Huvudnyheter

Berlinmurens fall – inte bara ett minne blott

Foto: Joachim Kasten
Idag (9.11) är det 30 år sedan Berlinmurens fall.
Foto: Joachim Kasten
Idag (9.11) är det 30 år sedan Berlinmurens fall.
Foto: Joachim Kasten
Idag (9.11) är det 30 år sedan Berlinmurens fall.

Historien upprepar sig, hävdade Karl Marx – först som en tragedi och sedan som en fars. Med anledning av 30-årsdagen då DDR-medborgarna fällde Berlinmuren under den så kallade fredliga revolutionen mot SED-regimen, tänker jag en del på hans påstående.

 

”Järnridå” hade Winston Churchill kallat gränslinjen mellan Sovjetunionens besättningszon och de av västmakterna ockuperade tyska områden väster om Elbefloden.

 

I drygt fyrtio utgjorde taggtråds- och betonhinder samt lömska minfält en dödlig fara för alla de som illegalt försökte lämna DDR vid den 1.381 kilometer långa östra gränsen till Västtyskland.

 

Den yttersta symbolen för den fredshotande öst-väst-konflikten blev ändå Berlinmuren. Med sovjetmaktens godkännande startades bygget som spärrade in befolkningen i stadens västsektorer den 13 augusti 1961.

 

Västberlins politiska ö-status höll sedermera i exakt 28 år, två månader och 27 dagar. Slumpen ville att denna spänningsladdade historiska fas inramades av två märkliga presskonferenser som på sin respektive tid hölls av ledande SED politiker.

 

Den tidigare satte ytterligare eld på en politisk tragedi som utmärkte förhållandena i Tyskland under åren efter andra världskrigets slut. Den senare påminde till formen nästan om en fars. Och fast den fick ett gott slut, så jäser ännu trettio år därefter nygamla kontroverser med historiska rötter.

 

Walter Ulbrichts lögn

 

Vid tidpunkten för första ödesdigra presskonferens den 11 augusti 1961 var jag en tolvårig grabb. Jag minns fortfarande SED-ledaren Walter Ulbrichts röst på radion. På en journalists fråga om den framtida statsgränsen kommer att dras vid Brandenburger Tor förklarade han: ”Niemand hat die Absicht eine Mauer zu bauen” – ingen har för avsikt att bygga en mur.

 

Han hävdade vidare att byggarbetarna i DDR:s huvudstad ägnar sig åt att upprätta bostäder och inget annat. Utspelet höll i två dagar innan den avslöjades som lögn. Då påbörjades murbygget under beskydd av beväpnade enheter från Nationale Volksarmee. Vuxna i min omgivning var rädda att konflikten kunde upptrappas till ett nytt beväpnat krig. Mediebilder på stridsklara amerikanska och sovjetiska tanks på ömse sidor av gränsövergången ”Checkpoint Charly” förstärkte ovissheten.

 

Situationen eskalerade tack och lov aldrig. Men Ulbrichts medvetna propagandalögn mynnade ut i en tysk-tysk tragedi. Historiker uppger att nästan 500 personer miste livet på grund av flyktförsök från Öst- till Västtyskland. Det tillkommer ett större mörkertal med blick på förhållandena längs Östersjön där förmodligen fler än 200 människor drunknade. Dessutom beivrades 10 000-tals försök till ”Republikflucht” med mångåriga fängelsestraff.

 

Den hårdbevakade och befästade gränsen benämndes i SED:s säregna fraseologi som en ”antifascistisk skyddsvall”. I verkligheten saknade den täckning. ”Fienden” kom aldrig västerifrån, SED-staten inmurades istället på grund av egna grava ekonomiska och politiska problem.

 

De gynnsammare levnadsvilkoren i förbundsrepubliken utgjorde en magnet med stor dragkraft. Bara under perioden 1960 fram till början av augusti 1961 hade 360.000 östtyskar lämnat landet genom de sista öppna kryphålen till Västberlin. Ulbrichts DDR höll på att tömmas på välutbildad arbetskraft. Sett från SED-ledarens perspektiv var det nästintill ofrånkomligt att slussarna till väst stängdes.

 

Grårappad socialism

 

Förhållandena i DDR upplevde jag endast genom medierna samt egna studier på universitetet. Politiskt stödde jag SPD-politikerna Willy Brandts och Egon Bahrs avspänningspolitik i form av jämlika förhandlingar mellan de två tyska staterna. Hur den så kallade real existerande socialismen såg ut i verkligheten hade jag inte den blekaste aning om.

 

Det var strax efter DDR:s 40-års jubileum då jag fick tillstånd att göra en besöksresa i Östtysklands norra regioner. ”Kleiner Grenzverkehr” hette det på kanslityska och det innebar att jag kunde röra mig fritt inom en radie på omkring femtio kilometer öster om Lübeck. Tillsammans med sambon Regina tillvaratog jag chansen och åkte till den gamla hansastaden Wismar. Gränsvakterna var surmulna och kontrollerade med tysk grundlighet. De granskade bilens underrede med speglar som satt monterade på små rullvagnar och förde en sond in i tanken. Eftersom de inte hittade något misstänkt fick vi passera.

 

 

Den yttre skillnaden mellan Öst- och Västtyskland liknade då fortfarande den mellan svart-vit- och färgteve. Många hus var trist grårappade, andra nästintill fallfärdiga. Dessutom luktade det brunkol från värmeanläggninar och skorstenar som släppte ut avgaser i miljön. Mitt första om än yttre intryck på den ”real existerande socialismen” var förkrossande.

 

Samma höst vände återigen tusentals flyktingar ryggen till DDR. Denna gång gick fykten främst via Ungern och Tjeckoslovakien. Det växande missnöjet ledde sedan till en medborgarrätts- och frihetsrörelse som så småningom spred sig över hela landet. SED-regimens legitimitet ifrågesattes. ”Wir sind das Volk” – det är vi som är folket, lydde den stolta parollen för de demokratiska reformer som bars fram av 10 000-tals modiga demonstranter.

 

Ett stammande frihetsbesked

 

I november 1989 var tiden mogen för förändringar. Tack vare trycket från den egna befolkningen samt sovjetledaren Michael Gorbatjovs liberaliseringsimpulser var även Erich Honeckers orubbliga betongsocialism dömd till undergång. På grund av enorma lån i väst liknade DDR dessutom ett konkursföretag.

 

Återigen var det en presskonferens som förändrade läget dramatiskt. På kvällen den 9 november informerade SED:s centralkommittémedlem Günter
Schabwski inför ett internationellt medieuppbåd om statsledningens beslut för lättnader i samband för DDR-medborgarnas privatresor till väst. På frågan när det nya regelverket träder i kraft, kom svaret något stammande. ”Das tritt, nach meiner Kenntnis…das ist sofort, unverzüglich”.

 

Det liknade en fars, men den haltande formen till trots var budskapet klart. Utlandsresor till väst underlättades med omedelbar verkan. De var inte längre sammanlänkande med särskilda förutsättningar. Det spekulerades ibland om beslutet återgavs korrekt eftersom gränsvakterna i Berlin varken var informerade eller förberedda. Avsikt eller missförståelse kvittar idag. Günter Schabowski ingick i historien som politikern som öppnade muren.

 

På kvällen och natten den 9 november spreds nyheten och i en första våg strömmade tusentals DDR-medborgare fritt över till Västberlin. Dagen därpå talade SPD:s legendariske ordförande Willy Brandt om att ”numera växer ihop det som hör ihop”. Det blev ett bevingat uttryck och en slags startsignal för den kommande enhetsprocessen.

 

 

Ivran, svek och missnöje

 

I februari 1990 besökte jag Dresden. Jag bevittnade demonstrationer där parollen hade skiftat från ”det är vi som är folket” till ”vi är ett folk”. I början var jag skeptisk när jag konfronterades med DDR-medborgarnas otåliga enhetsivran, men förstod ändå att ett tankemönster med två (demokratiska) tyska stater var orealistiskt.

 

 

Stämningen och den historiska chansen tillvaratogs och påskyndades av CDU-kanslern Helmut Kohl. ”Ingen kommer att må sämre efter enandet”, lovade han och fick under flera val inte minst östtyskarnas stora förtroende. Men själva projektet att förena två dramatiskt olika nationalekonomier var ofantligt.

 

Det fanns inga modeller, förebilder eller enkla lösningar. Hur man än gjorde så kunde det bli fel. Som bara ett dilemma med tunga konsekvenser visade sig den snabbt verkställda valutaunionen mellan Västtyskland och DDR i juli 1990.

 

För östtyskarna hade den västtyska D-marken en stark attraktionskraft och ett symbolvärde för stabila levnadsvillkor. Helmut Kohl motsvarade denna längtan. Mot förbundsbankens kritik fastslog han en ombyteskurs på 1:1 för bland annat löner, pensioner, hyror och en del banktillgångar. Motivet var politiskt, inte ekonomiskt.

 

Lösningen välkomnades med jubel i DDR. Men glädjen byggde i praktiken på missförstånd och okunskap om hur en kapitalistisk marknadsekonomi fungerar. I viss mån gällde det även för grundandet av ett statligt verk ”Treuhandanstalt” vars främsta uppgift var att privatisera de ”folkägda” företagen. I kölvattnet för tvångsåtgärderna förklingade det tidiga jublet så småningom i moll.

 

Återföreningen ägde rum den 3 oktober 1990. Därefter växte insikten om att löner samtidigt är kostnader. I det nya konkurrensläget med en gemensam tysk och även europeisk marknad var de flesta östtyska företagen chanslösa. Många såldes och allt för många avvecklades. Det talades ibland om en ”avindustrialisering”.

 

Treuhandanstalts arbete hamnade även i skuggan av förebråelser om att den tjänade en marknadsliberal agenda. Enbart var fjärde arbetsplats bevarades. Omkring 1992 låg arbetslösheten på över 14 procent i östra Tyskland. De lönsamma bolagen styrdes dessutom framöver av den västtyska eliten. Även idag har enbart en minoritet av östtyskar ledarpositioner i näringslivet. Men flykten upphörde och ersattes med mera än 3,5 miljoner som flyttade till till väst för att söka ett nytt jobbperspektiv.

 

Andra klass tyskar?

 

Ännu trettio år efter Berlinmurens fall har enhetskan