MENY

Fackligt krig utan slut i Sydafrika

Kuva: Pixabay

I Sydafrika krigar fackförbund mot varandra. Medlemmar mördas, misshandlas och trakasseras. Fem år efter massakern i Marikana, då polisen sköt ihjäl 34 demonstranter, är konflikten fortfarande infekterad.

Klockan var halv tre på natten. Hemma i huset ringde telefonen. Sibongile Notas bror låg för döden. Några minuter senare ringde telefonen igen. Brodern hade dött. –Han dödades av sina kollegor när han var på väg till jobbet.

Utanför fönstret ljuder trafiken. I gruvfacket Num:s lokala konferensrum i Rustenburg är det nästintill knäpptyst.

Åtta kvinnor och män sitter längs med en vägg. För fem år sedan förlorade de bröder, pappor och äkta män.

– Nu, för första gången börjar jag känna mig som människa igen, säger Sibongile Nota.

9 augusti 2012 väljer en grupp arbetare vid brittiska gruvbolaget Lonmin att gå ut i strejk. De jobbar i företagets platinagruva i Marikana, tolv mil nordväst om Johannesburg. De kräver högre löner, 300 euro i månadslön är långt ifrån fackens krav på 800 euro. Följande dagar växer protesterna. Bråket mellan anställda, företaget och polisen urartar.

Närmare tio anställda dödas eller skadas. Två säkerhetsvakter på Lonmin huggs ihjäl. Men våldsamheterna stannar inte där. 13 augusti hittas tre döda gruvarbetare. En av dem är Sibongile Notas bror.

Detta år är ungefär 70 procent av gruvbolagets 23 000 anställda medlemmar i gruvfacket Num.

– Under lång tid hade vi krävt lönehöjningar utan gehör. Men samtidigt som ledningen på Lonmin sa att de inte kunde höja arbetarnas löner ökade deras egna löner med 18 procent. Det satte fart på protesterna, minns Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig på Num.

Maktkampen mellan de rivaliserande fackförbunden Amcu och Num spårar ur. Amcu kritiserar Num för att stå för nära regeringspartiet ANC. Vid denna tid har Num en majoritet av alla medlemmar på Lonmin och är därför företagets motpart vid förhandlingar.

För att få övertag ställer Amcu radikalare krav på gruvbolaget och försöker dra med alla ut i strejk.

– De sa att vi saboterade deras strejk för att vi försökte medla med företaget. Och de sa att de skulle döda oss, säger Eric Gcilitshana.

Våldsamheterna fortsätter. Fler skadas. Fler dör.

15 augusti, sju dagar efter strejkens början, förhandlar polisen om vapenvila med demonstranterna, varav majoriteten ställer sig bakom Amcu. Men vapenvilan uteblir.

Dagen efter öppnar en specialstyrka från polisen eld mot demonstranterna som har samlats på ett fält några hundra meter från gruvan. Inom loppet av några minuter har 34 gruvarbetare skjutits ihjäl. Ytterligare minst 78 är skadade.

Sydafrika är i chock. Den största massakern sedan Sharpeville 1960 skrivs in i historieböckerna.

– Jag var så rädd. Jag sprang ditåt när poliserna sköt, säger Themba Gowana och pekar med handen.

Fältet där massakern ägde rum är torrt och den gråa lerjorden är full av sprickor. Det ligger alldeles i närheten av Themba Gowanas plåtskjul. Fem år senare står han i sin trädgård och skalar potatis i en balja.

– Det är lite bättre nu. Efter strejken blev jag medlem i Amcu, de har gjort vårt arbete säkrare.

Han var inte ensam om att ansluta sig till Nums konkurrent. Amcu vann tusentals medlemmar i gruvan och kunde samtidigt sätta press på företagsledningen.

Efter massakern har lönerna för gruvarbetarna höjts med nästan det dubbla. Nu ligger de runt 9 000 rand, drygt 600 euro. Men det är fortfarande ett par tusen mindre än vad facken kräver.

– Lonmin är okej. Fast kollegor kan bli avskedade utan varning, för att de gör något fel. Om man pratar mycket blir man avskedad. De vill inte att man ska prata…

Themba Gowana blir tyst.

Fågelsång hörs från träden och ett får bräker på avstånd.

