MENY

En blottande bok om sociala arvets bojor – och frigörelse

Kuva: Cata Portin

Michel Ekmans nya verk illustrerar hur vi formas av vår omgivning, men samtidigt kan bryta mönster och påverka våra livsöden i positiv riktning.

 

Bokrecension: Michel Ekman – Självbiografiskt lexikon, Schildts & Söderströms, s.314.

 

 

Självbiografiskt lexikon kretsar kring frågor om uppväxtens arv och familjebandens mångskiftande karaktärer. Michel Ekman har byggt upp det självbiografiska verket av 25 kapitel, vart och ett med en enordig rubrik, något som stilmässigt passar titeln väl. Trots den ämnesvisa indelningen och tidshoppen fungerar boken som en berättelse, där läsaren får upptäcka en värld, ett livsöde utifrån väldigt konkreta erfarenheter av till exempel lugna familjedagar med korsord och sällskapsspel i en lägenhet i Helsingfors, astmaanfall, konsertbesök, resor, skolvärldens olika projekt, en skilsmässa och en kärlekshistoria som börjar med ett vardagligt wienerbröd.

Bokens två övergripande frågor står formulerade överst på bakpärmen: Vad håller ihop en familj, vad driver dess medlemmar isär? Vad kan man ta med sig från sin uppväxt, vad måste man befria sig ifrån?

Ekmans släkt har en hisnande händelserik historia i hans far- och morföräldrars generation. Kontrasten mellan äventyr som påverkats av världshistorien och en, för att använda hans egna ord, monokulturell Munksnästillvaro är knivskarp. Ekman skildrar en förmögen medelklass och sina egna kamper, både fysiska och psykiska. Dessa leder till en dubbel verklighetsflykt: en flykt från verkligheten och en flykt från en skyddad tillvaro ut till verkligheten.

 

Ekman beskriver en rädsla för världen, för det sociala livet. Här spelar sjukdom en central roll och detsamma gäller föräldrarnas relation och livsstruktur. Resultatet är en blottande bok om det sociala arvets bojor och frigörelsen från dem. Vidare finns här flera mer allmänna tankar om livet. Ett lösryckt exempel:

 

“Ända sedan tonåren har jag tyckt att det bästa en människa kan göra när hon är ensam är att driva omkring i skogar och längs stränder. Aldrig har jag tröttnat, aldrig drömt om omväxling och större drama än det naturen varje dag erbjuder åt den som ser sig omkring.”

 

Insiktsfullt och självkritiskt

Ekmans texter är en studie i språklig elegans, koncisa och täta, på gränsen till tunga. De skildrar hur stort, mödosamt och betydelsefullt steget är från att vara en osäker människa till en självsäkrare. Att exempelvis recensera barnlitteratur i Hufvudstadsbladet är för författaren vid en tidpunkt i vuxenlivet ett exempel på en svindlande livssituation.

Boken kan läsas framför allt som en behandling av en människas förhållningssätt till det förflutna, både ur ett familjepsykologiskt och ett historiskt perspektiv. Det är också värt att notera vad Ekman på ett förtjänstfullt sätt inte skriver om. Han undviker till exempel hänvisningar och behovet av sådana på ett skickligt sätt, och han undviker att hänga ut någon, även om speciellt föräldrarnas olika sidor får framträda oförskönat. Ekmans blottande bok har en sympatisk inställning till andra som han kommit på kant med. Till exempel exfrun svartmålas inte. Ekman skriver inte om hur hon gjorde fel utan skriver istället “vi grälade” och tappar aldrig medvetenheten om att det krävs två för en tango.

Självkritik får däremot utrymme och utan omvälvande självinsikter hade boken inte varit närapå vad den är. Ekman fångar upp aspekter av vad han kallar sitt grunda känsloliv och inser hur han under långa tider ignorerat andras perspektiv, ett drag han sätter i större perspektiv i jakt på förståelse i stället för klander av egna tillkortakommanden.

 

I bokens sista kapitel kan jag uppleva en del upprepningar. Det stör inte. Snarare bekräftar de att man som läsare fått bli bekant i Ekmans värld, en värld som visar att livet är tungt och vackert, samt fyllt av kamp även i sammanhang där maten på bordet kan tas för given.

 

ÄMNESORD

Diskussion

Gripande triangeldrama vid Systerbäck

Kuva: Foto: Förlaget
Jörn Donner.

Jörn Donner har tagit tillfället i akt och skrivit en roman på närmare 300 sidor lämpligt till 100-årsminnet av inbördeskriget. Blod är tunnare än vatten är ett välkommet bidrag till den finlandssvenska skönlitteraturen om inbördeskrigets fasor.

 

Bokrecension: Jörn Donner – Blod är tunnare än vatten (2018). Förlaget M, 300 s.

 

Romanens ytterst fascinerande skådeplats är gränsen vid ån Systerbäck i Terijoki. På detta sätt lyckas Donner även bidra till litteraturen om det mytomspunna Karelska näset. Framför allt har han skrivit en djupt berörande flyktingroman om Alexander, en rysk jude som flyr bolsjevikerna i Sankt Petersburg till Terijoki där han före revolutionen var villaägare. I inbördeskrigets slutskede sysselsätter sig det vita gardet med etnisk rensning. Från början inser Alexander att Finland inte är ett land han vill stanna i men på något sätt gäller det att försöka hålla sig vid liv under infernaliska omständigheter.

 

Romanen handlar inte bara om den utsatta flyktingtillvaron. Den är också en gripande kärlekshistoria och triangeldrama. Alexander förälskar sig i en finsk kvinna vid namn Anna som har tagit hans hus i besittning. Kaptenen som för befäl i gränsområdet med diktatoriska fasoner bildar triangeldramats tredje part. Donner lyckas skapa en stark spänning som för berättelsen framåt och som väcker intresse i huvudpersonernas öden. Vissa partier i romanen känns starkare än andra men som helhet bjuder Blod är tunnare än vatten många fräscha perspektiv på inbördeskriget 1918 som är den tyngsta av finländska tragedier.

 

Antagligen som en hyllning till Tito Colliander har Donner valt att baka in ett par citat ur Gripen, en självbiografisk berättelse från 1965. Colliander är känd som den främsta Terijokiskildraren i den finlandssvenska litteraturen. Även citat ur journalisterna K.N. Rantakaris och Gunnar Mörns dagböcker från år 1918 har återanvänts av Donner på motsvarande sätt. Dessa intertextuella element finns till för att påpeka likheterna mellan Donners fiktiva historia och autentiska livsöden under inbördeskriget.

 

Författarens mångsidiga intellektuella nyfikenhet och djupa kunskaper syns i romanen som tar an en mycket svår historisk period. Personligen för författaren som är 85 år måste perioden ligga tyngre än för yngre människor som har en längre tidsperiod mellan sig och 1918 års händelser samt vad som hände strax efter inbördeskriget. Hans far Kai Donner var nämligen kommendant just vid östgränsen vid Systerbäck. Om inte alla partier i denna i sin helhet välskrivna historiska roman väcker precis samma grad av engagemang, måste man lyfta på hatten för att författaren har valt att tackla just 1918 och placerat händelserna till den här specifika miljön.

 

 

 

 

Diskussion

Också män har känslor

Kuva: Foto: Förlaget
Rafael Donner.

”Människan är ett känsligt djur är en vidsynt och tolerant bok som utmanar läsaren till samtal” skriver Topi Lappalainen om Rafael Donners debut.

Lue lisää

Sankt Petersburg var revolutionens vagga – Ett vittne berättar

Saana Saarinen.

”Närmast av en slump kom Ahola-Valo att på bara åtta meters avstånd se det historiska ögonblicket då Lenin efter att ha skakat hand med Svinhufvud frågade om denne var nöjd med erkännandet.”

Lue lisää

Diskussion

Regissören väljer speciell approach då första hockeyguldet blir långfilm

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor, skriver Rolf Johansson i recensionen av filmen 95.

 

Recension
Film: 95.
Regi: Aleksi  Mäkelä.
I huvudrollerna: Jens Hultén, Frida Hallgren, Pekka Strang,  Laura Birn.

 

Vad säger er året 1995?

Slutet på den långa depressionen? Finlands EU-medlemskap ? Socialdemokraternas stora valseger? Paavo Lipponen som statsminister? Kanske det. Men för tusentals finländare  innebär nog 1995 det året då Finland spöade Sverige med 4-1 i Globen i Stockholm och tog sitt första världsmästerskap i ishockey!

Filmregissören Aleksi Mäkelä har gjort en film om gulddrömmen som den 7 maj 1995 blev sann då ”Knatte-Fnatte-Tjatte”-kedjan (Koivu-Lehtinen-Peltonen) snurrade upp svenskarna och de blå-vita kunde fira VM-guldet med de blå-gulas kampsång ”Den glider in …”.

 

Aleksi Mäkeläs film heter rätt och slätt ”95”. Regissören kunde ha gjort en nationalistisk film om det finska undret, lite som Gavin 0’Connors film The Miracle från 2004 , där han i actionform återger de amerikanska skolpojkarnas seger över mäktiga Sovjetunionen vid de olympiska spelen 1980.

 

Mäkelä väljer en annan approach. Vi får förvisso se nämnda trio och andra stjärnor storma förbi, men gallerierna domineras av en cancersjuk patient (Peter Strang) som vill se den avgörande matchen med sina kompisar på sitt lasarett, en ensamförsörjande mor (Laura Birn), Finlands rikssvenska förbundstränare Curre Lindström (Jens Hulten) tre finländska ligister som planerar en säregen demonstration i Kungliga slottet i Stockholm, den tredje målvakten Jukka Tammi (Lauri Tilkanen) som inte fick spela en match samt Svenska  Hockeyförbundets kanslist (Frida Hallgren) som febrilt planerar en segerfest på Sergels Torg – för Sverige!

 

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor. Där finns stundtals riktiga pärlor. Men det går inte att förneka regissörens problem med att hålla ihop det hela. Ett gytter av detaljer döljer helheten. Ser finns alltför många ”små” huvudrollsinnehavare för att någon riktigt skall kunna träda fram. För det är trots allt hockeylaget det gäller. Goda skådespelarinsatser dock av Hallgren, Strang och Birn.

 

Mottagandet av ”95” har varit kluvet. En recensent avfärdade filmen som ”ett klumpigt drama fullt med karikatyrer och där Curt Lindström framstår som en nervös disco-clown”. Jag medger gärna att nostalgin från 1995 inverkat på mig. Därför är jag mera böjd att förena mig med en annan kollega, som konstaterade: ”Stolpe in för det blåvita hockeydramat”.

 

 

Diskussion

”Höckerstedt har räddat livet på otaliga finländare”

Kuva: Foto: Pixabay
Allmän bild på kirurgiskt ingrepp, föreställer inte kirurgen Höckerstedt som bokrecensionen handlar om.

Krister Höckerstedt är en berömd finländsk leverkirurg som verkat vid Kirurgiska sjukhuset eller ”Kirran” i Helsingfors. Som pensionär har han fått sitt liv dokumenterat av Mardy Lindqvist som är likaså pensionerad som tidigare reporter från Hufvudstadsbladet.

Lue lisää

Diskussion