Nepal är ett land där eliten traditionellt består av personer som tillhör de så kallat högre kasterna inom den hinduiska kulturen. Möjligheterna är betydligt sämre för personer med funktionsnedsättning, men också för daliter – den grupp som tidigare kallades för ”oberörbara”, och medlemmar av ursprungsbefolkningar. Detsamma gäller för kvinnor.

Coronapandemin har lett till att arbetstillfällena blivit färre – vilket ytterligare försvårat situationen för de redan utsatta grupperna där möjligheterna att få ett anständigt arbete nu blivit ännu mindre.

För att skapa ett verkligt rättvist och inkluderande samhälle skulle det därför behövas ett omfattande kvoteringssystem på arbetsmarknaden. Det skulle vara ett viktigt steg bort från den strukturella diskriminering som fortfarande råder i det nepalesiska samhället, vilken leder till att många ställs inför så stora hinder. Det handlar om en brist på möjligheter att få en bra utbildning, bristande tillgänglighet och att många tvingas uppleva att de inte har någon plats i samhället. Detta vid sidan av en lång rad osynliga hinder som begränsar människors möjligheter.

Även om en person som tillhör någon av de marginaliserade grupperna mot alla odds lyckas få en bra utbildning och utveckla sina kunskaper så förblir chanserna att få ett kvalificerat arbete mycket små.

Nepal har genom en ny författning slagit fast behovet av inkludering och jämlikhet. Men trots detta fortsätter diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning och andra eftersatta grupper.

I vissa fall sker diskrimineringen öppet och medvetet, medan den i andra fall är den mer omedveten och bygger på gamla fördomar.

Ett av de stora problemen är att funktionsnedsättningar och kasttillhörighet ofta ses som obekväma frågor att hantera på arbetsplatserna – vilket i sin tur leder till att många personer väljs bort, oavsett vilka kvalifikationer de har.

Av det skälet måste de institutionella hinder som arbetsgivare, och samhället i stort, sätter upp motarbetas – för att alla människors rättigheter ska kunna säkerställas.

Den omfattande diskrimineringen har lett till att många som tillhör marginaliserade grupper inte ens längre söker arbeten.

Vi menar att ett välutformat juridiskt ramverk för kvotering behövs på arbetsmarknaden, tillsammans med andra ekonomiska och sociala satsningar.

-Det kvoteringssystem som redan finns för minoritetsgrupper gäller bara inom den offentliga sektorn, där reglerna dessutom inte efterlevs i tillräcklig utsträckning. Detta måste ändras, men är inte tillräckligt. Vi behöver även regler för den privata arbetsmarknaden, inklusive för arbetsgivare som bedriver utvecklingsarbete – vilket i sin tur skulle skapa en mer dynamisk arbetsmarknad.

En ekonomi som är mer öppen och välkomnande för minoritetsgrupper skulle dessutom bli starkare och kunna bidra till att Nepal skulle kunna ta steget upp till att få en status som ett medelinkomstland till 2030.

En starkare och mer inkluderande ekonomi skulle innebära fler möjligheter för alla, men för att nå dit krävs det också att vi medger att de existerande hindren måste åtgärdas.

De som tillhör samhällets övre skikt måste ta ansvar och göra sitt, även om det innebär att beslutet att anställa någon inte längre kan tillåtas hänga på en persons efternamn eller om den arbetssökande har en funktionsnedsättning.

*Krishna Gahatraj är expert på inkluderingsfrågor och Simone Galimberti är grundare av den nepalesiska organisationen Engage.