– Jag är rädd att jag ska förlora mitt jobb.

Tvärs över grusgången utanför Themba Gowanas hus bor Siyabongile Rofu. Han har precis vaknat efter sitt nattskift i gruvan och ska sätta igång att storstäda sitt skjul.

Ett kylskåp i rostfritt stål och en stereo står intill sängen som han delar med sin bror. I taket, på en bräda, ligger tre gröna tvålar och bredvid kylskåpet står en liten diskbalja, två hinkar och två kastruller. Ena väggen pryds av en almanacka från en lokal vårdcentral.

Siyabongile Rofu är extremt noggrann med städningen. Efter en timme är han fortfarande inte klar, trots att det blå skjulet inte är större än drygt tio kvadratmeter.

Vita spetsdukar under en liten tv dammas och plastgolvet sopas och skuras.

– I natt ska jag åka hem till min fru och mina tre barn. De bor i Östra kapprovinsen och resan i minibuss tar tolv timmar.

Barnen är tolv, åtta och fem år gamla. Siyabongile Rofu har jobbat i Marikana i 15 år och tänker fortsätta lika många år till.

– Då får det vara nog, säger han.

Livet efter strejken 2012 har blivit bättre. Den högre lönen gör att Siyabongile Rofu kan skicka hem mer pengar till familjen och så kan han köpa godare mat.

– Jag blev medlem i Amcu för att det är starkare och bättre än Num. Nästan alla på företaget tillhör Amcu nu.

Siyabongile Rofu kände flera av männen som dog under striderna för fem år sedan.

– Det var så dumt. Men relationen mellan arbetarna är bättre nu, anser han.

 

På Num:s huvudkontor i Johannesburg sitter Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig, och beklagar sig.

– Vi försöker rekrytera nya medlemmar men det är svårt.

Kritiken om att Num stod för nära både Lonmins ledning och regeringspartiet ANC slår Eric Gcilitshana ifrån sig.

– Vi måste ha ett bra samarbete. Utan det har vi ingen möjlighet att vara nära ledningen och påverka.

14 Num-medlemmar mördades av andra gruvarbetare före och efter massakern. Deras fall har inte tagits med i den statliga utredning som tillsattes kort därefter.

Med hjälp av egna advokater och privatdetektiver har Num försökt reda ut vad som hände dessa medlemmar.

– Vi ska hjälpa familjerna och rättvisa måste skapas, säger Eric Gcilitshana.

Tillbaka i konferensrummet i Rustenburg, några mil utanför Marikana, börjar Kefiloe Gungqwa att gråta.

– Sedan min man dog har jag inte varit lycklig, varken hemma eller på jobbet. Jag pratar inte med mina kollegor, jag bara hälsar.


Berättelsen om familjemedlemmarna i konferensrummet är inte bara tragisk för att de förlorade sina älskade. Den är dessutom märklig då de var tvungna att ta anställning vid Lonmin.

– För att ta hand om familjerna och för att försäkra oss om att deras försörjning inte påverkades negativt av tragedin anställdes en familjemedlem per avliden, säger Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou.

Kefiloe Gungqwa torkar sina tårar. I 14 år var hon gift. En månad efter strejken i Marikana höggs hennes make ihjäl. Han var förtroendevald för Num.

– Eftersom ingen annan i familjen kunde ta min mans plats blev jag tvungen att flytta hit. Nu jobbar jag som städare och blir kränkt av mina kollegor.

Händerna i knät fingrar på den vita näsduken som är blöt av tårar. Kefiloe Gungqwa sitter på Num:s kontor men är själv medlem i Amcu.

– Jag var tvungen. Jag kände mig hotad till livet om jag inte gick med.


En liknande historia berättar Thando Nqumkana. Liksom Siphokazi Mankhala. Men Nomhle Dibakwane, som var lärare när hennes man mördades, vägrar bli medlem i Amcu.

– Jag kan inte förråda min man och gå med i ett förbund som dödade honom. Det är bra med fackförbund men man kan inte tvinga folk att bli medlemmar.

Nomhle Dibakwane säger att hon lever med konstant rädsla.

– Det är hemskt. Våra röster och historier har inte blivit hörda. Död är död. Varför görs det skillnad på de som dog i massakern och de som dog före och efter?

