Vicerektor Fredrika Lagergren Wahlin från Göteborgs universitet dyker inte upp i egen hög person på ort och ställe som tänkt denna fredag. I stället talar hon via videosamtal och konstaterar att detta är symboliskt för seminariets frågor. Ja, det har ett egenvärde att träffas het konkret, men även denna form av deltagande har fördelar.

Lagergren Wahlin snabbspolar oss genom industrialiseringen fram till den pågående så kallade fjärde industrialiseringen med robotisering, digitalisering, algoritmer och artificiell intelligens. Vi lever i en tid då även arbeten som kräver kognitiv förmåga kan skötas digitalt av algoritmer.

Som exempel ger hon Trelleborgs kommun där en “robot” hanterar ansökningar och tar beslut om försörjningsstöd. Processen går således snabbare.

– Det är en effektivisering av en hel yrkeskår, socialsekreterare. De kan fokusera på de komplicerade fallen istället, säger Lagergren Wahlin.

Frågan är förstås om det alltid i förväg går att bedöma vilka fall som är så komplicerade att en människa måste ta sig an dem. Systemet har förstås väckt debatt. Hur besvärar man sig mot ett beslut fattat av en robot? Yrkeskåren ser också att man med detta arrangemang missar något väsentligt av innebörden i att möta invånare med behov av stöd.

Exemplet visar i varje fall att digitaliseringen kan nå andra sektorer än många tänkt sig.

– Nu utmanas vår kognitiva förmåga, konstaterar Lagergren Wahlin.

Precis som John Henry i en gammal sång inte klarar sig i tävling mot ångsågen kan vi inte tävla mot algoritmer på alla punkter. Lika lite som vi kan slå en miniräknare med huvudräkning. Men miniräknaren är ju ett bra verktyg, så vad är problemet? Hur kommer vi bort från problemfokuset? Vad kan framtiden föra med sig för gott?

Det enda säkra enligt Lagergren Wahlin är att alla förutsägelser nu är väldigt osäkra. Det kommer ske en fortsatt automatisering, ja, men det betyder inte att jobb försvinner i samma takt. Okvalificerat enkla arbetsuppgifter kommer fortsätta vara utsatta för automatisering. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak.

Det behov som med störst sannolikhet återstår enligt rapporter i frågan är, enligt henne, arbetsuppgifter som är manipulerande och komplexa och kräver kreativ förmåga. Därtill kommer behovet av nya idéer; för det genuint nya får inte plats i algoritmens värld. Dessutom kvarstår behov av människor för uppgifter som kräver social förmåga, förståelse för hur andra reagerar och vad det innebär att ta hand om och vårda varandra.

Således avslutar hon med att slå ett slag för bildning.

Behov av flexiblare livslångt lärande

Det gör även deltagarna i paneldebatten som följer. Susanna Kallama, chef för näringslivsärenden vid Företagarna i Finland ifrågasätter synsättet där vi oroar oss för vilka uppgifter som algoritmer eller robotar kommer att ta över och vilka som människor utför i framtiden. I stället för artificiell intelligens skulle hon vilja fästa uppmärksamhet vid stödintelligens (“tukiäly”).

Antti Palola, STTK:s ordförande sammanfattar det hela med att säga att digitala verktyg är en bra dräng, men en dålig husbonde.

Stora Ensos innovationsdirektör Sohrab Kazemahvazi efterlyser nya krav på hur vi definierar kunskap. Som exempel hur saker har förändrats på kort tid ger han en hudläkare som utifrån erfarenhet gjort bedömningar utifrån de hudprickar han sett under sin bana som läkare. Ett digitalt verktyg har idag en databas med miljontals bilder, så vem som helst kan ta ett foto och kolla med mobilen om det är någon fara och det är enligt, lika säkert som hudläkarens analys, enligt Kazemahvazi.

Palola oroar sig över att det i digitaliseringens kölvatten finns högutbildade människor som inte kan uttrycka sig ordentligt i text. Det viktigaste är inte alltid vad folk har för examen utan vad de faktiskt kan.

Medan arbetsmarknadsparterna just nu strider om uppsägningslagen råder relativt stor enighet på seminariet. Susanna Kallama och Näringslivets centralorganisation EK:s direktör Riikka Heikinheimo betonar att arbetsgivarna redan nu i praktiken ordnar mer utbildning än de formella utbildnigndagarna.

Enligt Palola behöver båda arbetstagarna, arbetsgivarna och samhället ta ansvar. I framtiden behöver arbetsgivarna enligt honom ändå axla större ansvar i och med att dessa konkurrerar om kunskapen.

Han hänvisar till en facklig utredning om att arbetstagare i stort är väldigt positivt inställda till att lära sig mer. Av alla höga siffror han nämner är den högsta positva andelen hela 87 procent.

Ett problem han vill lyfta fram om dagensn situation är att de utbildningar som ordnas är för koncentrerade till en liten andel av de anställda. Det behövs en större spridning.

Under hela seminariet råder stor enighet om att framtiden kräver större smidighet. En måste kunna ha konkret nytta av mindre studiehelheter än en examen. Det kan handla om en kurs, eller en månads utbildning eller moment av av utbildning.

Samtidigt borde inte utbildningsanordnare få betalt bara enligt utexaminerade utan för delmoment.

Christer Bergqvist som är verksamhetschef för Myndigheten för yrkeshögskolan i Sverige berättar att hela 93 procent av de utexaminerade har jobb ett år efter examen. En anledning till detta är systemet med tätt samarbete mellan myndigheter, utbildningsanordnare och arbetslivet. Yrkeshögskoleutbildningen ses över med korta intervaller och alla anordnare måste anhålla om att få ordna utbildningen och uppdatera den för att tillgodose arbetslivets behov.

Utbud och efterfrågan matchar då lättare varandra. En nackdel är förstås att utbildningsanordnare i regel har stor del rörlig personal. Stabilitet och forskning finns inte direkt med i bilden, men siffrorna är i övrigt imponerande.

En jämförelse med yrkesutbildningen i Finland faller lite platt i och med att överdirektör Mika Tammilehto från undervisnings- och kulturministeriet talar om yrkesutbildningen på andra stadiet medan Bergqvist talar om yrkeshögskoleutbildning.