Bokrecension: Sebastian Stakset – Bara ljuset kan besegra mörkret, Sjöbergs förlag 2018, 240 s.

Hård raplyrik av “Sebbe Staxx” har strömmat ur mina högtalare från och till genom åren. Låtar som “Underklassmusik” och “Mina områden” är klassiker inom svensk hip-hop. En kombination av mörk realism och ilsket hopp. Allt förpackat med en grym energi och inramat av självförvållad mediahype. Eller vad sägs som att tala om brott i intervjuer och posera med vapen och guldkedjor?

Väl ute i ljuset, med gangsterlivet bakom sig, skriver Stakset att kedjorna snarare symboliserade att han var fängslad än framgång. En stor del av fattigaste Sverige såg upp till honom, men själv såg han bara en tragisk utväg:

Jag tryckte tillbaka magasinet och mantlade vapnet. Tryckte mynningen mot tinningen med en skakande hand. Svetten pressades ut som ångestpärlor genom porerna. Satan fortsatte sjunga. Jag tänkte på mina älskade barn. Tårarna rann.

Det är en cliffhanger som heter duga. Tyvärr är det alltså ingen roman utan en självbiografi. En riktig bladvändare för alla läsare som står ut med den svartvita Jesus-predikan som snabbt tar över. Stakset slänger läsaren in i en oförskönad skildring av en hård uppväxt. Vad fylls man med för känslor för världen då man utsätts för mobbning och ungdomsgäng slår, sparkar och spottar på både en själv och till och med ens mamma på gatan?

Hårda tider, eget ansvar

Stakset är noga med att understryka att han själv bär ansvar för allt han gjort – vilket är mycket. Han skyller inte på omständigheterna. För en utomstående ger de skildringarna ändå förståelse för snedstegen mot en tid där han står på toppen av gangsterrap i Sverige och samtidigt går sönder av kriminalitet, droganvändning och -försäljning, vapen och rån.

Under Kartellens storhetstid levde han som han “lärde” då han rappade om värdetransportrån, tunga vapen och fängelsetid.

Han var mannen som hotade döda Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Senare blir han själv mordhotade för en rubrik om att han älskar densamma, en provocerande rubrik ryckt ur sitt sammanhang, byggd på hans uttalande om att han som frälst har kärlek för alla i världen. I kretsarna han kom från var det okej att vilja sänka Åkesson “med ett järnrör”, men inte att tala positivt om honom (vilket han inte egentligen gjorde heller, men en rubrik kan vara svår att sudda bort och förklara).

Stakset skriver om frälsning och återfall, fram till en vändning varefter återfallen upphörde. Han skriver öppet om demoner, hänvisar till Bibeln och kritiserar svenska kyrkan för att negligera detta, rentav förneka demoners existens.

Han skriver med övertygelse om att ha rätt, facit på hand. Det kunde irritera läsaren, men samtidigt är det lätt att bara glädjas åt att han kommit in på en sund bana i livet.

De teologiska resonemangen känns irrelevanta då situationer som skildras handlar om liv och död och tron hjälpt till livets fördel.

Det är inget akademiskt verk utan en andlig bok. Teodicéproblemet avklaras med två punkter: djävulens existens och människans fria vilja.

Det är intressant för en politisk engagerad läsare ta del av Stakset totala ointresse för politik. Han har hjälpt hundratals till frälsning och ägnar sitt liv åt detta. Det väcker frågor om tron kan fungera effektivare än alla sociala stöd i världen ibland.

Från hat till tårar

Han ger exempel på mirakel, men jag fastnar främst för fallet med en kvinna som sitter inne för mord. Då Stakset besöker henne lyser hennes ögon av hat, något han känner väl igen från sitt tidigare liv. Han talar till henne och en annan kvinna i liknande situation. Det tar tid för isen att tina, men det sker slutligen ett genombrott då hatet i ögonen blir lättade tårar i en slags positiv chock.

Vakten som tagit mig åt sidan kom fram och sa:
“Jag har aldrig sett dem så här.”
Jag tänkte en stund innan jag svarade:
“Kanske har ingen berättat för dem att de är älskade och värdefulla?” frågade jag henne.
Hon hade inget svar.

Staksets fokus på människor som alla övergivit och gett upp hoppet om är tankeväckande. För alla som kämpar mot sociala orättvisor, drogproblem och social misär är denna bok viktig eftersom den går utanför den politiska bubblan. Det är inte ovanligt att missbrukare lyckas bli drogfria först då tro kommer in i bilden. Kan det också ha med kickar att göra? Stakset skriver mycket om mäktiga upplevelser och kickar i och med frälsningen. Från en mörk kick till en ljus? Oavsett vad man tror är det en uppenbarligen en kraft att räkna med i arbetet mot sociala problem.

Boken kanske inte får mycket uppmärksamhet då den ges ut på ett kristet förlag, men den fick  4 000 förbeställningar och lever upp till marknadsföringens slogan “årets hetaste kristna bok”.

Och javisst, han har fortsatt göra musik, nu som soloartist. Det är lite mer sång och lite mindre rap. Ljusare innehåll och mer popmusikaliska produktioner. Ett par av låtarna har samlat några miljoner lyssningar på Spotify. Kartellen är ännu starkare med tiotals miljoner.

VIlkendera som förbättrar världen mer är inte uppenbart. Även om Kartellens våldsattityd är lätt att fördöma har gruppens musik en underdog-känsla varit en enorm inspiration för stora skaror av kämpande människor. Det var musik mot rasism och fascism. Det är Staksets nya musik också. Skillnaden är att Kartellen vände sig mot samhällelig ignorans, Stakset mot andligt djävulskap.