MENY
Turva – Hymy
Tyomies

Civila måltavlor i Centralafrikanska republiken

Kuva: Foto: Pixabay

FN måste agera snabbt mot de fruktansvärda illdåd som begås mot civila av rebellgruppen UPC i Centralafrikanska republiken. Den uppmaningen kommer från Amnesty International.

UPC genomför våldtäkter, plundringar, mord och tvångsförflyttningar i regionen Basse-Kotto i Centralafrikanska republiken, enligt Amnesty. Detta samtidigt som FN:s fredsbevarande styrka Minusca, som har till uppgift att skydda civila, inte lyckas förhindra de många övergrepp som begås.

– Civila har inte råkat falla offer i denna konflikt, utan de är direkta måltavlor. Om FN:s mandat i Centralafrikanska republiken ska betyda någonting så måste skyddet av civila förstärkas, säger Joanne Mariner, som är senior rådgivare i krisfrågor vid Amnesty.

Hon säger att många invånare i landet blivit allt mer tveksamma till Minuscas förmåga att ens på en begränsad nivå kunna erbjuda civila ett skydd. Joanne Mariner säger till IPS att FN måste se över fredsstyrkans resurser och förmåga att kunna agera snabbt i samband med krissituationer över hela landet.

Samtidigt uppger Amnesty att Minusca har lyckats rädda livet på många människor. Dock är styrkan för svag och allmänhetens förtroende för den på upphällningen.

– Minuscas misslyckanden försätter tusentals människor i fara, säger Joanne Mariner.

Hon säger att omvärlden måste agera snabbt för att få ett slut på illdåden mot civila.

Övergreppen i prefekturen Basse-Kotto har pågått sedan i början av maj i år då UPC genomförde en brutal attack mot civila i staden Alindao där minst 130 människor dödades. Sedan dess har dödstalen stigit och uppgår nu till flera hundratals, enligt Amnesty.

Tiotusentals människor i regionen har tvingats på flykt undan våldet och Basse-Kotto uppges nu vara en region präglad av spökstäder och nästan tömda byar.

Fram till attackerna inleddes i maj var denna prefektur relativ opåverkad av det instabila säkerhetsläget i landet. Nu är alltså läget allt annat än lugnt.

– Regeringen har liten eller ingen kontroll över de flesta områden utanför huvudstaden Bangui, vilket ger väpnade grupper spelrum att utöka sina territorier, säger Joanne Mariner.

I mars 2013 drabbades Centralafrikanska republiken av ett inbördeskrig i samband med att den muslimska rebellgruppen Séléka störtade landets tidigare president François Bozizé. Konflikten utvecklades till en strid mellan Séléka och den främst kristna extremistmilisen anti-Balaka. Efter att den tidigare presidenten hade störtats intogs ämbetet under ett år av Michel Djotodia, den första muslimen som innehaft presidentmakten i Centralafrikanska republiken.

Med tiden har rebellalliansen Séléka splittrats i olika delar, varav UPC är en. Varje ny fraktion har inlett terrorkampanjer i olika delar av landet genom attacker mot civila.

Trots flera vapenstillestånd har inte situationen i landet kunnat stabiliseras. Enligt Amnesty attackerar den muslimska rebellgruppen UPC kristna civila som anklagas för att stötta andra väpnade grupper, medan den kristna milisgruppen anti-Balaka gör detsamma mot civila muslimer under förevändningen att det görs ”i självförsvar”.

Joanne Mariner säger till IPS att både kristna och muslimer skyller de övergrepp som begås av båda sidor på den andra gruppen.

– De väpnade grupperna attackerar civila eftersom de anser att de är anhängare till rivaliserande väpnade grupper. Det handlar inte om religiösa doktriner eller ideologier, religionen är endast en skiljelinje mellan de olika grupperna.

Att våldet allt mer får en sekteristisk prägel är mycket oroande, understryker Balkissa Ide Siddo, som är expert på Centralafrika vid Amnesty.

Våldet och hatet har nått nya hemska nivåer, enligt Balkissa Ide Siddo, som menar att de systematiska våldtäkter som UPC gör sig skyldiga till är ett exempel på detta.

Av landets knappa 5 miljoner invånare befinner sig minst 600 000 på flykt inom landet enligt Amnesty, medan ytterligare 438 000 människor har flytt över gränsen till Kamerun, Tchad eller Kongo-Kinshasa.

Diskussion

Flyktinguppgörelse med Burma kritiseras

Kuva: Foto: Naimul Haq/IPS
Framtiden är osäker får de hundratusentals rohingya-flyktingar som nu lever i enkla läger i Bangladesh.

De många rohingyer som tvingats på flykt till Bangladesh undan våldet och terrorn i Burma ska kunna återvända, enligt en överenskommelse mellan länderna. Hur det ska kunna gå till är dock högst osäkert.

 

Kvinnoaktivisten Shireen Huq är grundare av Naripokkho, en av Bangladeshs främsta människorättsorganisationer. Och hon är kritisk till den uppgörelsen som landets myndigheter har gjort med Burma.

–Bangladesh skulle inte ha hastat från en bilateral uppgörelse, i synnerhet inte utan att involvera FN eller först konsultera flyktingarna själva, säger Shireen Huq.

Hon menar att landet först borde ha sökt diplomatiskt stöd från sina grannländer och andra viktiga aktörer som Ryssland och Kina.

–Det internationella samfundet måste öka sina påtryckningar för att få Burma att sätta stopp för mördandet, förföljelserna och diskrimineringen, säger Shireen Huq.

Framtiden för rohingyerna är fortsatt mycket osäker eftersom den burmesiska regimen vägrar att ge den förföljda minoritetsgruppen medborgarsstatus i landet. Det minskar möjligheterna för fred.

FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att det kommit 655 000 nya rohingyaflyktingar till Bangladesh sedan den 25 augusti förra året. Det innebär att det totala antalet burmesiska flyktingar i landet nu uppgår till över 954 000 människor.

I slutet av november förra året undertecknade Bangladesh och Burma ett samförståndsavtal med målsättningen att de människor som tvingats på flykt undan de militära angreppen i delstaten Rakhine ska kunna återvända hem.

Shireen Huq påminner dock om ett liknande avtal som ingicks mellan länderna 1993. Den uppgörelsen var dock inte särskilt framgångsrikt eftersom de flesta rohingyer som flytt undan förföljelserna i hemlandet inte var beredda att frivilligt återvända till Burma.

Hon menar att de bangladeshiska myndigheterna agerat generöst och ansvarstagande gentemot flyktingarna från grannlandet. Men det ingångna samförståndsavtalet ger hon inte mycket för.

–Det kommer att få samma resultat som uppgörelsen 1993, som tydligt visade att endast bilaterala åtgärder inte fungerar.

Hon menar att de rohingyer som nu finns i Bangladesh sannolikt kommer att bli kvar i landet under lång tid.

–Om vi förstått det hela rätt så kommer de inte tillåtas att återvända till sina hembyar, utan ska förflyttas till nya platser. Är det så, så är det på samma sätt som tidigare. De skulle förflyttas från ett läger i Bangladesh till ett läger i Burma. Det skulle innebära ytterligare en humanitär katastrof, säger Shireen Huq.

 

”Orättvist stor börda”

Uppgörelsen mellan Bangladesh och Burma har välkomnats av USA, EU och FN. Men andra bedömare menar att de båda länderna borde involvera en tredje part om de ska lyckas nå en hållbar lösning på krisen.

Den erfarne diplomaten Muhammad Zamir säger till IPS att omvärlden inte kan låta Bangladesh ensamt axla de komplexa problem som en repatriering av den förföljda minoritetsgruppen skulle medföra.

–Det är orättvist att Bangladesh lämnas själv med denna stora börda. Den allra viktigaste frågan handlar om att se till att flyktingarna erbjuds säkerhet och skydd när de väl återvänder.

