Tanken med evenemanget i Ekenäs var att få till stånd en dialog, att i början av minnesåret bidra till vidare diskussioner om det tragiska året med inbördeskrig och efterföljder som krävde över 36 000 finländares liv.

Tillställningen ordnades på initiativ av Caroline Lång som hållit i trådarna för ABL:s tidskriftsprojekt. I jubileumsutgåvan finns bland annat en intervju med historikern och forskaren Matias Kaihovirta som var den ena gästen på Kulturhuset Karelias scen på lördagen då det var på dagen 100 år sedan inbördeskriget bröt ut.

Dagens andra gäst var SDP:s vice ordförande, riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta som också är ordförande för Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs. Hon har som de flesta vid det här laget vet också en personlig anknytning till händelserna i och med att hennes farfars far Fredrik Feldt arkebuserades i Västankvarn 1918. Han var då 39 år och far till fem barn.

Diskussionen leddes av mig, Arbetarbladets chefredaktör Johan Kvarnström, och jag inledde med att hälsa välkomna och läsa upp de första styckena ur Sture Lindholms bok Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918.

Sedan dök vi in i frågor om 1918, om kunskapsläget, förutsättningar för en debatt, olika perspektiv (från individuella öden till större sammanhang), terminologi, historia, hur minnesåret har uppmärksammats så här långt och kommer att uppmärksammas med mera. Gästerna lyfte också fram att minnesåret ger en chans att blicka framåt och att Finlands exceptionella enande kan vara en förebild för andra länder som drabbats av inbördeskrig.

Ofta blev det som mest berörande då det blev personligt. Maarit Feldt-Ranta berättade om hur hon alldeles nyligen fick veta att Fredrik Feldt blev såld på auktion tillsammans med sin bror då han var 7 år för att föräldrarna inte kunde försörja sina barn.

Tack vare Ralf Wenman fick också höra ett vittnesmål från fånglägren. Wenman har nämligen ett ljudband där hans morfar Henrik Forsman berättar om hur han kom till Billnäs 1915, blev medlem i arbetarföreningen, senare rödgardist och slutligen fånge först i Dragsvik och därefter på Sveaborg.

Alla 75 personer i salen lyssnade under full koncentration på den berörande och sorgliga skildringen av våld och svält. Sedan gav det sig naturligt att publiken deltog i dialogen, både med frågor och reflexioner. Alla var djupt inne i händelserna 1918.

“Jag kan inte, det blir alltför starkt”, sades också i mikrofonen och jag fick konstatera det minsann också är förståeligt i sammanhanget. Hade själv lite darr på rösten av stundets allvar då jag läste upp stycken om fånglägerhelvetet. Det tunga till trots var stämningen också varm och befriande.

Många stannade kvar i 1918 genom att fortsätta kvällen med att se Karelias egen produktion Musikteatern 18.

Arbetarbladet tackar varmt alla som kom till diskussionen!