Det handlar då inte bara Caligula-kopior och narcissister som Trump och krigiska Putin. Också andra viktiga nationer som Tyskland med arrogante och allt mera impopulära kanslern Merz och andra, såsom Sveriges Ulf Kristersson eller Finlands dito Orpo. De håller inte alls måttet. Och borde eller kommer snart, tids nog, att bytas ut.

Såsom fallet t.ex. rätt nyligen blev med den välmenande men passive, brittiske premiärministern Starmer. Ersatt som han nyligen blev av den mer energiske Andy Burnham från Manchester. Och som pockande snart måste börja få ordning på en dåligt fungerande ekonomi, en sjukvård och välfärd med gapande stora hål. Tysklands Merz kan också riskera samma öde p.g.a. växande, brett missnöje.

Liksom sannolikt sker snart med Ulf Kristersson, som aldrig blev ”den vuxne i rummet”. Som svenska folket numera väl vet.
Flitigt bruk av allt mera desperat, krampaktigt utformat budskap av skrämsel och varningar för kommande, ”farligt” S-lett styre inger föga hopp för omval av Tidö. Väljarna nu vill i stället ha en politik med hopp om förändring, framtidstro och mer rättvisa för vanligt folk. Och den trenden är särskilt tydlig bland de unga väljarna.

Men också om det ser bra nu inför 13 september så är matchen inte vunnen än.

Slutskedet i en valrörelse är lite som fotboll. Ett på pappret hyfsat lag vinner sällan om man inte också har ett strategiskt och taktiskt genomtänkt ide. Och därtill även beredskap att i tid se om motståndaren möjligen bytt eller ska byta spelide och taktik. För naivt och orutinerat uppträdande hos den som leder och man kan riskera att bli snuvad på segern när domaren blåser av matchen.

Och som jag tidigare skrev här i tidningen så övermod, okloka ultimatum hit och dit att en till synes säker vinst kan leda till att det riskerar att bli ”onödigt jämnt”.

Även relativt orutinerade partiledare som Centerns Elisabeth Thand Ringqvist i oppositionen var snabb med att dagen efter backa från sitt ultimatum och nu vara öppen för att diskutera S-vallöftet om bortagen karensdag i sjukförsäkringen.

Om C alls vill försöka få ens något förhandlat inflytande i nästa regering. Men om de sedan också kommer att ingå i en Magdalena Andersson-ledd är rätt tveksamt; C:s ekonomiska politik är för ultraliberal. Utöver dock också om de rödgröna får egen majoritet. Eller om även C:s mandat behövs för det.

Men med tanke på hur orolig värld vi just nu lever i så tror jag – utöver en bättre arbetsmarknads-, ekonomisk- och välfärdspolitik – att det vore bra om en ny S-ledd regering börja driva tanken på fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete.

Antingen och minimum som ett nordiskt försvarsförbund inom Natos ram. Med då viss strategisk autonomi inom Nato för vår eget nordiska försvar och säkerhet. Men kanske bättre om även länderna kring Östersjön – Baltikum. Polen och Tyskland skulle ingå där. Troligen även med länk till Frankrike och Storbritannien. Nu med USA – med trumpismen – allt mindre intresserat av Europa skulle ett förstärkt regionalt avskräckande samarbete med viss strategisk autonomi inom Natos ram vara en bra försäkring för oss – och mot Putin och Trump. Både till gagn för oss i Norden och runt Östersjön.

Men det får komma senare. Först en ny regering i Sverige i september. Sedan samma i Finland våren 2027.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare och återkommande krönikör