Kultur

Då kampen enade och delade – Guillous romanserie fortsätter fånga både historia och tidsanda

Foto: Peter Knutson
Foto: Peter Knutson
Foto: Peter Knutson

Kampen var intensiv då västvärldens unga orienterade sig i nya ideologiska riktningar under det historiska året 1968. I Jan Guillous romanserie får året en egen bok som lyckas väva ihop de centrala händelserna och tidsandan med släkten Lauritzens stridigheter och nya vänskapsband.

 

Bokrecension: Jan Guillou – 1968, Piratförlaget, 2017, 390 sidor.

 

Sjunde delen i romanserien Det stora århundradet, som skildrar ett sekels världshistoria utifrån en nordisk släkt, fortsätter med Eric Letang som huvudperson. Överklassgrabben som i föregående del, Äkta amerikanska jeans, trots sin släktbakgrund fått smaka på fattigdom och annat från livets hårda skola under sin uppväxt är nu ung vuxen studerande i juridik. En lika framgångsrik som socialistisk sådan.

 

Den utgångspunkten ger goda förutsättningar för en mångfasetterad bild av det historiska året med Vietnamrörelsen, majrevolten i Paris, Pragvåren, Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och OS i Mexiko. Eric Letangs släkt, den splittrade släkten Lauritzen, bjuder på karaktärer som symboliskt fungerar som det som serien inleddes med helt konkret: brobyggare.

 

Olika politiska ståndpunkter personifieras och karaktärerna bidrar med olika aspekter av seklets historia; från ekonomi till konst; från juridik till sex och samlevnad.

 

Vad gäller verket fristående roll eller bundenhet till helheten är det samma visa som med de tidigare. 1968 kan läsas i sin egen rätt, men läsare av hela serien belönas hundrafalt.

 

Lätt att vara efterklok

Guillou skildrar en sökande värld, där en ung vuxen är perfekt subjekt i jakten på det rätta som allt för ofta verkar förbundet med galenskap. Riktningen är vänster, men varningsklockorna ringer mot vansinne, exempelvis i form av formationssimning till ordförande Maos ära.

 

Guillous huvudkaraktär är som vanligt en vinnare och går inte på de värsta minorna. I stället leder en examen honom ut på viktiga uppdrag i Europa, till rättsprocesser mot läkemedelsbolag som döljt biverkningar som missbildade barn.

 

Eric Letang är en socialt överintelligent socialist med en kluven inställning till sin klassbakgrund. Han har dåligt samvete för sin tidsbrist för Vietnamrörelsen, men bär FNL-märket med en självklarhet, precis som var och varannan person i Stockholms stadsbild.


Boken rör sig bland “trottar”, stalinister, maoister, socialister, kommunister i ett historiskt sökande där vänner av “socialism med mänskligt ansikte” möter motgångar på flera plan.

 

I nutid är det lätt att avfärda radikala tokigheter, men utan efterklokhetens sken och kunskap om vad som skedde under till exempel kulturrevolutionen i Kina var det inte lika lätt att se katastroferna för de som drömde om en rättvisare värld.

 

Juridik och sex

Genom Letangs yrkesval för boken in i juridikens värld. En aspekt av yrkesvärlden handlar om de politiska grupperingarnas avsikt att infiltrera viktiga yrkeskårer. Många tiger om politik under arbetstid och lever ett slags dubbelliv med politiskt laddad fritid.

 

Under fritiden skildras även den sexuella frigjordheten. Den introduceras smidigt och är närvarande i verket även om de erotiska äventyrens detaljer lämnas till läsarens fantasi.

 

Samtidigt som boken fokuserar på en ung man får stora delar av världshistorien och tidstypiska element och nyheter plats, precis som tanken är med serien. Det är en balansgång som Guillou bemästrar utan att vingla till det minsta. Dessutom placerar han stilistiskt skickligt ut en ordentlig överraskningsbomb.

 

Detta är inte den stora boken om det givna historiska året, snarare ett lysande verk i raden av en mäktig helhet som närmar sig fullbordan med stormsteg.

 

Det enda negativa med 1968 är att de yngsta inte får plats som individer, vilket är typsikt i Guillous böcker, även om en ung Eric Letang fått vara huvudperson en gång. Detta får mig osökt att tänka på hans tankar i självbiografiska Ordets makt och vanmakt som går i stil med “skönt att sitta i fängelse så man slipper hämta barn på dagis och får skriva i fred”. Stilistiskt kan denna inställning i 1968 ändå delvis med rätta sättas på huvudkaraktärens konto, men minst en stark scen skriker efter större fokus på barnet, babyn, i fråga. Därtill är det inget som säger att berättaren inte kunde vara mognare än ungtuppen till huvudkaraktär.

 

Mångfacetterat

Verket är allt annat än spretigt trots att Guillou lyckas få med så många aspekter av tiden i fråga. Litteraturhistorian får sin beskärda del genom Erics diskussioner med tant Johanne (huvudkaraktären i Blå stjärnan). Konsten är med i bilden genom onkel Sverre, den enda av Brobyggarna (seriens första och mest episka del) som är still going strong vid 90 år och försöker ena en släkt som splittrats av arvstvister.

Karaktären Erik Ponti, bekant från mängder av Guillou-böcker och bland annat huvudpersonen i Ondskan, dyker upp för andra gången i romanserien. För den som plöjt igenom större delar av författarens biografi är det givetvis något av ett kärt återseende. Romanserien dyker snart in i den tidsperiod som Guillou redan skildrat i Hamilton-deckarna och en del kriminalromaner därefter. Spänningen stiger i väntan på hur han ska skildra de mer närliggande tidsrummen där hans författarskap redan satt sina tydliga fotspår.

 

1968 är starkt rekommenderad läsning. Årets stiligaste omslag är också ett plus.

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa