Bokrecension: Gustav Wickström: En storm är lös – Åbolands skärgård vårvintern 1918. Litorale. Helsingfors 2017, 241 s.

Inbördeskriget 1918 är Finlands kollektiva trauma konstaterade redan professor Heikki Ylikangas i sin klassiska bok ”Vägen till Tammerfors” som utkom i mitten av 1990-talet. Inte ens de naturfagra svenskspråkiga skärgårdskommunerna i Åboland skonades från krigets fasor.

Gustav Wickström har skrivit en bok om 1918 i Åbo skärgård. Wickström som är läkare och mångårig ordförande för den svenska socialdemokratiska partiavdelningen i Åbo är rätt man för verket. I förordet berättas hur han för några år sedan lyssnade på ljudband som han tillsammans med sin far inspelat i Korpo under 1970-talet. Då noterade han händelser från 1918 som han inte förut fäst sig vid. Det gällde en matros vid namn Selim Lindström som ombord på isbrytaren Sampo med tyska marinsoldater på Gullkrona fjärd bröt upp is för den tyska kryssaren Kolberg och som plötsligt stötte på isbrytaren Murtaja och ångfartyget Dragsfjärd, vilka var fulla med rödgardister på väg mot Åbo. En häftig beskjutning följde. Striden innebar slutet på den röda tiden i Åbo skärgård.

Erövringen av Murtaja är noga dokumenterad i ett kapitel. Det visade sig att händelsen inte ens nämns i det enda verk som hittills berört inbördeskriget i Åbo skärgård, nämligen  ”Skärgårdens frikår” av Ludvig Lindström. En bok med strikt traditionell vit vinkling.

Fyller ett tomrum

I årtionde efter årtionde har skärgårdsborna i Åboland undvikit att diskutera 1918. Alla vilka själva var med är för länge sedan borta. Genom dagböcker, personliga brev och berättelser har Gustav Wickström lyckats täcka denna historiska lucka.

Texten löper geografiskt och kronologiskt börjande från den tyska uppladdningen i Houtskär i väst. Ganska självklart eftersom de finländska vitgardisterna tillsammans med tyskarna från väster steg för steg trängde undan de röda i riktning österut. I Iniö gick det lugnast till. Däremot uppstod blodiga strider både i Korpo och Nagu. I synnerhet kampen om ön Lohm i Korpo skärgård var ovanligt häftig. Som så många historiker tidigare konstaterat: de otränade rödgardisterna hade inte en chans mot den med preussisk disciplin väldrillade tyska armén.

Wickström skriver: ”…uppe på de höga Lohmbergen, låg de röda och sköt alldeles vansinnigt. De slösade oerhört med ammunition”. Inget under att de tyska kanonerna snart skulle meja ner de röda på isen – ”som säd under lien”.

Åter exempel på krigets oerhörda vansinne. Finland igår, Syrien idag…

Rött och lugnt i Dalsbruk

Ett heroiskt kapitel berättar om arbetarnas kamp i det röda Dalsbruk, industriorten i Dragsfjärds kommun (i dag Kimitoön), som än idag hundra år senare är ett av den finlandssvenska arbetarrörelsens starkaste fästen.

Väljarbeteendet framgår tydligt av den bifogade valstatistiken. I Dalsbruk fick socialisterna vid 1917 års lantdagsval 742 röster. De borgerliga bara 134 röster.

Eller som författaren lakoniskt konstaterar: ”I Dragsfjärd behövde de röda inte ens tillsätta någon revolutionskommitté, eftersom socialdemokraterna innehade majoritet i kommunens fullmäktige”. Det är iögonenfallande hur lugnt det faktiskt var i Dalsbruk under den tid de röda hade makten. Här förekom inga strider.

Varje sommar invaderas Åbo skärgård av tusentals semesterfirare och båtmänniskor. De flesta har knappast haft en aning om vilket krig här en gång fördes. En liten kritisk anmärkning må därför tillåtas. Bokens kartor är minst sagt ålderdomliga. Redan 1918 fanns betydligt modernare kartor, vilka hade gjort det lättare för dem som idag vill återupptäcka de dramatiska platserna.

Gustav Wickström. Foto: ABL-arkiv