Senator Bernie Sanders ligger nu nere för räkning och är nästan lika illa ute som Biden var för några veckor sedan. I South Carolina hade Biden kommit nästan ikapp Sanders och efter supertisdagen har han en ledning som kommer att kräva väldigt mycket av Sanders att göra något åt. Idaho, Mississippi, Missouri, North Dakota och Washington röstar också den 10 mars.

Efter att Nevada hade hållit nomineringsmöten den 22 februari med Sanders som överlägsen segrare, inledde Biden en perfekt tajmad spurt som få trodde på. Det kanske avgörande var att Biden hade lyckats knipa andraplatsen i Nevada framför näsan på Pete Buttigieg, den före detta borgmästaren i South Bend som just då hade vind i seglen. Biden hade två saker som Buttigieg saknade när det gällde att ta an Sanders, ett namn som var känt överallt i USA och erfarenhet.

Det som hjälper Biden på traven är kopplingen till Barack Obama. Inte minst afroamerikanerna minns åren med Obama med nostalgi och Biden uppfattas som hans trotjänare. För all del ryktades det att efter Iowa och New Hampshire verkade Biden så uträknad, att Obama själv trodde på Massachusettssenatorn Elizabeth Warren som en mera sannolik kandidat. Obama har inte tagit ställning i offentligheten trots att rykten florerar om hur han och de som står honom nära har hjälpt att övertala alla andra tungviktare utom Biden och Sanders att hoppa av.

Att Biden har blivit det här valets Lasarus beror på att rätt personer har hoppat av i rätt ordning. Strax före supertisdagen hoppade senator Amy Klobuchar av och hon lyckades leverera sin hemstat Minnesota åt Biden. Sydstaterna har hittills alla valt Biden och många av dem stod på spel just då, nämligen Alabama, Arkansas, North Carolina, Oklahoma, Tennesseee, Texas och Virginia. I nordstaterna Massachusetts och Maine hjälpte det troligen Biden att Elizabeth Warren inte hoppade av före supertisdagen utan först efteråt.

Sanders tog hem den största delstaten Kalifornien och sedan Utah, Vermont och Colorado. Med undantag av hemstaten Vermont låg Sanders styrka i väst och det fick de tidiga resultaten att se ut ännu sämre för honom på grund av tidsskillnaden, eftersom vallokalerna stänger senare i västra USA. Men förlusten i Texas var oerhört betydelsefull. Enligt opinionsmätningarna övervägde väljarna i de relativt välbärgade Dallasförorterna som sensationellt röstade på demokraten Beto O’Rourke i senaste senatsvalet Sanders. De kom till andra tankar efter Bidens överlägsna seger i South Carolina. En viktig beståndsdel i Bidens seger i Texas var att O’Rourke fanns bland dem som meddelade sitt stöd åt honom i samband med slutspurten inför primärvalet. I universitetsstaden Austin var Sanders överlägsen samt bland latinoväljarna längs den mexikanska gränsen.

Michigan är oerhört betydelsefullt för att det så kallade rostbältet är var Trump avgjorde presidentvalet 2016. I sådana delstater som Michigan, Ohio och Pennsylvania trodde många från början att Biden och Sanders är demokraternas två starkaste kort bland arbetarklassväljarna. I Sanders socialistiska politik har det hela tiden ingått att man öppet talar om arbetarklassen. Under åren hade arbetarväljarna blivit vana vid att demokraterna mest talar om medelklassen, helst utan att nämna arbetarna.

Fast Biden har bott i Delaware mer eller mindre sedan 1950-talet, bodde familjen i Pennsylvania i hans relativt fattiga barndom. Orsaken till flytten till Delaware var att fadern hade svårt att hitta arbete i Pennsylvania, medan i Delaware kunde han lyfta familjen som var på klassresa nedåt tillbaka till medelklassen som försäljare av begagnade bilar. Rostbältets väljare känner till Bidens berättelser om den fattiga barndomen i Scranton och också hans nära förhållande till fackföreningsrörelsen som ingalunda är självklart bland demokraterna nuförtiden.

Om Sanders vinner i Michigan, kommer han att kunna hålla kampen vid liv. Men om Biden vinner där, kommer Sanders förmåga att appellera till väljarna i de viktigaste delstaterna i november att se begränsad ut. Rostbältets två övriga avgörande delstater röstar den 17 mars och den 18 april, först Ohio och sedan Pennsylvania. Donald Trump i Vita huset uppfattas ofta som en hämnd av de väljare som bor i orter med nedlagda industrier, vilka demokrater länge tog för givna som deras territorium. Den före detta juridikprofessorn Elizabeth Warren uppfattades som för akademisk för arbetarväljare trots att just hon har talat väldigt mycket om konkreta lösningar för människor som har ekonomiska svårigheter. Speciellt många utbildade vita kvinnor känner sig besvikna nu när Warren har hoppat av. Men väljarkåren i USA är inte så utbildad som i många europeiska länder och för de lägre utbildade verkar Biden just nu vara den som de har lättast att identifiera sig med, medan Sanders slår honom tydligt i universitetsstad efter universitetsstad. De äldre demokraterna föredrar Biden och de yngre Sanders och det är de äldre som är pålitligare när det gäller att faktiskt rösta. Speciellt Sanders löfte om en avgiftsfri utbildning är något som intresserar universitetsstudenterna.

Alla tecken som finns i luften pekar på att Biden har nått toppformen vid exakt rätt tidpunkt vad nomineringen beträffar. Hur han kommer att klara sig mot Trump i november är en annan femma. Presidenten är så oberäknelig att han kan göra bort sig före november helt och hållet men han har också presidentämbetet som fördel, något som brukar räknas. Än så länge är Sanders dock med i spelet och han har samma möjligheter att göra en comeback som Biden hade efter Iowa och New Hampshire. Nu är det Biden som har slagit en hel värld med häpnad.

Sydstaterna förlorade Sanders antagligen slutgiltigt i det ögonblicket när han talade om det kubanska hälsovårdssystemet i positiva ordalag. Det spelar mindre roll hur bra hälsovården där är i jämförelse med USA, vad som är avgörande är att Sanders har satsat mycket politiskt kapital på att förklara att hans socialism baserar sig på den nordiska och inte den kubanska modellen.