Seppo Tiitinen – Vakoilijoita ja Veijareita (Otava 2018).

Juristen Seppo Tiitinen tjänade republiken som tjänsteman i långt över fyrtio år.Han pensionerades från uppdraget som riksdagens generalsekreterare för några år sedan och har fyllt sjuttio.

Mest känd är han från sitt långa fögderi som chef för skyddspolisen.Det största mediala bullret kring honom väckte ”Tiitinens lista”, som han efter samråd med president Mauno Koivisto låste in i spionpolisens kassaskåp. Listan uppges omfatta ett par tiotal namn på finländska medborgare som den dåtida östtyska statspolisen hade värvat för sina egna ändamål.

– Jag minns inga namn, säger den myndige juristen i dag. Men varken Tarja Halonen eller Kalevi Sorsa skall ha existerat på detta brottstycke från Stasis arkiv, minns Tiitinen i dag.

Kanske har den ovanliga memoarboken framkallat ett visst extra intresse då riksdagen nu är i färd med att revidera och utveckla den lagstiftning, som reglerar Skyddspolisens och den militära underrättelsetjänstens möjligheter att gå in i känsliga informationskällor, i synnerhet datatrafiken både inom vårt land och i datanät genom Finland till utlandet i öst och väst.

Boken har skrivits i samarbete med en driven politisk journalist, nämligen Pekka Ervasti. Också i hans version känner läsaren igen häradshövdingen Tiitinen sådan har är i real life. Han har en snabb och oftast farligt fyndig replik. Talesättet har djupa rötter i den savolaxiska bygden. Hans minne är gott och där finns dagböcker att konsultera.

Det besvärliga med en flyhänt journalist vid bläckhornet är att de frågeställningar huvudpersonen aktualiserar inte problematiseras.

Ta till exempel uttrycket att Skypo är presidentens polis, vilket gällde både under Kekkonens och Koivistos tid. En liten följd av detta blev att president Kekkonen ville ha med Tiitinen på statsbesök. Koivisto följde samma praxis. Till statsbesöken hör dekorering  av huvudpersonen och sviten. Därmed är spionchefen med ett knappt tjugotal statsbesök bakom sig en av republikens mest exotiskt dekorerade tjänstemän. Jag kan bara tillfoga att den dåvarande kungen av Nepal har förlänat mig kommendörstecknet av Gurkhas starka arm.

Samma konstitutionella problem gäller skypobossens rätt täta överläggningar med presidenten. Kekkonen var som vetgirigast då Tiitinen kunde lägga fram inside information om våra kommunister. Men också i övrigt förekommer så nära kontakter att en läsare ibland missleds att tro att presidenten och hans ledande informatör på tumanhand kunde avgöra ärenden av stort rikspolitiskt intresse. Både Kekkonen och Koivisto hade ett vidsträckt kontaktnät både bland UM:s tjänstemän och det akademiska livet.

Frågan om parlamentarisk kontroll av den polisiära verksamheten me skaeg og blå briller, som danskarna gycklar om, berörs knappast alls. I dag får socialdemokratierna igenom kravet att skyddspolisen på grund av sina exceptionella och förtroliga  verksamheter skall underställas parlamentarisk kontroll. Under min tid i utrikesutskottet som medlem eller suppleant var informationen vid Bangatan 12 ytterst torftig under majoren Arvo Penttis tid och det samma kunde man säga om Tiitinen, fast i en vitsigare stämning där man åtminstone kunde försöka att läsa mellan raderna.

Det finns en skypohistorik från flera år tillbaka – Bangatan 12 – som har fått beröm för sin öppenhjärtighet och sitt seriösa grepp.

I detta perspektiv är Tiitinens bok ett roande mellanmål medan vi får vänta på en vetenskaplig-juridisk evaluering av hur lagligt allting egentligen gick till.

Med detta sagt kan det understrykas att Seppo Tiitinen är en starkt patriotiskt lagd medborgare, som öppnade upp Skypo mot Europa och företrädde framgångsrikt vår riksdag i internationella sammanhang när det gällde Interparlamentariska unionens årliga konferenser för parlamentens generalsekreterare världen runt.

Ralf Friberg