Antton Rönnholm från SDP och Joonas Leppänen från Vänsterförbundet var rätt så samstämmiga i sin lägesanalys gällande behovet av förnyelse och tydligare budskap. I programmet ingick dessutom pianomusik, sång och en dansföreställning med elever från Tolkis svenska skola. Efter festen bjöd BSS på laxsoppa, kaffe och jubileumstårta. Valet av festplats var ingen tillfällighet, eftersom föreningens 110 år räknas från grundandet av Tolkis Arbetarförening år 1907.

Festen inleddes med ett tal av Mikael Hiltunen, FSD:s före detta verksamhetsledare som är ordförande för BSS. Han berättade om sina släktrötter i Tolkis, dit hans farfars far hade kommit från Viborg och hade varit med om att grunda Tolkis finska skola. Han nämnde några framstående medlemmar som föreningen har haft under åren och bland dessa utmärks framför allt Kaj Bärlunds insatser som miljöminister på 1980-talet. Hiltunen berättade också att han hade rekryterat Anette Karlsson till FSD. Hon sitter i stadsstyrelsen i Borgå och är för närvarande FSD:s vice ordförande. Om socialdemokratins ideologiska grund sade Hiltunen att Mona Sahlin har en utmärkt formulering i Möjligheternas land: ”I friheten växer jämlikheten”.

En djupdykning i socialdemokratins och vänsterideologins grundvalar blev det i debatten mellan partisekreterarna. Jonna Similä ledde diskussionen där båda partisekreterarna bedyrade att de vill erbjuda ett klart alternativ till den nuvarande regeringens politik i Finland. Antton Rönnholm slog fast att för honom är friheten den mest centrala av alla värderingar. ”Alla ska kunna bli allt det som de kan bli.” Tyvärr har högerns tolkning av frihetsbegreppet fått dominera i den offentliga diskussionen, medan socialdemokraternas syn på friheten omfattar även jämlikheten.

Vänsterförbundets partisekreterare Joonas Leppänen sade att för honom är demokratin det viktigaste. Finland ska förbli demokratiskt också i fortsättningen och friheten förverkligas i en situation där alla deltar i politiken på ett jämställt sätt. ”Ingen föds till en demokrat”, poängterade Leppänen och framhöll partiernas roll i bevarandet av demokratin. Similä undrade om den kommunistiska bakgrunden har lett till att vänsterpartierna i dag är rädda för ideologi.

Tillit behövs

Rönnholm påpekade att Mauno Koivisto sade att man inte ska undervärdera människornas förmåga att förstå men man ska inte heller tro att alla är intresserade av politik. Den som håller tal ska kunna skapa tillit hos åhörarna. Donald Trump gör det genom att utnyttja negativa känslor som hat och bitterhet. Leppänen medgav att Sovjetunionens roll i socialismens historia är ett problem när man ska presentera socialismen som ett alternativ till liberalismen. Han påpekade dock att Bernie Sanders och Jeremy Corbyn vågar ställa djärva mål och har fått i stånd ett skifte i diskussionen. På torget kan man inte tala om de vardagliga kompromisserna utan det gäller att tala om de breda visionerna om en annorlunda framtid. Intresset för politiken minskar om partierna framstår som för lika varandra.

Rönnholm sade om finländarnas värderingar att politiken fyller delvis samma behov som religionen. Folk vill känna samhörighet och få inspiration av politiken. En talare som Barack Obama inspirerar människor. Detta fenomen är vad president Emmanuel Macron kallar ”demokratisk heroism”. Om diskussionen handlar om två eller tre euro, väcks inte intresset utan folk vill uppleva någonting större.

Similä styrde diskussionen till klassfrågans betydelse i dagens politik. Leppänen ansåg att klass för en del människor är än i dag det mest centrala, medan andra upplever att till exempel kön är viktigare. Inom Vänsterförbundet förs det ständigt diskussioner om vilket perspektiv som ska ställas främst. Rönnholm påpekade att det finns också sådana väljare som identifierar med någon annans livsstil och status. De röstar inte rationellt enligt den egna klasstillhörigheten.

Similä frågade om identitetspolitikens betydelse i framtiden. Till den frågan replikerade Rönnholm att det blir allt svårare att föra en diskussion där alla finländare är med, eftersom alla kan söka en kanal där man får höra om det som man själv mest tycker om. SDP uppfattar han som ett parti för alla finländare, medan De gröna fortfarande framstår som ett parti för kvinnor och högutbildade personer som bor i Södra Finland och i städer som Jyväskylä.

