–  Hennes poesi är på en gång både betydelsetät och lättillgänglig. Dikterna ser på världen och antecknar den gemensamma sorgen men också glimten i ögat, konstateras det i prismotiveringen som har offentliggjorts av Eino Leino-sällskapet. Toivios poesi beskrivs dessutom som nyansrik och skicklig och sällskapet vill också belöna henne för arbetet för den inhemska lyriken.

Toivio är född 1974 i Ilmajoki, är bosatt i Helsingfors och har gett ut fyra diktsamlingar. Hon var chefredaktör för poesimagasinet Tuli & Savu 2003–2006.

Tidskriften OEI i Sverige utgav ett temanummer suoMeI 2/2006 om finländsk lyrik där Toivios dikter förekommer på s. 139-148. Det följande utdraget är del tre av sex i en diktcykel där dikterna kallas Första upprepningen, Andra upprepningen, Tredje upprepningen osv.

Tredje upprepningen

Tornet skulle vilja uppenbara sig i bägge berättelserna, men historien vet inte åt

vilket håll den ska luta.

Ni ser på varandra över vallgravar, trycker era händer in

i molnkuddar och suckar tjocka vokaler.

(Miia Toivio, översättning Nina Björkman, Marina Ciglar och Tapio Tuominen).

Eino Leino-priset har tilldelats sedan 1956 och priset har instiftats av Eino Leino-sällskapet. Den första pristagaren var Viljo Kajava. Diktens och sommarens dag firas sedan 1990-talet på initiativ av skådespelaren Veikko Sinisalo.

Toivio är den sjätte kvinnliga pristagaren i rad (efter Liisa Enwald 2016, Leena Krohn 2017, Kirsi Kunnas 2018, Jaana Koistinen 2019 och Johanna Venho 2020).

Mellan 1959 och 1964 premierades manliga pristagare på samma sätt i sex år i rad och det hände även mellan 1981 och 1986 samt mellan 2010 och 2015. De senaste sex kvinnliga pristagarna har således valts direkt efter en motsvarande rad bestående av sex män.

Den längsta sträckan av manliga pristagare i rad kom ändå mellan 1988 och 1997 då sammanlagt elva män fick priset under en period av tio år. 1993 års pris delades nämligen mellan Jyrki Kiiskinen och Jukka Koskelainen.

Det har hänt tre gånger i prisets historia att priset har delats mellan två författare. Sammanlagt 47 män och 22 kvinnor har premierats under åren.

De flesta pristagarna är poeter men till exempel 1971 års pris delades mellan Vilhelm Helander och Mikael Sundman för boken Vems är Helsingfors? Rapport från innerstaden. De två arkitekterna protesterade mot den dåvarande rivningsvågen av gamla hus i centrala Helsingfors. Att bevara den äldre arkitekturen är också ett sätt att bevara arvet från Eino Leinos tid. Medan det vanliga är att ett livsverk av en enskild poet premieras, kan ett enskilt verk också komma i fråga.

Övriga finlandssvenska författare som har tilldelats Eino Leino-priset är Rabbe Enckell (1958), Hagar Olsson (1965), Nils-Börje Stormbom (1977), Claes Andersson (1986), Thomas Warburton (1997) och Leif Salmén (2013). Warburton översatte Leinos främsta diktverk Helkasånger till svenska. Stormbom översatte Inför allmaktens anlete: en mystisk trilogi som är något av en teosofisk och panteistisk bekännelseskrift, ett uttryck för Leinos religiösa sökande.

Alla andra gånger har priset tilldelats en finländsk författare men 1992 gick priset till Estland, närmare bestämt till poeten, essäisten, prosaisten och barnboksförfattaren Jaan Kaplinski. Leino var vän med Gustav Suits, en av sin tids främsta poeter i Estland. I Tallinn och Tartu bemöttes Leino under besöket 1921 som en stor författare, ett mottagande som gjorde ett så stort intryck på honom att han skrev till Konstantin Päts för att ansöka om medborgarskap i Estland. Det önskade bytet av medborgarskap blev inte av men Leinos brev till Päts publicerades i Estland.

Eino Leino-prisets prissumma doneras sedan 1995 av Finlands bokstiftelse. Pristagaren får ett diplom och en medalj formgiven av skulptören Lauri Leppänen. Prissumman är 5 200 euro.