MENY

En blottande bok om sociala arvets bojor – och frigörelse

Kuva: Cata Portin

Michel Ekmans nya verk illustrerar hur vi formas av vår omgivning, men samtidigt kan bryta mönster och påverka våra livsöden i positiv riktning.

 

Bokrecension: Michel Ekman – Självbiografiskt lexikon, Schildts & Söderströms, s.314.

 

 

Självbiografiskt lexikon kretsar kring frågor om uppväxtens arv och familjebandens mångskiftande karaktärer. Michel Ekman har byggt upp det självbiografiska verket av 25 kapitel, vart och ett med en enordig rubrik, något som stilmässigt passar titeln väl. Trots den ämnesvisa indelningen och tidshoppen fungerar boken som en berättelse, där läsaren får upptäcka en värld, ett livsöde utifrån väldigt konkreta erfarenheter av till exempel lugna familjedagar med korsord och sällskapsspel i en lägenhet i Helsingfors, astmaanfall, konsertbesök, resor, skolvärldens olika projekt, en skilsmässa och en kärlekshistoria som börjar med ett vardagligt wienerbröd.

Bokens två övergripande frågor står formulerade överst på bakpärmen: Vad håller ihop en familj, vad driver dess medlemmar isär? Vad kan man ta med sig från sin uppväxt, vad måste man befria sig ifrån?

Ekmans släkt har en hisnande händelserik historia i hans far- och morföräldrars generation. Kontrasten mellan äventyr som påverkats av världshistorien och en, för att använda hans egna ord, monokulturell Munksnästillvaro är knivskarp. Ekman skildrar en förmögen medelklass och sina egna kamper, både fysiska och psykiska. Dessa leder till en dubbel verklighetsflykt: en flykt från verkligheten och en flykt från en skyddad tillvaro ut till verkligheten.

 

Ekman beskriver en rädsla för världen, för det sociala livet. Här spelar sjukdom en central roll och detsamma gäller föräldrarnas relation och livsstruktur. Resultatet är en blottande bok om det sociala arvets bojor och frigörelsen från dem. Vidare finns här flera mer allmänna tankar om livet. Ett lösryckt exempel:

 

“Ända sedan tonåren har jag tyckt att det bästa en människa kan göra när hon är ensam är att driva omkring i skogar och längs stränder. Aldrig har jag tröttnat, aldrig drömt om omväxling och större drama än det naturen varje dag erbjuder åt den som ser sig omkring.”

 

Insiktsfullt och självkritiskt

Ekmans texter är en studie i språklig elegans, koncisa och täta, på gränsen till tunga. De skildrar hur stort, mödosamt och betydelsefullt steget är från att vara en osäker människa till en självsäkrare. Att exempelvis recensera barnlitteratur i Hufvudstadsbladet är för författaren vid en tidpunkt i vuxenlivet ett exempel på en svindlande livssituation.

Boken kan läsas framför allt som en behandling av en människas förhållningssätt till det förflutna, både ur ett familjepsykologiskt och ett historiskt perspektiv. Det är också värt att notera vad Ekman på ett förtjänstfullt sätt inte skriver om. Han undviker till exempel hänvisningar och behovet av sådana på ett skickligt sätt, och han undviker att hänga ut någon, även om speciellt föräldrarnas olika sidor får framträda oförskönat. Ekmans blottande bok har en sympatisk inställning till andra som han kommit på kant med. Till exempel exfrun svartmålas inte. Ekman skriver inte om hur hon gjorde fel utan skriver istället “vi grälade” och tappar aldrig medvetenheten om att det krävs två för en tango.

Självkritik får däremot utrymme och utan omvälvande självinsikter hade boken inte varit närapå vad den är. Ekman fångar upp aspekter av vad han kallar sitt grunda känsloliv och inser hur han under långa tider ignorerat andras perspektiv, ett drag han sätter i större perspektiv i jakt på förståelse i stället för klander av egna tillkortakommanden.

 

I bokens sista kapitel kan jag uppleva en del upprepningar. Det stör inte. Snarare bekräftar de att man som läsare fått bli bekant i Ekmans värld, en värld som visar att livet är tungt och vackert, samt fyllt av kamp även i sammanhang där maten på bordet kan tas för given.