Leppänen ansåg att det finns mycket att lära sig från medborgarrörelser men man ska komma ihåg att politiska partier ändå är någonting annat.

Rönnholm målade fram hotbilden från Frankrike där de gamla partierna håller på att försvinna för att de inte kan formulera sig tydligt i frågor som människorna oroar sig över. Socialdemokratin borde handla om vad rörelsen har att erbjuda i dagens värld och 2030 och 2050. Arvet från Forssaprogrammet framåt är fint och inbegriper stora framsteg inom utbildningen, kulturen och människornas delaktighet i samhället. Statsministerpositionen borde dock nås genom att blicka framåt.

Leppänen påpekade att arbetarrörelsen har byggts med mål som först kan ha verkat som orealistiska men man måste våga se på helheten. Vänsterförbundet har imagemässiga problem med den historiska bakgrunden men nu gäller det att tänka om.

Similä bad partisekreterarna att kommentera varandras partier. Rönnholm berömde Vänsterförbundets medlemsrekrytering men kritiserade tendensen att föra en svartvit diskussion och att vissa vill göra en kortsiktig politik. Han tillade att detta ingalunda är Vänsterförbundets problem ensamt utan sådant finns i alla partier. Leppänen sade att SDP inte ska göra det som Vänsterförbundet gör utan som bäst når de två vänsterpartierna helt olika väljargrupper och på det sättet blir de större tillsammans än var för sig.

Vårdreform och valfrihet

Social- och hälsovårdsreformen diskuterades ivrigt och det kom frågor från publiken om ämnet. Båda partisekreterarna var skeptiska till regeringens förmåga att ro reformen i land. Valfriheten ska bort, var det entydiga budskapet. Leppänen ansåg att nedmonteringen av välfärdssamhället är rena vansinnet. Rönnholm i sin tur betonade grundlagsdebattens betydelse. De som vill få välfärdssamhället på fall ifrågasätter förmågan att säkra de grundlagsenliga rättigheterna. Att vinna val är det enda sättet att få ändring till stånd, annars lyckas högern i något skede.

Anette Karlsson påpekade i sin replik att i kommunerna har det varit möjligt att bedriva en annan politik än vad regeringen står för till exempel i dagvårdsfrågan. Kaj Bärlund påpekade att mindre än 30 procent stöder vänstern i dag. Att vända trenden förutsätter ett bredare väljarunderlag för den politiska vänstern. Detta kan man nå med tydlighet, risktagning och djärvhet. Alla medlemmar kan inte hela tiden vara ense med den förda politiken. Det är inte så att alla britter som stöder Jeremy Corbyn är överens med alla mål som han ställer sig men de uppskattar hans djärvhet och det att han vågar stå för sin politik.

Rönnholm uppfattade den politiska situationen i Finland så att regeringen glider åt höger, medan vänsterpartierna finns kvar där de har varit. Han påpekade att regeringspartierna har rörliga väljare som inte identifierar sig borgerligt och som det är möjligt att nå.

Leppänen medhöll att det finns väljare till höger men att som vänster kan man inte på ett trovärdigt sätt frångå sina principer. Om miljöpolitiken sade han att De gröna inte har någon konsekvent utgångspunkt. Miljöpolitiken kan inte kopplas bort från ekonomiska frågor. Enligt Rönnholm kan vi ha tillväxt utan att leva över de resurser som vi har. Vi behöver materiella ting i världen vare sig det handlar om båtar, bilar eller något annat i framtiden. Leppänen underströk för sin del att nedskärningarna i utbildningen skär ned i Finlands ekonomiska möjligheter och i landets framtid.

En sann kamrat

En av veteranerna i Borgå Svenska Socialdemokrater är Börje Bärlund. Han kom med i Unga örnar i slutet av 1940-talet och anslöt sig sedan till partiet via den lokala svenska ungdomsorganisationen några år senare. Han har varit pensionär i fjorton år och som kommunalt anställd i över 40 år har han fått ett annat slags inblick i hur kommunen fungerar. Trafikförbättringsförslag är något som han intresserar sig för och en ny generation hoppas han att få se på bred front på samma sätt som hände i föreningen på 1960- och 1990-talet. När han kom med var åldersstrukturen mera blandad än vad den är i dag. Rosensymbolen är viktig för honom och något som borde synas i partiets logga. Börje Bärlund följer med sin tid genom att läsa olika tidskrifter och böcker fyra timmar om dagen. De elva barnbarnen, samtliga flickor, håller honom dessutom rätt så sysselsatt.

Elever från Tolkis skola bidrog till festprogrammet.

Mikael Hiltunen och Anette Karlsson.