Det är inte bara i Marikana som Amcu och Num strider mot varandra. Exemplen på dödligt våld är många. För ett år sedan höggs en medlem I Amcu ihjäl i platinagruvan Northam, lite längre norrut.

Och i höstas dödades en Num-medlem i guldgruvan Sibanye, söder om Johannesburg, av kollegor från Amcu.

–Eftersom bara ett fackförbund får tillträde till förhandlingarna med en företagsledning kommer rivaliteten mellan Amcu och Num bestå, säger Crispen Chinguno, forskare vid universitetet Witwatersrand i Johannesburg.

Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou vill inte kommentera rivaliteten mellan fackförbunden på företaget och konstaterar att förhållandet mellan parterna bygger på ömsesidig respekt.

– Detta var tydligt i det nyligen undertecknade löneavtalet på tre år, som inte innebar några arbetsstopp.

Den politiska tystnaden efter händelserna har varit påtaglig. Inte förrän i år meddelade Sydafrikas regering att familjerna till offren för Marikana ska få ekonomisk kompensation. Och ett tiotal poliser som dödade demonstranter ska ställas in för rätta.

”Vi har väntat över fyra år på detta erkännande från regeringen. Men cheferna på Lonmin har inte hållits ansvariga för sin roll i massakern trots att vi vet att de uppmanade staten att ingripa och tillhandahöll stöd till polisen”, konstaterade Amcu när nyheten kom.

En av huvudpersonerna i skandalen i Marikana är landets vicepresident, den före detta fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa.

Han var en av grundarna till Num 1982. Kommande årtionden gick hans fackföreningskarriär hand i hand med politiken och näringslivet. 1994, efter Sydafrikas första demokratiska val, fick han en plats i parlamentet för ANC.

2012 satt Cyril Ramaphosa i Lonmins styrelse. Dagarna före massakern bad han om polisförstärkning till området och han kallade strejken för en feg handling. Han var också kritisk till förhandlingar med arbetarna, visar den statliga utredning som tillsattes efteråt. Men 2015 meddelades att Cyril Ramaphosa, liksom landets polisminister Nkosinathi Nhleko, friades från inblandning i dödsskjutningarna.

I maj i år bad Cyril Ramaphosa för första gången om ursäkt för sitt beteende under strejken och sa att han är villig att söka försoning med dem som han har förolämpat.

– Han påstod att strejken var en brottslig handling, men historien har visat att han har fel. Att peka ut demonstranterna som brottslingar var arrogant eftersom det innebar att han då pekade ut Num som det enda legitima fackförbundet, säger Nic Borain, politisk analytiker, till tidningen Business Day.

Forskaren Crispen Chinguno menar dock att det är svårt för sydafrikanska fack att inte engagera sig politiskt.

– Arvet efter apartheid är centralt för att lösa de viktigaste utamningarna för arbetarna, säger han.

De hemska minnena till trots, i Marikana fortgår livet som vanligt för de flesta. Siyabongile Rofus bror Abongile drömmer om ett jobb i gruvan, trots det tuffa arbetet nere i mörkret.

– Titta mina armar!, säger han och visar upp underarmar som är fulla av röda streck – ärr från citronträd.

– Packar jag 50 säckar per dag med citroner får jag 200 kronor i veckan. Jag måste hitta ett nytt jobb. Jag är desperat.

Marikana – fem år senare

På grund av rädsla för repressalier är alla namn på familjemedlemmar till döda Num-arbetare fingerade i detta reportage. Personerna har också nekat att vara med på bild.

Arbetet Global har i flera månader sökt Amcus ledare Joseph Mathunjwa, liksom andra talespersoner från Amcu. Men de har konstant avvisat telefonsamtal, mejl och sms.

Inga poliser har hittills åtalats för masskjutningarna 2012.

Totalt dödades 44 gruvarbetare under augusti 2012.

Amcus ledare Joseph Mathunjwa var under 1990- talet ordförande för ett av Nums lokalkontor innan han avskedades 1999, bland annat för att ha bråkat med politikern Gwede Mantashe, nuvarande generalsekreterare för ANC. Han valde då att bilda ett nytt fackförbund. 2001 registrerades The Association of Mineworkers and Construction Union, Amcu.