 

ÄMNESORD

Diskussion

Thåström – en rockpoet i motljus

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

Lukas Lundin om Thåströms konsert i Helsingfors: Han erbjuder oss ett alternativ, en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel.

Lue lisää

Diskussion

Då kampen enade och delade – Guillous romanserie fortsätter fånga både historia och tidsanda

Kuva: Foto: Peter Knutson

Kampen var intensiv då västvärldens unga orienterade sig i nya ideologiska riktningar under det historiska året 1968. I Jan Guillous romanserie får året en egen bok som lyckas väva ihop de centrala händelserna och tidsandan med släkten Lauritzens stridigheter och nya vänskapsband.

Lue lisää

Diskussion

Även hemmafronten får plats i nya Okänd soldat – en utmärkt krigsfilm

Kuva: Foto: Juuli Aschan © Elokuvaosakeyhtiö Suomi 2017
Okänd soldat - Rokka & Koskela (Eero Aho & Jussi Vatanen).

Det finns en vinnare inom årets finländska filmkonst, och det är den tredje filmversionen av Okänd soldat, regisserad av Aki Louhimies. Filmen hade premiär 28 oktober och sågs på en dryg vecka av  360 000 personer.

Lue lisää

Diskussion

Vad är Das Kapital värt i dag?

Kuva: Foto: Joachim Kasten

Det har gått 150 år sedan Karl Marx storverk Das Kapital publicerades. Till frågan om vad verket är värt idag finns både ett banalt och ett intellektuellt svar, skriver ABL-medarbetaren Joachim Kasten som besökt en utställning om verket i Hamburg.

Lue lisää

Diskussion

Historia möter nutid i nya FSD-historiken

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Alf-Erik Helsing med nya FSD-historiken.

Alf-Erik Helsings storverk dokumenterar 40 år med ”SDP:s samvete och nordiska länk” på ett livfullt sätt med journalistiskt grepp.

 

Bokrecension: Alf-Erik Helsing – Med djärva tankar, Finlandssvensk socialdemokrati 1974-2014, utgiven av Finlands svenska socialdemokrater rf, 411 sidor.

 

Med djärva tankar tar vid där den föregående förbundshistoriken Som en stubbe i en stubbåker avrundade. Därmed sluts också en slags cirkel för författaren Helsing som debuterade med Stubben tillsammans med Anna Bondestam och som sedan dess gett ut ett tiotal föreningshistoriker.

 

Den aktuella perioden, stilistiskt avgränsad till 1974-2014, gäller sent 60-tal eller tidigt 70-tal fram till 2017. Det är en storhetstid för finlandssvensk socialdemokrati. Som Kaj Bärlund konstaterar i förordet har FSD (tidigare FSA) haft “ett inflytande som överskridit dess organisatoriska styrka”.

 

Historiken kör igång på allvar med ”60-talsgenerationens intåg” som personifierades av bland andra Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D. Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius. Helsing skildrar skickligt de ideologiska strömmar som förde med sig framför allt nytt syre till den socialdemokratiska, men också en del utmaningar. Hela nationen var mitt i ett accelererande reformarbete och de finlandssvenska socialdemokraterna sökte sin väg i en ny tid där de politiska konkurrenterna fanns på bägge sidor, varpå det gällde att parera både mot SFP på högerflanken och den yttre vänstern som växte sig starkare bland unga.

 

Eftersom Finlands svenska arbetarförbund som mest hade hela fem riksdagsledamöter samtidigt är det givet att historiken till stor del handlar om rikspolitik. FSA spelade en viktig roll för såväl grundlagsreformen som för exempelvis inrättandet av ett miljöministerium.

 

Historiken fokuserar också på förbundets roll inom det socialdemokratiska partiet. Den diplomatiska vägen och vägran att välja sida vid partisplittringen gav på sikt förstärkt politiskt förtroende och goda kontakter till partiledningen. Därtill kommer den nordiska länken som också haft betydelse för förbundets speciella inflytande.

 

Skillnaden från storhetstiden till i dag är slående. Det fanns en tid då en plats i riksdagen inte var merit nog för att leda förbundet, som då i och för sig hade mer än dubbelt så många medlemmar som i nuläget. Nostalgi blandas med vemod i historiken som samtidigt ingjuter ett visst hopp.

