Om Wettenhovi-Aspas 1930-tal var en period av ett växande hot från olika former av totalitarism, har Gripenbergs 1880-tal också likheter till vår tid. Speciellt intressant känns det att fundera på diskussionen kring den kinesiska invandringen i Kalifornien på 1880-talet och diskussionen kring invandring i dagens Europa. 1880-talet var mitt i en period i amerikansk historia som kallas den förgyllda tidsåldern, The Gilded Age, med stora samhällsproblem som fanns bakom de förgyllda fasaderna.

Som ett sidospår kan nämnas att Wettenhovi-Aspa och Gripenberg båda var ursprungligen svenskspråkiga fennomaner. Gripenberg förfinskade inte sitt namn men när hon valde sitt parti som politiker föll valet på Finska partiet. Också som förgrundsgestalt för feminismen i Finland var det den finskspråkiga kvinnorörelsen vars ledande organisatoriska kraft hon var. I likhet med Johan Vilhelm Snellman och många andra hörde Gripenberg till sådana svenskspråkiga som såg ett finskt Finland som ett eftersträvansvärt politiskt mål.

Författaren blir aktivist

Gripenberg föddes 1857 i Kronoborg i Ladogakarelen, växte upp delvis i Kyrkslätt och var som ung verksam som skönlitterär författare på svenska. Hon debuterade redan 1877 och hörde till 1880-talets realistgeneration. Till 1880-talsrealismen bidrog hon särskilt med romanen I tätnande led (1886) som var ett bidrag till den samtida debatten om kvinnans ställning, vars främsta företrädare i den samtida finskspråkiga litteraturen var Minna Canth. Mötet med just Canth i Kuopio hade starkt bidragit till den unga svenskspråkiga författarens intresse för fennomanin. I sin ungdom arbetade Gripenberg dessutom som handsekreterare åt Zacharias Topelius som hjälpte henne med den skönlitterära debuten med sina goda råd.

Så småningom övergav Gripenberg sina skönlitterära ambitioner. I reseskildringen Ett halvår i Nya Världen är det för all del uppenbart att det är en skicklig skönlitterär författare som behärskar sitt svenska språk som har skrivit boken. Boken utkom 1889 på G. W. Edlunds förlag och titeln stavades ursprungligen Ett halfår i Nya Verlden, medan den moderniserade stavningen förekommer först senare, med tanke på att boken har skrivits och urspruligen utgetts före 1906 års stavningsreform.

Om Gripenberg först uppnådde berömmelse som författare, blev hon så småningom en tongivande politiker. En av höjdpunkterna av karriären var inval i lantdagen bland de första kvinnorna i valet 1907 efter att kvinnlig rösträtt beviljades i Finland. Hennes politiska bana gick samman med engagemanget för kvinnosaken och för det finska språket. Därför blev också hennes senare skrifter politiska. Som skönlitterär författare främjade hon närmast per automatik den svenska kulturen i Finland tack vare modersmålet hon skrev på, medan ett viktigare mål för henne var att främja den finskspråkiga kulturen. Där ansåg hon att den politiska verksamheten var det viktigaste medlet.

Valet av politikerbanan var inte så överraskande med tanke på att det fanns senatorer i familjen. Fadern Johan Ulrik Sebastian Gripenberg var senator på 1860-talet med ansvar för senatens jordbruksexpedition och hans period i senaten (1861–1866) sammanföll delvis med Snellmans (1863–1868). Två av hennes bröder utmärkte sig också som senatorer. Johannes Gripenberg ansvarade 1891–1893 för jordbruksexpeditionen och Sebastian Gripenberg, en framträdande arkitekt, för handels- och industriexpeditionen 1904–1905. I likhet med Alexandra var Johannes fennoman, medan Johannes son Bertel Gripenberg kom sedan att bli en framstående, om också politiskt kontroversiell, svenskpråkig poet. Sebastians dotter Maggie Gripenberg var en förgrundsgestalt inom den finländska dansen. Att utmärka sig på ett mångsidigt sätt inom kulturen och politiken var inte så ovanligt i den adelsätten som dessutom hade långtgående militära traditioner. Alexandras farfar Hans Henrik Gripenberg var generalmajor i 1808-1809 års krig. Alexandras far hade först gift sig med sin kusin och hade åtta barn från det första äktenskapet och efter hustruns död gifte han om sig med en av herrgårdens pigor, Maria Lovisa Öhrnberg. I detta andra äktenskap blev det sedan nio barn till, av vilka åtta överlevde till vuxen ålder, bland dem Johannes, Alexandra och Sebastian. Eftersom även faderns tilltalsnamn var Sebastian, kunde man i stället för Johan Ulrik Sebastian och Sebastian även tala om Sebastian den äldre och den yngre men man brukar referera till Alexandras bror Odert Sebastian som enbart Sebastian.

Kvinnosaksaktivisten reser till USA

Som kvinna kunde Alexandra Gripenberg dock inte förverkliga sina politiska ambitioner innan kvinnor fick rösträtt. Kampen för rösträtten i Finland var hennes kamp och här hämtade hon inspiration från USA där hon lärde känna bl.a.  Elizabeth Cady Stanton och Susan B. Anthony. När Finland fattade beslut om kvinnlig rösträtt 1906, hade kvinnorna i USA fått rösträtt i fyra delstater: Wyoming, Colorado, Utah och Idaho. Bland annat Wyoming- och Utahterritoriernas kvinnor hade rösträtt redan 1888 när Gripenberg besökte landet men i ingen dåvarande delstat gällde kvinnlig rösträtt. I New Jersey hade ogifta kvinnor fått rösträtt redan 1797 för att de var fria medborgare som fick styra över sin egendom men den rösträtten fråntogs dem 1807 och följande delstat i tur blev Wyoming 1890, där även gifta kvinnor fick rösta.

Kvinnosaksaktivismen var orsaken till Gripenbergs resa till USA 1888 och resans huvudmål var en internationell kvinnokonferens i Washington, D.C.  Reseskildraren låter sig imponeras av storstäderna New York och Chicago men uppskattar sig finna den typiska amerikanska livsstilen i de mindre orterna. En pedagogisk konferens i San Francisco är ett annat viktigt resmål och under det halvår Gripenberg tillbringar i USA, hinner hon reflektera mycket över det amerikanska samhället. I Philadelphia möter hon en av den abolitionistiska rörelsens veteraner, Robert Purvis, och får en gedigen uppfattning om slaverifrågan och bakgrunden till inbördeskriget som hade utkämpats på 1860-talet.

I Hartford möter hon Mark Twain och en av sina stora litterära idoler, nämligen Harriet Beecher Stowe. Författaren till Onkel Toms stuga är vid för dålig hälsa att det skulle komma till en diskussion med henne men med Mark Twain får hon prata om Harriet Beecher Stowe och hennes betydelse för den amerikanska litteraturen och för det amerikanska samhället. Medan hon visar stor förståelse för abolitionisterna i slaverifrågan, blir det också klart att det förekommer en viss bitterhet bland vita kvinnor att de inte fick rösta, medan en del svarta män fick det. Med Susan B. Anthony besöker hon Republikanska partiets konvent i Chicago där Benjamin Harrison utkoras till presidentkandidat. Där kommer rasfördomarna fram när Gripenberg upplever det som närmast ofattbart att en svart manlig delegat kan få rösta, medan en så klok och bildad vit kvinna som Anthony inte har rösträtt. Innan konventet besökte Gripenberg Harrisons hemstad Indianapolis, dit en journalist från Chicago kom för att gräva efter bevis på att kandidaten skulle ha varit en förespråkare för invandring från Kina när det hett omdebatterade ämnet hade diskuterats några år tidigare. Journalisten fick åka hem med oförrättat ärende när sekreteraren för den lokala litterära klubben vägrade att öppna sitt arkiv men det framgår att Gripenbergs sympatier i själva sakfrågan är hos dem som är emot invandringen från Kina.

Klart större sympatier än för kinesiska invandrare har reseskildraren för ursprungsfolken. Hennes intryck av dem är blandade men hon är övertygad om att de har blivit genomgående orättvist behandlade av den vita befolkningen. Om dagens debatt kring invandring i många europeiska länder påminner sedan den amerikanska 1880-talsdebatten om invandringen från Kina. Om invandraren arbetar för mycket, duger inte det hederliga arbetet utan det uppfattas att jobbet tas från någon som skulle ha haft jobb utan invandring. På sitt sätt är debatten absurd när det är andra invandrargrupper som sållar sig emot en nyare grupp som anklagas för liknande försyndelser som de själva har anklagats för en generation tidigare men så har det ofta varit genom USA:s historia.

Opiumhålor och bordeller

I San Francisco får Gripenberg besöka de kinesiska kvarteren ledsagad av en detektiv Bethell. Från en kinesisk teater till en opiumhåla till en bordell får hon se hur invandrarnas livsstil skiljer sig från genomsnittsamerikanens. Hon blir helt övertygad om att invandringen från Kina är av ondo. För det första arbetar kineserna för hårt, så hårt att de tränger ut europeiska invandrare från arbetsmarknaden och Bethell har dessutom ett specifikt argument som biter på kvinnosakskämpen, att de vita kvinnorna har ingen chans att tävla om samma jobb mot de kinesiska männen som tycks klara av hurdana arbetsförhållanden som helst. Argumentet är alltså något mer sofistikerat om man jämför med de typiska i dagens debatt i Europa, “de tar våra kvinnor” och “de tar våra jobb”, nämligen “de tar våra kvinnors jobb”.

Sedan utgör prostitutionsfrågan något av kruxet som får Gripenberg att betrakta invandrarna från Kina speciellt negativt. I bordellen får hon höra om människohandeln, om minderåriga flickor som säljs från Kina till Kalifornien dit de kinesiska manliga invandrarna inte får ta med sina kvinnor på grund av att det har uppstått invandringsstopp, om de nu har sådana i Kina. Hon får veta att också vita män besöker prostituerade av kinesisk härkomst men skulden för systemet läggs på kinesiska invandrare och deras brottsliga organisationer. Detektiv Bethell låter förstå att prostitutionen och människohandeln är något som måste tolereras för att de vita fattiga kvinnorna skulle få gå i lugn och ro på San Franciscos gator. Det argumentet biter inte på Gripenberg som är van vid att också i Europa säger försvararna för prostitutionen att de prostituerade kvinnorna skyddar andra kvinnors dygd. Ändå är hon såpass chockerad av bordellrundan att hon tycks uppfatta att problemet är speciellt illa på grund av orsaker som har med den kinesiska kulturen att göra. Västra USA hade annars också en mycket speciell situation under 1800-talet och många delstater hade män i överlopp, inte bara bland den kinesiska utan också den europeiska invandrarbefolkningen.

I reseskildringen möter Gripenberg företrädare för många olika religioner och folkgrupper och hennes fördomar är olika när det gäller olika möten. Vissa grupper möter hon rätt så fördomsfritt, medan just kinesiska invandrare möter hon ur polisens synvinkel och får höra att en viss del av deras kvarter är den som sysselsätter polisen mest. Finska invandrare möter hon med blandade känslor. Hon känner igen sig själv på många sätt när hon ser dem men som en nationalistiskt sinnad fennoman chockeras hon av att deras patriotism och lojalitet inte gäller Finland utan det nya hemlandet USA. Detta är fel ur hennes perspektiv och det hela skildras bara några sidor efter att hon har återgett detektiv Bethells haranger om hur dåliga invandrare kineserna är när deras lojalitet är med Kina dit de skickar sina pengar och de är allt annat än patriotiska amerikaner. Man ska inte jobba för hårt och inte för lite, medan det gäller att tycka lagom mycket om det nya hemlandet och behålla lagom vänliga relationer till det gamla. Någon av de finska invandrarna säger sig vilja se det gamla hemlandet en gång till men Gripenberg är helt övertygad om att det är något som sägs av artighetsskäl utan minsta ärlighet. Såpass amerikaniserade kan de vara och ändå uppfattar hon att de finskspråkiga till en del har vissa problem som liknar isoleringen av de kinesiskspråkiga i första generationen som beror på att deras engelska är så mycket sämre än många andra invandrargruppernas.

Utahterritoriet och dess huvudstad Salt Lake City gör ett visst intryck på Gripenberg. Hon har läst på om mormonerna och antagligen en del av vad hon har läst präglas av fördomar. Hon har svårt att bestämma hur hon ska förhålla sig till mormonerna. 1888 är ett par år före mormonkyrkans definitiva förklaring att det är slut med polygamin men det var redan en tid när polygamister fängslades och trycket från de federala myndigheterna höll på att sätta stopp för institutionen. Gripenberg funderar mycket på det om det är polygamister i smyg hon ser när hon träffar mormoner. De bemöter henne vänligt men som kvinnosakskvinna upplever hon polygamin som en nästan lika skrämmande företeelse som systemet med prostitution i San Franciscos kinesiska invandrarkvarter. Det är en mångsidig bild av USA år 1888 man får av Alexandra Gripenberg, inte på alla sätt positiv men hon lyfter fram att de amerikanska männen är artiga mot sina kvinnor och tar ett större ansvar i hemmen än de europeiska vid samma tidpunkt.

Bokens titel är moderniserad på pärmen till 1973 års något förkortade upplaga redigerad av Olav Panelius som utgavs av Holger Schildts Förlag i Vitterhetskommissionens serie av äldre finlandssvensk litteratur.