När IPS möter Muhammad Zamir har han precis återvänt efter ett besök i flyktinglägren i Cox’s Bazar.

–Det som pågår i lägren är en humanitär katastrof som förvärras varje dag. Rohingyerna är redan traumatiserade och har lidit tillräckligt av de prövningar de utsatts för. Deras mardrömmar är i färskt minne och om de ska vilja återvända krävs det allvarliga satsningar för att garantera deras säkerhet på lång sikt, säger han.

Regeringsrepresentanter från Bangladesh och Burma har bildat en arbetsgrupp som har till uppgift att skapa förutsättningar för att flyktingar ska kunna börja återvända. Gruppens första möte ska enligt planerna hållas denna vecka.

 

Svår situation

Den tidigare armégeneralen M Sakhawat Husain arbetar numera som krönikör och politisk analytiker. Han är mycket kritisk till det samförståndsavtal som upprättats med Burma.

–Rohingyernas legitima och minsta krav – att erkännas som medborgare i sitt eget land – har helt ignorerats i uppgörelsen. Men tanke på att förföljelserna fortfarande pågår, vilket det har kommit flera rapporter om, hur ska en frivillig repatriering kunna genomföras?, frågar han sig.

M Sakhawat Husain säger till IPS att många av rohingyerna tvingats på flykt undan omänsklig behandling och ren tortyr.

–Det blir svårt för Bangladesh att skicka tillbaka dem på frivillig basis, säger han.

Även den tidigare ambassadören Muhammad Shafiullah menar att det skulle vara mycket svårt att genomföra en jättelik repatriering utan hjälp av FN-organ.

–Burma har vägrat att involvera FN. Hur ska vi kunna förvänta oss en smidig repatriering under de omständigheterna?, säger han.

Muhammad Shafiullah menar samtidigt att den bristande finansieringen av rohingyernas flyktingläger utgör ett mycket svårt problem.

–Hittills har FN-systemet lyckats samla in medel för sex månader och en till givarkonferens är inplanerad innan den tiden gått. Bangladesh har inte möjlighet att axla en så stor börda under längre tid. Och av precis det skälet undertecknade Bangladesh överenskommelsen om repatriering trots att villkoren var dåliga för landet, säger Muhammad Shafiullah.

 

 

 

Diskussion

”Endast de unga kan rädda planeten”

Kuva: Foto: Amantha Perera/IPS
Aktivisten Kumi Naidoo menar att världen bara kan räddas av de unga.

Dagens unga måste komma på nya lösningar på gamla problem som klimatförändringar och sociala orättvisor. ”Min egen generation har misslyckats”, säger den sydafrikanske aktivisten och nye generalsekreteraren för Amnesty International, Kumi Naidoo.

Lue lisää

Diskussion

Stupade i Falklandskriget identifieras

Kuva: Foto: Pixabay

Forskare har identifierat kvarlevorna efter 88 argentinska soldater som legat i okända gravar på Falklandsöarna efter kriget mot Storbritannien 1982. Nu pågår arbetet med att kontakta anhöriga.

 

I december 2016 kom Storbritannien och Argentina överens om att kropparna skulle identifieras och i juni förra året påbörjades arbetet.

−I vissa fall får familjemedlemmar ta emot ringar, krucifix, handskar eller andra tillhörigheter som begravts tillsammans med kropparna. Det är mycket rörande ögonblick, säger Julio Aro, som själv deltog i kriget.

Han återvände till Falklandsöarna 2008 och fann 121 oidentifierade gravar och beslutade sig då för att se till att soldaterna i de anonyma gravarna skulle identifieras.

−Alla familjer reagerar på olika sätt. Några är lättade, andra ledsna. Jag träffade en man som fortfarande hoppades att hans son skulle återvända från Falklandsöarna. Det handlar om trettiofem år av smärta. Dessa människor har utsatts för ett enormt lidande, säger han till IPS.

Processen väntas avslutas i mars eller april då en ceremoni ska hållas på Falklandsöarna tillsammans med anhöriga till de stupade. Namnen på de tidigare oidentifierade soldaterna kommer då att sättas upp på varje grav.