 

Djärva tankar, modiga människor

De flesta centrala aktörer har intervjuats för verket, vilket tveklöst är dess största styrka och behållning. Förutom att ge personliga kommentarer om viktiga händelser presenteras profilerna i persongallerier. Detta ger boken variation och levandegör historien genom påminnelser om det som i dag används som partiets slogan: Det går att förändra världen, det behövs bara modiga människor.

 

Att fler högutbildade sätter sin prägel på partiet under den aktuella tidsperioden beror i första hand på att utbildningen blivit tillgängligare för allt fler. Som läsare slås man av gemensamma nämnare hos många av profilerna. Det är inte alls ovanligt att ha mist sin pappa på sätt eller annat eller av andra skäl genom egen erfarenhet insett behovet av en samhällelig grundtrygghet.

 

I min intervju med Helsing beklagar han att så många viktiga människor på fältet inte fått det rum de skulle förtjäna i sammanhanget. Boken är dock rättvis i uppmärksamhet och visar tydligt hur saker rört på sig tack vare att människor repat mod i svåra stunder eller tagit det där avgörande steget för att bryta mönstret. Det kan handla om Maarit Feldt-Rantas nervositet då hon första gången blir vald till FSD:s ordförande, eller att Marianne Laxén säger “nej fan” och klär av sig och sätter stopp för traditionen med karlarnas bastumöten.


Det mänskliga och oförskönade är ständigt närvarande i denna omfattande historik.

 

Små och stora frågor

I och med att perspektivet är förbundets växlar Helsing mellan stora frågor på riksnivå (som EEC-avtalet och presidentämbetet) och frågor som främst skapat rubriker i Svenskfinland. En del interna frågor tar också plats, från styrelsens sammansättning till namnbytet.

 

Tv-grälet, frågan om “kustkanalen”, en svenskspråkig tv-kanal, skildras detaljerat. Svängarna var många och för en som inte var med då det begav sig och som vuxit upp med andra tekniska omständigheter är frågans intensitet anmärkningsvärd, vilket har flera historiska förklaringar som väl kommer fram. Då Yle Fem nyligen slogs ihop med Yle Teema var det betydligt lugnare, på gott och ont.

 

I stort kan man konstatera att enigheten med Svenska folkpartiet i genuina språkfrågor har ökat med åren medan man förut stred trots enighet om ändamålen. Strider fanns i olika grader lite varstans utifrån historikens skildring. Ordet falang kommer ofta till användning.

 

Stilen som boken är skriven med är snudd på journalistisk; koncis men lätt på ett bra sätt. Författaren gör inga vetenskapliga anspråk och sådana saknas inte heller. Det enda jag sätter frågetecken kring är den inkonsekventa notapparaten som uppges vara ett medvetet val.

 

Språkligt lyckas Helsing få in mycket på sidorna tack vare flera summerande metaforiska formuleringar.

 

Boken går kronologiskt fram med personporträtten som fördjupande pauser. I stället avslutas den med några ämnesvisa kapitel som täcker luckor som uppstått på vägen. Ett gäller det nordiska samarbetet, ett fackföreningsrörelsen, två gäller kvinnornas ställning och det sista är ur ett historiskt perspektiv pinfärskt och består av samtal med dagens unga aktiva inom FSD:s ledning från början av året. Därmed möter historien nutid och kampen så här långt är förevigad.

 

Bokens enda svaghet är de tekniska missarna. Mängderna tryckfel och kvarlämnade formuleringar från tidigare versioner och så vidare går inte att blunda för. De är helt enkelt alltför många.

 

I övrigt finns endast gott att säga om historiken som säljs i SDP:s webbshop. Det handlar om ett stycke finlandssvensk historia och ett stycke unik socialdemokratisk historia. Läsningen lockar förstås som sällan då det kryllar av bekanta namn och än i dag högaktuella, djärva tankar. Det är obligatorisk läsning för alla med intresse för Finlands, Svenskfinlands och socialdemokratins historia. Frågan som sedan vill ha uppmärksamhet är förstås vad vi lärt oss av historien.