Kultur

En blottande bok om sociala arvets bojor – och frigörelse

Cata Portin
Cata Portin
Cata Portin

Michel Ekmans nya verk illustrerar hur vi formas av vår omgivning, men samtidigt kan bryta mönster och påverka våra livsöden i positiv riktning.

 

Bokrecension: Michel Ekman – Självbiografiskt lexikon, Schildts & Söderströms, s.314.

 

 

Självbiografiskt lexikon kretsar kring frågor om uppväxtens arv och familjebandens mångskiftande karaktärer. Michel Ekman har byggt upp det självbiografiska verket av 25 kapitel, vart och ett med en enordig rubrik, något som stilmässigt passar titeln väl. Trots den ämnesvisa indelningen och tidshoppen fungerar boken som en berättelse, där läsaren får upptäcka en värld, ett livsöde utifrån väldigt konkreta erfarenheter av till exempel lugna familjedagar med korsord och sällskapsspel i en lägenhet i Helsingfors, astmaanfall, konsertbesök, resor, skolvärldens olika projekt, en skilsmässa och en kärlekshistoria som börjar med ett vardagligt wienerbröd.

Bokens två övergripande frågor står formulerade överst på bakpärmen: Vad håller ihop en familj, vad driver dess medlemmar isär? Vad kan man ta med sig från sin uppväxt, vad måste man befria sig ifrån?

Ekmans släkt har en hisnande händelserik historia i hans far- och morföräldrars generation. Kontrasten mellan äventyr som påverkats av världshistorien och en, för att använda hans egna ord, monokulturell Munksnästillvaro är knivskarp. Ekman skildrar en förmögen medelklass och sina egna kamper, både fysiska och psykiska. Dessa leder till en dubbel verklighetsflykt: en flykt från verkligheten och en flykt från en skyddad tillvaro ut till verkligheten.

 

Ekman beskriver en rädsla för världen, för det sociala livet. Här spelar sjukdom en central roll och detsamma gäller föräldrarnas relation och livsstruktur. Resultatet är en blottande bok om det sociala arvets bojor och frigörelsen från dem. Vidare finns här flera mer allmänna tankar om livet. Ett lösryckt exempel:

 

“Ända sedan tonåren har jag tyckt att det bästa en människa kan göra när hon är ensam är att driva omkring i skogar och längs stränder. Aldrig har jag tröttnat, aldrig drömt om omväxling och större drama än det naturen varje dag erbjuder åt den som ser sig omkring.”

 

Insiktsfullt och självkritiskt

Ekmans texter är en studie i språklig elegans, koncisa och täta, på gränsen till tunga. De skildrar hur stort, mödosamt och betydelsefullt steget är från att vara en osäker människa till en självsäkrare. Att exempelvis recensera barnlitteratur i Hufvudstadsbladet är för författaren vid en tidpunkt i vuxenlivet ett exempel på en svindlande livssituation.

Boken kan läsas framför allt som en behandling av en människas förhållningssätt till det förflutna, både ur ett familjepsykologiskt och ett historiskt perspektiv. Det är också värt att notera vad Ekman på ett förtjänstfullt sätt inte skriver om. Han undviker till exempel hänvisningar och behovet av sådana på ett skickligt sätt, och han undviker att hänga ut någon, även om speciellt föräldrarnas olika sidor får framträda oförskönat. Ekmans blottande bok har en sympatisk inställning till andra som han kommit på kant med. Till exempel exfrun svartmålas inte. Ekman skriver inte om hur hon gjorde fel utan skriver istället “vi grälade” och tappar aldrig medvetenheten om att det krävs två för en tango.

Självkritik får däremot utrymme och utan omvälvande självinsikter hade boken inte varit närapå vad den är. Ekman fångar upp aspekter av vad han kallar sitt grunda känsloliv och inser hur han under långa tider ignorerat andras perspektiv, ett drag han sätter i större perspektiv i jakt på förståelse i stället för klander av egna tillkortakommanden.

 

I bokens sista kapitel kan jag uppleva en del upprepningar. Det stör inte. Snarare bekräftar de att man som läsare fått bli bekant i Ekmans värld, en värld som visar att livet är tungt och vackert, samt fyllt av kamp även i sammanhang där maten på bordet kan tas för given.

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa