Anne Fulda.

Bokrecension: Anne Fulda – Emmanuel Macron, Historiska Media 2017, 182 s.

Författaren är född 1963 och har jobbat på den traditionella högertidningen Le Figaro sedan 1972. Hon har tidigare publicerat böcker om fransk politik.

Boken, en översättning av Anna Säflund-Orstadius och Pär Svensson, baserar sig på intervjuer med Macron och färre med människor omkring honom samt texter han skrivit eller som skrivits om honom.

Det är en rar bok. Nästan halva boken ägnas hans barndom och skolgång. Hans relation till sin mormor och relationen till sin betydligt äldre lärare, som han nu är gift med.

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass.

Han var en nyliberal bankir på Rothschild-banken, när han plockades till president François Hollandes medarbetare.

Boken vimlar av framgångsrika personer som han blivit bekant med och insupit lärdom av när han klättrat vidare.

Som ekonomiminister i Hollandes regering driver han igenom nyliberala ekonomiska reformer som det franska näringslivets mår bra av.

År 2016 lämnar han socialistpartiets hägn och startar rörelsen En Marche! (“På väg!”) för att kandidera i presidentvalet.

Rörelsens titel leker med hans förnamn Emmanuel och efternamn MAcron. Det är hans rörelse.

Han är en god talare, har en vidunderlig charm och räds inte att gå nya vägar. Han river upp det gamla stelbenta partisystemet.

Som en följd av hans rörelses framgångar går Gaulistpartiet och Socialispartiet närmast i kras. Konservativerna går bakåt. De gröna och kommunisterna blir små.

Hans nya parti får majoritet i parlamentet och bildar en regering bland annat genom att ta med viktiga politiker från partier som förlorat i valet.

“Frankrike drabbades av en Macron hysteri”, skriver författaren och tillägger:

“Man förbluffas av hans förmåga att föra sig. Att röra sig. Att axla presidentrollen.”

Starkt stöd trots kritik

De första reformerna av arbetslivet och ekonomin möter mycket kritik och strejker, men de godkänns.

På sommaren 2017 ligger presidentens understöd vid 30 procent, men nu har det stigit. I december 2017 är det över 50 procent.

På det internationella planet går det också vägen. Macron gör en del lyckade internationella framträdanden.

Med hänvisning till Trump och hans beslut att lösgöra sig från avtalen för att stoppa klimatförändring, utropar Macron:

Make the Planet Great again!

Iakttagare påstår ibland att han har tagit modell av Napoleon Bonaparte eller Charles De Gaulle, några har pekat på François Mitterrand.

Macron fick väljarna att göra sig av med den gamla politiska klassen.

Han har mycket av Tony Blair och Gerhard Schröder som förnyade sina länders ekonomi med nyliberala förtecken, Blair med charm därtill. Det gick en tid.

Är Kanadas statsminister Trudeau samma andas barn?

Partisystemet utmanas

Macron har vissa drag av vår Alexander Stubb, då han kom in på den finska politiska scenen ung, modern och charmig. Honom tog Samlingspartiets traditionella partielit dock kål på. Stubb var främmande på den inhemska politiska scenen.

Troligen är Macron dock sin egen typ. Han insåg att det franska politiska livet kräver förändring och har lyckats med det. Tillsvidare.

Boken bubblar av känslor och tankar och namn.

Frankrike och Finland är olika politiska miljöer. Gemensamt har de dock haft en gammalmodig partiindelning, som Macron lyckats rasera i Frankrike.

Hos oss har Sannfinländarna och De gröna lite lyckats nagga den i kanterna, men den stora smällen låter vänta på sig.

Se upp Samlingspartiet, se upp Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De gröna!

Förnya er eller bered er på det värsta.