattfylleri betyder inte att alla andra förare är nyktra, det är bara det att de döms endast då det finns bevis.

 

Det viktiga är förstås att organisationer som NMR inte ska ha någon plats i våra samhällen. Jag minns med obehag bilderna på hakkorsflaggorna som vajade under ett veckoslut i Kajsaniemiparken i Helsingfors, där jag brukade promenera till jobbet om vardagarna. Numera beslagtar polisen dem vid demonstrationer, vilket är befogat.

 

Det var också beklämmande att se bilder på NMR-flaggor i en marsch från Hagnäs. Rasism är illa nog, men NMR handlar om mycket mer än rasism. Det handlar om rasism plus uppmuntran till och godkännande av våld, om en nationalsocialistisk och antidemokratisk agenda, om rasbiologi, om antisemitism och förnekande av Förintelsen.

 

Der Dritte Weg, en tysk högerextrem rörelse med nynazistkopplingar, marscherar.

 

Poppers paradox ger fingervisning

 

Och nej, ingen får vara naiv nog att tro att ett förbud ensamt löser kampen mot våldsamma extremrörelser. Det handlar snarare om att värna om demokratin och fri- och rättigheter och framför allt om att göra samhället tryggare genom ett klart besked: En rörelse som vill avskaffa demokratin har ingen plats i demokratin. Det hela handlar i grunden om toleransparadoxen, formulerad av bland annat filosofen Karl Popper:

 

“Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.”

 

Den slagkraftiga och flitigt citerade formuleringen till trots är frågan förstås allt annat än enkel. Därför skrev jag inledningsvis om evighetsdiskussionen. Men en sak vet jag: Finlands förbud har effekt just nu och är juridiskt korrekt här och på ett allmänt plan moraliskt motiverat.

 

Sverige måste hitta en egen lösning. Jag önskar landet all lycka i det arbetet – och påminner försiktigt om Poppers paradox.

 

Johan Kvarnström

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE