Opinion

Ett jazzråd: Keep swinging!

Keep swinging är Jan Tunérs jazzråd till Arbetarbladets läsare.

Under veckan fram till eurovisionschlagerfinalen var jag gäst i ett hem där vi tillsammans tittade på ett program där man bedömde olika låtar. Jag upplevde samtalet och sångerna som ytliga och ointressanta i de flesta fall. I mitt inre uppstod ett behov av en rejäl svängig dixie-låt.

Jan Tunér

Arbetarbladet

 

 

För länge sedan – när mina jämnåriga lyssnade på Beatles och Rolling Stones – var jag och mina tonårskompisar upptagna med annan musik. Vi både lyssnade och spelade traditionell jazz eller det som vi kallade dixieland. Denna musik har sina rötter i New Orleans från början av förra seklet. Musiker som Papa Bue´s Viking Jazzband, Chris Barber, Kenny Ball, Acker Bilk och förstås Louis Armstrong spisades med stor entusiasm.

 

Det hela började i Ljungby, Småland. Några från vårt gäng spelade i en blåsorkester. På fritiden höll vi till i ett tomt kontor, där vi blåste ikapp ”When the Saints go Marchin´ In”, tills vi tröttnade på att hela tiden spela samma bit. Så vi delade upp oss på olika instrument. Eftersom jag försökte lära mig att spela gitarr fick jag banjo på min lott. Bästa kompisen fick spela piano. Övriga fick spela de instrument, som de redan kunde: trombone och kornett. Några andra rekryterades till att spela kontrabas, sopransaxofon och trummor. Så föddes dixie-bandet Riverboat Stompers.

 

Till en början övade vi i vår hemkyrka, men när det blev för svängigt med de rytmiska trummorna, blev vi utkastade. Vi fick sedan tillåtelse att öva i skolans matsal. Senare fick vi en ljuvlig revansch i kyrkan, när vi mjukt spelade och sjöng ”Precious Lord, take my hand/Herre kär, tag min hand!”

 

Trad Jazz är min ungdomsmusik. När jag för en tid sedan ärvde en gammal LP-spelare plockade jag fram mina gamla LP-skivor. Jag hittade också många favoriter på loppmarknader för en billig penning. En stor anledning till att denna musik tilltalar mig är att många bitar har sina rötter i negro spirituals och gospels. Jag tror på många av de texter som föddes på bomullsplantagerna, i kyrkor och i slavkvarteren.

 

Afroamerikaner sjunger ofta om himlen, men deras tro är inte ”you get pie in the sky when you die”. Detta visade bl.a. baptistpastorn Martin Luther King. Den 28 augusti 1963 samlades 250 000 människor i Washington för att protestera mot rasismen i USA och kräva lika rättigheter. Medan Martin Luther King håller tal avbryter Mahalia Jackson, som sjungit tidigare under demonstrationen: Tell ´em about the dream, Martin! Berätta din dröm, Martin:  – ”I have a dream, that one day this nation will rise up, live out the true meaning of its creed: … that all men are created equal.” ”Jag har en dröm att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den sanna innebörden i dess trosbekännelse: ´Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor är skapade likvärdiga”. Detta är 1900-talets mest berömda tal i alla kategorier! Men tyvärr är verkligheten annorlunda. Ännu idag är drömmen långt ifrån många människors vardag.

 

Vi har mycket att tacka många afroamerikaner för. Deras bidrag till både gospel och jazz är ovärderligt och rikt. Varje jazzdiggare behöver också ta ställning för deras oändliga värde som människor och deras mänskliga rättigheter! Människovärdet är okränkbart – och det gäller alla människor oavsett var man fötts.

 

Nyligen upptäckte jag ett djupare samband mellan min tro och min musik. Den personliga tron på den Helige Ande fick fart i början av 1900-talet. Liksom jazzen. Båda rörelserna leddes av afroamerikaner. Båda fungerade enligt inspiration och improvisation. Jazzmusikerna improviserade med sina instrument i olika solon utefter ett givet tema. De fria bedjarna improviserade fritt och inspirerat.

 

Den traditionella jazzens melodier kan uttrycka både vemod, livsmening och glädje. ”Sometimes I feel like a motherless child” (Ibland känner jag mig som ett moderlöst barn), appellerade till mig som en lätt deppad tonåring. ”Just a Closer Walk with Thee” (Låt mig vandra nära Dig) har blivit mitt livs melodi och ”Over in the Gloryland” (Därborta i härlighetens land) inspirerar att leva här och nu med hopp om en bättre framtid.  Dessa melodier och texter tilltalade mig som tonåring. Och de gör det fortfarande!

 

Jazzen öppnade också vägen till den klassiska musiken. Swingle Singers sjunger a capella Bach så det svänger om det – barockmusik i jazzstil! Johann Sebastian Bach kallas ju ibland för den femte evangelisten. Den klassiska barockmusiken från 1700-talet hämtar också sin inspiration i Gud. Solo Deo Gloria!

 

Så här i slutet vill jag skicka med ett jazzråd: Keep swinging. Det betyder håll takten, häng med, ge inte upp! Och ha en skön och rekreativ sommar!

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE