Efter det norska stortingsvalet den 11 september står det klart att statsminister Erna Solberg (Høyre) får fortsätta att regera, om än med försvagat väljarstöd. Medan det största oppositionspartiet Arbeiderpartiet förlorade valet, gick två med dem lierade partier framåt, nämligen Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti (SV). Mycket av diskussionen gick kring personen Jonas Gahr Støre, 57, som i spetsen för Arbeiderpartiet ensam bland partiledarna för de större partierna är en något äldre man. Både Trygve Slagsvold Vedum som leder Senterpartiet och Audun Lysbakken som leder SV är yngre män, nämligen under 40 år gamla. De båda regeringspartierna Høyre och Fremskrittspartiet har kvinnliga ledare, statsminister Solberg för Høyre och finansminister Siv Jensen för det högerpopulistiska Fremskrittspartiet.

Eftersom det är listval i Norge, blir partiledarens person en större fråga än till exempel i Finland där varje enskild kandidat får stå i elden på ett annat sätt. Arbeiderpartiets ledare är miljonär och har ärvt en stor förmögenhet efter sin morfar. Också utbildningen, bland annat vid London School of Economics, är en faktor som har format honom som person. Det är i sig inget märkvärdigt med det i och med att också till exempel Olof Palme kom från en privilegierad bakgrund. Men i princip är det en fråga som speciellt drabbar arbetarrörelsen om ledaren har väldigt stora kapitalinkomster. Speciellt noga gick man efter innehållet i Jonas Gahr Støres aktieportfölj och hans bostadsaffär. Det fanns inget olagligt i dem men frågan om etiken i ledarens personliga affärer blev en het fråga i en situation där Arbeiderpartiet på två år hade kommit ner från 40 procentenheters understöd i opinionsmätningar till klart under 30 procentenheter.

Vargen kommer

Man kunde tro att ”vargen kommer” numera är en metafor i dagens politik som hänger ihop med högerpopulisternas skrämseltaktik men i norsk politik är vargfrågan viktig. Senterpartiets stora valseger kan delvis förklaras med att de ville minska vargpopulationen i Norge. Annars har Arbeiderpartiet varit det dominerande glesbygdspartiet i Norge, inte minst i Nordnorge. Nu gick alltså Senterpartiet kraftigt framåt på Arbeiderpartiets bekostnad i trakterna där man är rädda för vargen. Eftersom Arbeiderpartiet och Senterpartiet i vilket fall som helst var beredda att regera tillsammans, hade den här omständigheten ingen avgörande verkan på valresultatet. I och med att Senterpartiets seger var större än Arbeiderpartiets förlust, kom Jonas Gahr Støre enbart närmare statsministerpositionen tack vare den här dynamiken. Solbergs block förlorade och Arbeiderpartiet kom något närmare att ta makten igen trots det egna partiets tillbakagång, men inte tillräckligt nära.

Avgörandet skedde i urbana centra och i universitetsstäderna där Miljøpartiet de grønne förde en hård kampanj mot olje- och gasindustrin. Deras stora profil Rasmus Hansson är en något äldre man än Arbeiderpartiets ledare, men partiet har två talespersoner, en man och en kvinna. Hansson som en äldre man är dessutom en stor tillgång om partiet annars appellerar till yngre kvinnliga väljare. På samma sätt kan högerpartiernas grepp vid makten delvis förklaras med könskonstellationen där de folkliga kvinnliga partiledarna appellerar till rörliga kvinnliga väljare i en situation där högerpolitiken annars skulle vara mindre gynnsam för just kvinnor.

Norge är antagligen för oljeberoende för att kunna gå för en grön politik just nu och därmed räckte inte den gröna vågen över fyraprocentsspärren. Hade Hansson haft bättre vind i seglen, skulle Norges statsminister nu heta Jonas Gahr Støre trots att det inte fanns någon formell koalition de två herrarna emellan. Det fanns två partier på vänsterkanten som försökte ta sig över spärrgränsen men båda misslyckades. Utöver Miljøpartiet de grønne får även kommunistpartiet Rødt nu ett enda mandat. Ett understöd på över fyra procentenheter skulle ha omedelbart lett till ungefär sju mandat tack vare utjämningsmandaten som ett resultat över spärrgränsen berättigar till. En intressant förklaring till det ledande regeringspartiets tillbakagång är att många Høyreväljare lär ha taktikröstat på stödpartiet Venstre för att trygga den borgerliga majoriteten. Intressant nog är även Venstre ett miljövänligt parti som inte står oljeindustrin särskilt nära. Att både Venstre och Kristelig Folkeparti tog sig nätt och jämnt över spärrgränsen var av yttersta vikt för Solberg.

Ekonomin skiftade

För två år sedan verkade Arbeiderpartiets brakseger självklar. Med för höga gallupsiffror i ett tidigt skede kan det vara svårt att justera kampanjen till en extremt tajt kamp när det sedan visar sig att varje röst är av betydelse. Om fallet i oljepriserna ledde till arbetslöshet och andra problem i den mest oljeberoende västliga delen av landet, har vinden börjat sakta men säkert vända i Norge mot det bättre. I den nya situationen föll inte längre Arbeiderpartiets krisretorik om regeringens ytterst dåliga politik i god jordmån. Visst hade Arbeiderpartiet med bundsförvanter en helt annan rättvisepolitik än vad regeringen stod för men tillräckligt många i Norge har det tillräckligt bra för att ge högerpartierna fyra år till. Det blir visserligen svårare att regera för Solberg när det inte längre räcker med stöd från ett stödparti i varje enskild fråga. Både det liberala partiet Venstre och Kristelig Folkeparti måste vara med på noterna i varje sväng. De kommer inte nu heller att sitta i samma regering som högerpopulistiska Fremskrittspartiet men högerkoalitionens borgerliga majoritet vilar alltså på dem.