 

Flyttade fokuset

Den argentinska invasionen av Falklandsöarna 1982 kom i ett läge då landets dåvarande militärdiktatur behövde en fråga som kunde ena nationen och föra bort uppmärksamheten från brotten mot de mänskliga rättigheterna som begicks i Argentina. Samtidigt var tanken på en återerövring av Falklandsöarna från Storbritannien något som hade och fortfarande har ett brett stöd bland landets befolkning.

Men Storbritannien slog tillbaka och efter två månader kapitulerade de argentinska trupperna. Under kriget stupade 649 argentinska soldater.

När Storbritannien återtog kontrollen över öarna förvärrades krisen för militärregimen i Argentina vilket beredde väg för landets återgång till demokrati följande år.

Internationella rödakorskommittén, ICRC, anförtroddes uppdraget att identifiera de argentinska soldaterna som begravts i anonyma gravar på Falklandsöarna.

Efter det följde en lång period av intervjuer och insamling av dna-prover från familjemedlemmar som aldrig hade återfunnit sina anhöriga. I juni klev en grupp bestående av 14 experter från Argentina, Australien, Chile, Storbritannien, Mexiko och Spanien i land på Falklandsöarna.

Under sju veckor, under den kalla vintern, arbetade experterna med att gräva upp kroppar, samla in dna-prover, placera kvarlevorna i nya kistor och begrava dem igen i samma gravar.

Analysen av proverna, där jämförelser gjordes med de dna-prover som samlats in från anhöriga, genomfördes på ett laboratorium i Córdoba. Samtidigt genomförde två andra laboratorier i Storbritannien och Spanien tester parallellt för att kunna bekräfta resultaten.

 

”Respekt för de fallna”

Kropparna var i relativt gott skick tack vare den brittiska översten Geoffrey Cardozo som efter kriget ägnade sex veckor åt att samla in liken och upprätta en militärkyrkogård.

−Han beslutade sig för att skapa en militärkyrkogård med mycket stor värdighet och respekt för de fallna, säger rättsmedicinska antropologen Luis Fondebrider.

Han berättar att Geoffrey Cardozo svepte in alla kroppar och att deras tillhörigheter lades i tre olika säckar. Han ritade även upp en karta över kyrkogården och skrev en rapport.

Kartan och rapporten togs omhand av Geoffrey Cardozo i flera årtionden. Men år 2008 överlämnade han allt till den tidigare soldaten Julio Aro när han träffade honom i samband med ett möte i London som han var inbjuden till av en grupp lokala krigsveteraner.

Julio Aro blev besatt av tanken på att kunna identifiera de argentinska soldater som begravts på Falklandsöarna och Geoffrey Cardozo visste att dokumenten skulle vara till stor hjälp. Julio Aro började arbetet med att söka kontakter och var övertygad om att de anhöriga som förlorat någon i kriget skulle kunna få ett svar en dag.

År 2011 när allt verkade svårare än någonsin hörde journalisten Gaby Cociffi av sig. Han hade bevakat Falklandskriget och blev involverad i projektet. Han fick tag i mejladressen till den brittiska rockstjärnan Roger Waters som var på världsturné och som bland annat skulle uppträda i Buenos Aires. Roger Waters blev offentligt involverad och tog upp frågan när han mötte den dåvarande presidenten Cristina Fernandez i det argentinska regeringspalatset Casa Rosada. Då tog presidenten frågan i egna händer och den 2 april 2012 meddelade hon att hon skickat ett brev till Internationella rödakorskommittén, ICRC om att kontakta Storbritannien och försöka identifiera de argentinska soldaterna.

Det är mer än trettiofem år sedan Falklandskriget mellan Argentina och Storbritannien. Nu underrättas anhöriga till de söner, män och bröder som aldrig återvände hem.

 

 

Diskussion

Nya hot mot rohingyakvinnor på flykt

Kuva: Foto: Umer Aiman Khan/IPS
En rohingyaflicka är på väg att hämta vatten i flyktinglägret Balukhali i Bangladesh.

Hundratusentals rohingyakvinnor bor nu i de överfyllda flyktingläger som uppstått längs gränsen mellan Bangladesh och Burma. Många av dem utsattes för svåra övergrepp innan de flydde från delstaten Rakhine, men farorna är ännu inte över.

 

Ett mycket stort antal kvinnor har drabbats särskilt hårt av den kris som uppstått i spåren av det grova våld som riktats mot den muslimska minoritetsgruppen i Burma. Många av flyktingarna har utsatts för sexuellt våld.

Flera kvinnor som inte vill bli citerade med sina namn uppger att prostitution har blivit vanligt i flyktinglägren. Kvinnorna uppges bli utnyttjade av lokala män som tar med dem till hotell eller lägenheter som ligger i närheten av lägren. Det är en verksamhet som sägs förenklas av att säkerheten runt flyktinglägren är betydligt sämre under nätterna.

En annan risk för flyktingkvinnorna är att de ska falla offer för människohandlare.

–Många flickor som kommer hit har blivit separerade från sina familjer. Och många människor säger de ska hjälpa dem, men sen försvinner dessa flickor, säger Showvik Das, vid Internationella migrationsorganisation, IOM, i Bangladesh.

Bland de nyanlända flyktingarna finns det över 50 000 flickor och kvinnor som antingen är gravida eller har barn som fortfarande ammas och därför är i extra stort behov av humanitär hjälp. Sjukhusen har dock begränsad kapacitet och arbetar hårt för att hjälpa så många som möjligt.

 

Höga födelsetal

Bland rohingyerna är kunskaperna om preventivmedel mycket begränsade och många inom folkgruppen menar att graviditeter sker i enlighet med ”Guds vilja”. Födelsetalen är mycket höga i flyktinglägren.

–Rohingyakvinnorna bär med sig tanken att de bör skaffa många barn på grund av att de tillhör en förföljd folkgrupp, säger Lailufar Yasmin, som är professor vid Dhakas universitet och som arbetar i flyktinglägren.

Kunskaperna om sexuella och reproduktiva rättigheter är dessutom låga och många av flyktingkvinnorna blev bortgifta redan som mycket unga.

De som är mest sårbara i flyktinglägren är de ogifta kvinnorna. Vissa kvinnor uppges därför gått med på så kallade ”skyddsäktenskap”, för att undgå sexuella trakasserier från andra män.

I lägren har enkla toaletter installerats, men många kvinnor undviker att gå på dessa eftersom de inte är separerade, och av rädsla för att drabbas av trakasserier. Det har lett till att många kvinnor föredrar att göra sina behov i det fria i stället.

Vissa familjer har satt upp egna presenningar bredvid sina enkla kök för att kunna duscha och tvätta sig på samma platser där de tillreder sin mat.

Experter menar att de svåra förhållandena i flyktinglägren riskerar att leda till utbrott av sjukdomar.

 

Många har mist sin man

Många av flyktingkvinnorna har fått ingen eller en högst begränsad skolgång och står i flyktinglägren inför en helt ny situation i livet.

–Många kvinnor vars män dödades under militärens räder har nu blivit familjernas överhuvuden, vilket de inte är vana vid, säger Showvik Das vid IOM.

Bristen på skolgång ökar sårbarheten för gravida kvinnor och mammor med små barn som nu lever ensamma efter att ha förlorat sina män.

Nyligen kom Burma och Bangladesh överens om ett avtal som innebär att de rohingyer som tvingats på flykt undan våldet ska kunna återvända hem. Även om detta sker kommer det att ta mycket lång tid innan det kan genomföras och många av flyktingarna i Bangladesh kommer sannolikt att bli kvar i landet under mycket lång tid.

Med tanke på detta återstår det fortfarande mycket att göra för att ge det stöd som rohingyakvinnorna på flykt är i behov av.

 

 

Diskussion