Bästa första maj-firare!

Vi möts i en tid då våren är lika bedövande vacker och hoppfull som alltid, men där våra sinnen tyngs av det ohyggliga som pågår i Ukraina.

Rysslands omotiverade angrepp på Ukraina har nu pågått i över 2 månader.

Putins regim har sedan invasionen den 24 februari bombat sönder och ödelagt städer, satt miljontals människor på flykt, förgiftat jordbruksmarker, dödat och plågat civila som sökt skydd från krigets fasor – krigsbrott som han måste ställas till svars för!

Det fasansfulla som utspelar sig i Ukraina medan vi står här berör oss djupt. Den övergivna nallebjörnen i rasmassorna, de livlösa och lemlästade kropparna på gatan, kvinnan som förtvivlat skakar på huvudet och frågar: Vad har vi gjort för att bli behandlade så här?

Ingenting har du gjort, kära medmänniska, vill jag säga.

Ingenting illa har du gjort.

Du är offer för maktgalna män med stormaktsdrömmar och en förvanskad, förljugen världsbild.

För 30 år sedan var jag studerande vid Åbo Akademi. Trots att laman skapade brödköer på Tavastgatan så kände vi unga ändå värmen från framtidens ljus. Berlinmuren hade ju fallit, Sovjetunionen hade kollapsat. Vi lärde oss ord som perestrojka och glasnost. Det kändes som att det nya Ryssland hade valt frihetens väg, mot demokrati. Nokias ringsignal skulle snart sätta folk i arbete, sätta punkt för lågkonjunkturen och skapa nytt välstånd.

För Finland låg plötsligt vägen västerut öppen – försvarsminister Elisabeth Rehn kunde köpa amerikanska Hornet plan och ett medlemskap i Europeiska unionen låg inom räckhåll.

Internet förde folk och nationer närmare varandra och man trodde att detta magiska nätverk skulle förhindra framtida krig. Statsminister Carl Bildt hade ju till och med skickat ett mail till USA:s president Bill Clinton!

Vi gick in i globaliseringens tidevarv, tänkte att friheten ska segra över ofriheten, att välstånd ska sluka fattigdomen.

När Ryssland gick till attack mot Ukraina under natten till sportlovets sista dag kändes det som att vi var grundlurade. Och därtill i en beroendeställning av rysk gas och olja.

Det aggressiva och oberäkneliga Ryssland gör nu att Finland tillsammans med Sverige söker en ny väg och en ny säkerhetsordning. Alliansfriheten som vi socialdemokrater har värnat starkt, och motvilligt vill släppa, håller på att omprövas.

Ett medlemskap i Nato kan förvisso ge trygghet i denna nya världsordning men innebär också nya utmaningar.

Finlands 1300 km långa landgräns mot Ryssland kan bli en skarp och spänd skiljelinje i en ny militär upprustning mellan öst och väst. Att i denna stund säga att säkerhet inte byggs med vapen avfärdas som naivt.

Hårda ord och kritik riktas mot Ålands demilitarisering med det ena utspelet efter det andra i riksmedia. Åland uppfattas av många som en akilleshäl i det finländska försvaret och ålänningarna borde därför själva förstå sitt bästa – nämligen att avveckla sin särställning och välkomna den finländska militären.

Men de folkvalda på Åland har inte makten att besluta något sådant.

Ålands demilitariserade och neutraliserade status är reglerad i internationella avtal och konventioner. Det är ingenting ålänningarna själva varken kan eller vill säga upp.

I hundra år har Åland framgångsrikt fungerat som ett självstyrt och demilitariserat landskap – två delar i vår särlösning som hänger tätt samman. I stället för en ny självstyrelselag som present på födelsedagen får vi nu ett medlemskap i Nato. Ett medlemskap där vi inte helt säkert vet vad som händer med vår status som ”Fredens öar”.

Trots att tidtabellen nu är knapp så måste man ge tid till analys, utredning och klarlägganden om Ålands status på lång och kort sikt om vi blir en ö i ett innanhav omslutet av Natoländer.

Åland måste i riksdagens behandling av den säkerhetspolitiska redogörelsen kräva att särställningen bibehålls, och då anslutningsfördrag tecknas måste Åland få garantier för detta – genom ytterligare ett Ålandsprotokoll – i likhet med det vi fick vid EU-anslutningen.

Eller ska ålänningarna åter en gång som 1938 marschera genom Mariehamn i protest mot den militariseringen av Åland som då iscensattes genom Stockholmsplanen?

Men vad är ni rädda för, frågar sig någon. Inom Nato finns andra demilitariserade områden; Svalbard i Norge och flera grekiska öar. Vad är problemet?

De går inte att jämföra.

Ålands ställning är världsunik.

Ålandsexemplet har överlevt världskrig och det kalla krigets långa era och det är viktigt att Ålands demilitariseringen och neutraliseringen i samband med ett Nato-avtal inte devalveras!

Trots att vi lever i en tid av osäkerhet och oro måste vi ändå fortsätta tro att det går att bygga en fredligare värld med demokratiska medel.

Krig är lika brutala idag som igår. Människor lika sårbara som människor alltid har varit.

Vi måste fortsätta bygga en tryggare värld – genom globalt ansvar för varandra, människors fri- och rättigheter, utrota fattigdom och ge social rättvisa, mat och rent vatten.

Vi måste arbeta tillsammans för att nå målen om hållbar utveckling i alla länder, ta kampen mot klimatförändringarna och visa respekt för internationella avtal. Här kan vi ålänningar visa väg – ett Ålandsexempel för framtiden!

Tack för att ni lyssnat. Leve freden! Slava Ukraini!