Kultur

Ett kärleksbrev i krigstider

Joachim Kasten
Brevet som Joachim Kasten hittade i en gammal skokartong. Kvinnan på bilden är hans mor, omkring 1945-46.

I hamnen den 9 april 1944 – Min kära Uschi! Med den raden börjar ett brev till min moder. Avsändaren är marinsoldaten Fritz Wegmann. Förmodligen var det ett sista livstecken innan hans u-båt lämnade den tyska örlogsbasen i Kiel.

Joachim Kasten

Arbetarbladet

 

Redan för en tid sedan hade jag hittat skriftstycket i ett kuvert med påskriften ”Feldpost” och min mors flicknamn Ursula Stallbaum samt hennes dåvarande adress i Hamburg. Brevet fanns i en gammal skokartong och hade sällskap med diverse andra skriftliga tidsvittnen för en förfluten och dramatisk tidsepok.

 

Bland dem hittade jag ett militärpass utfärdat till en farbror som stupade på slagskeppet Bismarck. Vidare upptäckte jag ett ”Certificate of Discharge” som intygade att min far släpptes som brittisk krigsfånge i augusti 1945. Även livsmedelskuponger från efterkrigstidens ransoneringar är talande belägg för livsvillkoren under det senare 40-talet.

 

En del av dessa dokument är försedda med den nazistiska hakkorssymbolen eller undertecknad av statliga representanter med ”Heil Hitler“. Allt detta väcker självmant onda historiska associationer om Tredje rikets fasor, som även mina föräldrar och farföräldrar var utsatta för och höll ut till det slutliga sammanbrottet.

 

Det var den nazistiska Hitler-diktaturen som ansvarade för ett förödande krig som i slutfasen även drabbade den tyska civilbefolkningen, inte minst genom allierade bombräder mot främst storstäder och industricentra.

 

Den nordtyska metropolen Hamburg var ett av de viktigare målen främst för brittiska Air Force-piloter. Min mor berättade aldrig några detaljer om de infernoliknande lägen som hon måste ha genomgått. Men bara det enkla faktumet att hon tillsammans med sin äldre syster och min morfar utbombades vid två tillfällen räcker för att sätta igång mardrömsaktiga föreställningar.

 

Min då 15-åriga moder och hennes familj hade ändå turen med sig. Flervåningshuset över dem hade rasat, men de räddades med hjälp av genombrott till grannbyggnaden. Tveklöst traumatiska upplevelser för henne som ung flicka.

 

Jag minns att morfar berättade om konflikter med sin yngsta dotter som ibland uppstod när flyglarmet gick på nattetid. Det indikerade annalkande bombflygplan och livsfara. Men mor ville i vissa fall somna om och fick gång på gång tvingas att bege sig till luftvärnskällaren. Var hon avtrubbad, trött eller var det bara en ung tjejs lättsinnighet? Motsvarande spekulationer kommer aldrig att besvaras. Men min mor överlevde.

 

”U-båtsmatrosen Fritz Wegmanns rader är även över 75 år senare ett fjärran eko på längtan efter en kärleksrelation vars låga hade tänts men som aldrig blev till en långtidsvärmande brasa”

 

Funderingar om hennes dåvarande livsrealitet kom när jag höll brevet i handen som marinsoldaten Fritz Wegmann hade adresserat till ”Fröken Ursula Stallbaum” i april 1944. Innehållet berörde mig. Det var ett kärleksbrev. Lektyren öppnade en fullständig obekant dimension ur min mors liv. Den handlade om två unga människors känslor i förfärliga krigstider.

 

U-båtsmatrosen Fritz Wegmanns rader är även över 75 år senare ett fjärran eko på längtan efter en kärleksrelation vars låga hade tänts men som aldrig blev till en långtidsvärmande brasa. Fritz Wegmann är medveten om den stora risken att kärleksflamman kan släckas genom ond bråd död. I sitt brev skriver han att hans tankar alltid kommer att finnas hos min mor och att detta även skulle vara fallet ”under den sista stunden” i livet. Han erinrar om de ”underbara stunder” som han fick uppleva tillsammans med henne. Dessutom ger han uttryck för hoppet att de ”någon gång” senare kan fortsätta och återuppleva vackra stunder tillsammans. Han ber henne om ett löfte för den önskan, men sätter ändå ett frågetecken bakom. Hans förhoppning vilar på att kunna återvända hem efter ”Feindfahrt“ – det vill säga u-båtens operation mot fienden.

 

Marinsoldaten Fritz Wegmann var tjugo år gammal när han formulerade sitt brev till min mor. Hon föddes 1928 och var därmed endast sexton år ung. Var deras relation en romans eller ett tillfällig svärmeri? Eller gick det möjligen djupare? Vilka attityder och beteendenormer präglade unga människor som var medvetna om att deras liv hotades av att stupa på fronter eller omkomma i eldstormar efter bombanfall?

 

På dessa och liknande spörsmål kommer jag inte längre att få svar. Men Fritz Wegmann öppnar ändå en liten glänta i brevet till ”sin Uschi”. Han förstår den tunga ödesmättade tiden och visar sig – om än kanske med tungt hjärta – generöst.

 

”Om du någon gång när jag är ute mot fienden möter en annan pojke, så skriv det bara till mig. Jag kommer inte att ta illa upp”.  Men han hoppas förstås på ett återseende vid god hälsa ”in der Heimat“ – i hemlandet.

 

 

Min mors reaktion på dessa känsloladdade rader är obekant, men brevet hade hon i alla fall sparat. När jag hade hittat och läst posten forskade jag i olika arkiv om marinsoldaten Wegmanns öde. Jag erfor att han tjänstgjorde på ”U-1222” och att undervattensfarkosten hade lämnat Kiel den 13 april 1944.

 

I den norska kuststaden Kristiansand bunkrade u-båten dieselolja för att sedan fortsätta till ett operationsområde i Nordatlanten. ”U-1222” sänkte eller skadade aldrig några ”fientliga” fartyg. På hemfärden upptäcktes båten av ett brittiskt Sunderland-plan som anföll med vattenbomber. U-båten förlistes i Biscaya-bukten den 11 juli 1944. Fritz Wegmann stupade tillsammans med 55 andra besättningsmän.

 

Vid funderingar om krigets stupade soldater tänker jag ibland på en minnessten som jag för ett antal år sedan upptänkt vid en by norr om Hamburg. Texten lyder översatt: ”Till hemlandets försvarare mellan 1939 – 1945“. Minnestenens grova historieförfalskning retar mig än idag. Den objektiva insikten om att Tyskland i maj 1945 inte besegrades utan befriades från en nazistisk diktatur tycks för somliga vara svårt att begripa.

 

Om brevskrivaren marinsoldaten Fritz Wegmann under sin sista ”Feindfahrt” trodde på att han försvarade hemlandet kommer för alltid att förbli obekant. Men han var också en ung man som lämnade efter sig en glipa till sitt känsloliv och en kärleksfull relation till ”sin Uschi”.

 

Som sista budskap till min mor läser jag önskemålet om ”allt gott för ditt senare liv ifall jag kommer att hamna hos havsguden Neptun”. Han avslutar med ”Grüssen und Küssen vom lieben Fritz“ – ”Hälsningar och kyssar från din kära Fritz”.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE