Opinion

Debatt: Vänstern måste utveckla en politik för tiden efter corona

Pixabay
Den europeiska vänstern måste nu blicka framåt och ta kampen för viktiga reformer, skriver Catrina Schläger (Friedrich Ebert-stiftelsen)

Den politiska borgfreden när det gäller corona är över. Vänstern måste nu ta striden för verkliga reformer och inte fastna i en längtan efter status quo ante.

Catrina Schläger

 

Coronapandemin har fått det politiska, sociala och ekonomiska livet att gå i stå, och det gäller i stor utsträckning också de parlamentariska församlingarna. I sina akuta svar på krisen har regeringspartier och opposition arbetat tillsammans och i samverkan utfärdat undantagslagar som möjliggjort omfattande inskränkningar av grundläggande rättigheter.

 

När befolkningens hälsa gjordes till främsta fokus (”platta ut kurvan”) verkade skillnaderna mellan de politiska partierna försvinna. Det var konsensus som gällde. Nedstängningsåtgärderna över hela Europa följde inte någon särskild partiideologi. Länderna drabbades av nedstängningarna oavsett om de hade socialdemokratiska eller konservativa regeringar. Det är uppenbart att coronaviruset överskrider de politiska skiljelinjerna.

 

Med detta sagt, kan man också konstatera att denna politiska konsensus framför allt stärkt de partier som befinner sig i regeringsställning. Det är dåliga tider för partier i opposition – kristid är typiskt de styrandes tid. Enligt flera opinionsundersökningar har partierna i regeringsställning också fått ökat stöd i nästan alla Europas länder.

 

Även andra undersökningar bekräftar att i Europa är förtroendet för regeringarna och de offentliga institutionerna, liksom stödet för de åtgärder som vidtagits, fortsatt stort – trots en framväxande kriströtthet”

 

I Österrike har regeringspartiet ÖVP (konservativa, reds. anm.) ökat till 44% medan oppositionspartiet SPÖ (socialdemokrater, reds. anm.) har minskat från 25 till 18%; i Nederländerna har den konservativa regeringen fått ett ökat stöd med 10%; de regerande socialdemokraterna i Danmark och Sverige har båda fått ett ökat stöd med cirka 7%. Till och med i Storbritannien, med dess inledningsvis vacklande respons på pandemin, har det konservativa partiet fått uppleva ett ökat väljarstöd och ligger nu på över 50%. I Polen, Portugal, Spanien och Ungern ligger förtroendet för de respektive regeringarna fortsatt på en hög nivå. Även presidenten i Frankrike, som haft det kämpigt, lyckades under en månad stärka sina opinionssiffror från 35 till 40%. Det verkar bara vara Italiens högerpopulistiska partier som lyckats utnyttja krisen, medan den styrande koalitionens partier förlorat allt mer av väljarnas stöd.

 

Även andra undersökningar bekräftar att i Europa är förtroendet för regeringarna och de offentliga institutionerna, liksom stödet för de åtgärder som vidtagits, fortsatt stort – trots en framväxande ”kriströtthet”. När diskussioner nu påbörjas om exitstrategier, åtgärdspaket och ”livet efter corona”, så verkar konsensuspolitiken så smått ha börjat falla isär. Det finns åter utrymme för politiska konflikter mellan partier.

 

Catrina Schläger leder avdelningen för internationell politisk analys vid Friedrich Ebert-stiftelsen.

 

Coronapandemin kan inte i längden vara en partipolitisk ljuddämpare i vars namn regeringar glatt driver igenom nya lagar som framställs som ”den enda möjliga vägen” med hänvisning till hälsosituationen. Förekomsten av konflikter är ett avgörande inslag i den politiska kulturen i vår del av världen. Konflikter är dessutom viktiga för att hitta sätt för såväl demokratiska som auktoritära stater att ta sig igenom krisen. Demokratierna har uppvisat en imponerande handlingskraft. När de nu fortsätter att hantera denna kris måste de också visa att de inte förlorat sin förmåga att föra relevanta diskussioner – för som den tidigare förbundskanslern Helmut Schmidt en gång uttryckte det: en demokrati utan konflikter är inte en verklig demokrati.

 

Utifrån tesen att coronapandemin skärpt de existerande konfliktlinjerna och ojämlikheterna vill jag här lyfta fram fem frågor – utöver den övergripande om hur det bör gå till när nedstängningsåtgärderna gradvis upphävs – där det är viktigt att vi tar konflikten och för en diskussion i offentligheten och i parlamenten. Här är min förslagslista för Europas progressiva partier.

 

Fäll upp bommarna

 

Europaskeptikerna känner sig stärkta i sin övertygelse av coronapandemin. De menar att EU inte fått till stånd några effektiva åtgärder och därmed visat att vi måste fokusera på de enskilda nationalstaternas politiska handlingskraft. Europavännerna däremot ser endast en väg ut ur krisen: ökad europeisk integration – det vill säga mer åtgärder på EU-nivå och en ökad EU-budget för att hantera krisen.

 

För tillfället framstår de högerpopulistiska partierna snarast som förlorare i krisen, men även utan deras inflytande har nationsstaten fått ökad betydelse. 25-årsjubiléet för Schengensamarbetets avskaffande av de inre gränskontrollerna firades genom att stats- och regeringscheferna runt omkring i Europa tog enskilda nationella beslut om att stänga sina gränser. Samtidigt är rösterna som kräver europeisk solidaritet högljudda, mångfaldiga och dramatiska. Ett flertal prominenta röster har varnat för att EU kommer att falla isär på grund av bristande solidaritet.

 

Allra senast när Tyskland tar över ordförandeskapet för EU måste vi föra en diskussion om hur EU kan bli en europeisk gemenskap grundad på en princip om solidaritet, och om vilka av de politiska och finansiella instrument som sedan länge ligger på bordet (från en europeisk minimilön till en digital skatt) nu äntligen kan införas. Att fälla ner bommar vid gränsen innebär inte bara ett stopp för trafikflödet, det är också ett uttryck för en allmän hållning. Det är dags att fälla upp bommarna.

 

Efterlyses: staten

 

Över hela världen har coronapandemin skoningslöst avslöjat svagheterna i de nationella hälso- och sjukvårdssystemen. Medan länder med robusta offentligfinansierade system som Tyskland och Danmark än så länge tagit sig igenom krisen relativt väl, har länder med svaga eller privatiserade system drabbats särskilt hårt. De akuta hjälpinsatser som gjorts för stärka sjukvården kan i bästa fall begränsa skadorna, men de är inte tillräckliga för att erbjuda samhället ett grundläggande långsiktigt skydd när det gäller hälsorisker. Det är inget nytt att statliga och privata företag har motsatta intressen. Den process av ”återtagande av det gemensamma” som påbörjades för ett antal år sedan när det gäller kollektivtrafik och vatten- och energiförsörjning på lokal nivå, måste nu vidareföras i en mycket större skala. En sådan starkare roll för staten kräver att de offentliga tjänsterna skyddas från marknadens logik och att en ny diskussion inleds om välfärdsstatens framtid.

 

Vem ska betala räkningen?

 

Om denna på nytt framväxande tillit till staten inte ska gå förlorad är det viktigt att vi drar lärdom av det beska efterspelet av finanskrisen 2008–2009, då vinsterna privatiserades medan förlusterna betalades av det allmänna. Konkret betyder detta att statligt stöd till företag måste inskränkas och villkoras. Ett antal socialdemokratiska partier (till exempel i Danmark, Tyskland, Frankrike, Kanada och Nederländerna) har uteslutit stöd till företag som har placerat sina huvudkontor i skatteparadis eller betalar ut stora vinster till aktieägarna. I Argentina och Frankrike pågår diskussioner om att höja skatterna och att (åter-)införa en förmögenhetsskatt för att hantera en del av de kostnader krisen medför.

 

Om vi vill åstadkomma mer rättvis fördelning av kostnader än under finanskrisen, så går det inte att undvika att staten intervenerar och utmanar de multinationella företagens och bankernas hittillsvarande affärsmodeller och skattehantering. Statens roll – också på ekonomins område – kommer att vara en annan i världen efter corona.

 

Viruset är inte könsneutralt

 

Lågavlönade arbeten som traditionellt utförts av kvinnor synliggörs nu som avgörande samhällsviktiga verksamheter. Medan dessa nu applåderas, öronmärktes under finanskrisen miljarder för att rädda de banker som man menade var ”för stora för att kunna tillåtas gå i
konkurs”. Applåder åt sjuksköterskor, omsorgspersonal och kassörskor är nog bra, liksom de engångsutbetalningar som utlovats, men bättre avtal för att säkra rättvisa lönevillkor borde vara minimikrav.

 

En annan sidoeffekt av krisen har varit synliggörandet av patriarkala mönster i vardagslivet. Kvinnor som inte arbetar i samhällsviktiga verksamheter ges ingen uppmärksamhet i medierna över huvud taget. Trots Forbes vågade påstående att kvinnliga regeringschefer gör ett bättre jobb med att leda sina länder genom krisen, fortsätter manliga forskare och politiker, nu i gestalt av krisexperter och krishanterare, att helt dominera medierna.

 

Redan före krisen utförde kvinnor tre gånger mer obetalt omsorgsarbete än män. Nu när i många länder förskolor och skolor har stängt, axlar kvinnorna en än tyngre börda. Pandemin har inte bara lett till en kritisk diskussion om obetalt omsorgsarbete som borde förts långt tidigare, den har också visat i vilken mening ”det personliga är politiskt” nu när hemmet blivit en plats där kvinnor samtidigt arbetar, hemskolar barnen och tar hand om såväl barn som släktingar. Ändå syns dessa kvinnor nästan aldrig i den mediala offentligheten. För att undvika att kvinnor utsätts för en återgång till så kallat traditionella könsroller som riskerar att hänga sig kvar i decennier, är det viktigt att en könspolitisk diskussion förs såväl vid köksbordet som i parlamenten och medierna.

 

Coronakrisen gör inte klimatkrisen mindre viktig

 

De åtgärder som hittills vidtagits för att ge stöd åt ekonomin har varit tillfälliga. Några mer genomgripande statliga investeringssatsningar har ännu inte gjorts. I ett antal länder, såsom Polen, Ukraina och Mexiko, finns dock planer på statliga infrastruktursatsningar för att stimulera ekonomin. EU har också meddelat att en europeisk Green Deal kommer att prägla dess insatser mot coronakrisen. Några detaljer har ännu inte offentliggjorts, men industrins organisationer har redan börjat positionera sig och en diskussion om precis hur grön den ”gröna ekonomiska återhämtning” som alla talar om i realiteten kommer att bli viktig (kanske kan man jämföra med den tyska diskussionen om en skrotningspremie för äldre bilar).

 

Enligt en internationell undersökning är den allmänna opinionen som väl är entydig: 70% av de som deltog svarade att de ser klimatförändringarna som på lång sikt lika allvarliga som coronapandemin, och två tredjedelar ville att stödåtgärderna för ekonomisk återhämtning skulle ta ekologisk hänsyn. Kombinationen av ett tydligt samhälleligt stöd och att det föreligger ett antal åtgärdsprogram som annonserats men ännu inte genomförts, ger oss ett gyllene tillfälle. Vi har nu närmast ideala förutsättningar för att genomföra en hållbar reorganisering av våra ekonomiska system.

 

Politisk konflikt är inte det samma som myteri

 

Låt oss alltså ge oss in i parlamentariska och offentliga debatter. När krisen var i sin begynnelse var det onekligen viktigt med enighet, men det är nu dags att gå vidare. I anslutning till den pågående diskussionen om vad som bör göras för att börja öppna upp efter nedstängningen, har det börjat växa fram ett förföriskt narrativ om normalisering. Men den normalitet man syftar på är gammal, ett tillstånd vi av flera skäl velat förändra. Är det verkligen detta vi vill återvända till? Nostalgi bör inte vara ett avgörande motiv för vårt agerande. Istället bör vi fråga oss hur en progressiv, optimistisk bild av framtiden kan se ut som förmår ge denna nostalgi svar på tal.

 

Om vårt mål under de kommande veckorna och månaderna är att föra våra samhällen ut ur krisen, kommer vi att behöva föra en diskussion med konservativa, gröna och liberaler, inte bara om de rätta verktygen utan framför allt om olika framtidsvisioner och om ett nytt socialt kontrakt som syftar till en samhällsförändring i socialekologisk riktning. Det är sant att viruset överskrider politiska skiljelinjer, men det är vänstern som måste visa vägen ut ur krisen.

 

Översättning: Christian Nilsson

 


 

Friedrich Ebert-stiftelsen (tyska: Friedrich-Ebert-Stiftung) är en tysk stiftelse och tankesmedja med nära kontakter till den tyska socialdemokratin. Stiftelsen bedriver samhällsvetenskaplig forskning och bevakning på en internationell nivå – genom sitt kontor i Stockholm även i de nordiska länderna.

 

Texten publicerades ursprungligen i stiftelsens publikation IPG (på tyska).

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mer om ämnet

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE