Det begav sig en vårlig eftermiddag i Åbo att Paasio, som alla kände, mötte en åbobo på gatan. Denne utbrast i en förvånad replik: Pepe, du har olikfärgade strumpor. Svaret lät sig inte dröja: Jag vet det, jag har ett likadant par hemma!

En dag i januari år 1989 lät utrikesminister Kalevi Sorsa meddela, att han kallar till en improviserad presskonferens i den dåtida pressenhetens utrymmen. Briefingsalen fylldes snabbt av journalister, men ovissheten var stor. Vad skulle den mångårige, nyligen avgångne partiordföranden ha att säga?

Ingen kunde ana Sorsas besked. Han meddelade om sin avgång som utrikesminister. Då hade medlemmarna i hans ministergrupp käbblat i veckor om vilken minister som borde uppoffra sig för att bereda den nyvalde partiordföranden Pertti Paasio plats i regeringen. Ingen av de ganska egoistiska kamraterna kände sig manad. Som tf. presschef höll jag formellt i tyglarna men var lika överraskad som medias företrädare.

Nu blev alltså Pertti Paasio äntligen utrikesminister. Han hade väntat sig uppdraget redan då Paavo Lipponen bildade sin första regering men ratades då på slutrakan till förmån för Tarja Halonen. Den erbjudna posten som minister för arbetskraftsärenden tog han då inte emot.

Pertti Paasios egenart som politiker belyses väl av denna händelsekedja. Han kunde reagera snabbt vid behov, han hade ett utpräglat sinne för partiets behov och han var tillräckligt rakryggad för att stå för sin åsikt också då ett alternativt erbjudande kunde locka.

Pertti Paasio kom från en luttrad socialdemokratisk familj. Pappan Rafael hade två gånger varit statsminister och Pepes dotter satt två perioder i parlamentet och valde sedan självmant familjen och ett lugnare liv.

Pertti Paasio har varit en traditionsbärare av rang inom socialdemokratin. I sin ungdom fick han delta i Unga Örnar och knöt tidigt internationella kontakter. Under en lång karriär försummade han inte sina kommunalpolitiska uppdrag i hemstaden, men vägen till en plats i riksdagen blev lång. Först fick han hoppa in för Esko Niskanen som blev generaldirektör i apoteksväsendet och senare för Jacob Söderman, som blev utnämnd till landshövding i Nyland.

Perioden som ordförande för socialdemokratiska partiet blev inte lång. Efter Kalevi Sorsa, som satt på posten i tolv år jäste det under ytan. Sorsa skuffade undan den dugliga talmannen Matti Ahde och övertog posten som riksdagens talman. Inför det förestående valet av SDP:s kandidat i presidentvalet efter Mauno Koivisto stötte Sorsa på överraskande många politiker som grumsade och på pin kiv sköt fram Martti Ahtisaari, med Lasse Lehtinen som trollkarlen i media.

Efter ett katastrofalt valresultat med en förlust av åtta mandat avgick Paasio. Riktigt nog var han inte skapt för media med ett störande talfel, en sävlig framtoning och en profil av genuin gråsosse. Men inte ens en liten skugga faller över hans omutbara redlighet, hans lysande politiska intellekt och hans vänliga omsorg och empati rörande medmänniskor. Denna humanistiska och anspråkslösa inställning gjorde att jag vågade kalla mig hans vän, något på avstånd men alltid närvarande. Kanske kunde man kalla honom en kosmopolit i hållbar vadmal.

Ralf Friberg – kollega i riksdagen på 1970-talet, medarbetare i UM 1989 – 1991 och
partimedlem