I dag har Amcu drygt 100 000 medlemmar i hela landet. Num har 190 000 medlemmar, att jämföra med drygt 300 000 strax före massakern.

MNESORD

Diskussion

Feldt-Ranta: Nordiska rådets president Britt Lundberg svek Finlands riksdag

Kuva: Jari Soini

– Jag är verkligen besviken, säger Maarit Feldt-Ranta efter att Nordiska rådets president Britt Lundberg (C) lagt den avgörande rösten mot finskans och isländskans ställning i rådet.

Lue lisää

Diskussion

Pensionsfonder på tur i ITUC:s klimatkrig

Kuva: Foto: Pixabay

Världsfacket ITUC driver krig mot klimatförändringarna och anser att den globala ekonomin är omringad av girighet.

– Ingen kan överleva i en värld där medeltemperaturen stiger tre eller fyra grader, säger generalsekreterare Sharan Burrow.

Sharan Burrow har precis kommit hem efter ett långt veckoslut i Latinamerika. I Panama träffade hon arbetare, och det är bland dem hon trivs bäst. Ute i verkligheten. Där dåliga arbetsvillkor är synliga. De villkor som hon ägnar sitt liv åt att förbättra.

Nu är det måndag och första hektiska veckan efter sommaren har dragit i gång på ITUC:s kontor i Bryssel. På agendan i höst står organisationens självklara ämnen som jämlikhet, migration, klimat och utrotning av slavhandel.

ITUC har aggressivt lanserat en kampanj som de kallar ett ”krig mot klimatförändringarna”.

– Det är redan verklighet att människor fördrivs eller förlorar sina liv på grund av väder och förändringar av årstider.

På frågan om hur motiverat det är att ITUC lägger så mycket tid och pengar på just klimatet, fnyser Sharan Burrow.

– Om det inte finns jobb, kan vi inte kämpa för bättre löner och villkor. Så om arbeten är i fara i samband med klimatförändringar tillhör det vår kärnverksamhet. ITUC planerar bland annat för att sätta press på stora pensionsfonder så att de investerar klimatsmart. Men krav ska även ställas på regeringar, företag och investerare.

ITUC är centralorganisation för världens samlade centralorganisationer. Sharan Burrow har varit generalsekreterare sedan 2010 och styr över 176 miljoner medlemmar.

– Vi finns representerade i alla internationella organ eller plattformar som har inflytande i arbetslivet.

Att Davos eller G20, enligt kritiker har spelat ut sina roller för en förbättrad global arbetsmarknad, lyssnar Sharan Burrow inte till.

– Folk säger att G20 inte är effektivt, men när det gäller att upprätta en agenda har G20 gjort två mycket viktiga saker för oss. Arbetsmarknadsministrarna bestämde att minimilöner ska vara baserade på värdighet och att konkurrens aldrig får underminera arbetsvillkor och mänskliga rättigheter. Det skapar ett ramverk i en global ekonomisk situation som har förlorat sin väg.

Det både syns och hörs att hon är arg.

– Den globala ekonomiska modellen har misslyckats. Just nu är människor förskräckta över att ojämlikheten växer i så hög takt, men för oss är det inte en chock, det är inbyggt i modellen. Här syftar hon främst på studier som visar att ungefär 94 procent av den globala försörjningskedjan är baserad på dold arbetskraft.

– Ta till exempel Latinamerika. Där sysselsätter de 25 största företagen 70 miljoner människor men bara 4 miljoner är anställda direkt. Resten är dold arbetskraft och de är föremål för allt missbruk av grundläggande rättigheter och ingen tar ansvar för detta.

Vikten av en social dialog är avgörande, menar ITUC som står bakom statsminister Stefan Löfvens initiativ Global deal.

– Kollektiva förhandlingar är under attack, minimilöner sjunker och det sociala skyddet utökas inte.

Just nu står 16 länder, 17 fackliga organisationer och sju företag bakom Global deal. Flera svenska börsbolag som Arbetet Global har pratat med är tveksamma till initiativet och arbetsgivarorganisationer hävdar att initiativet kan undergräva ILO:s arbete.

– Det är bara en ursäkt för att inte ta ansvar! Där det inte finns en social dialog är det enklare att neka kollektiva förhandlingar. Vi behöver ändra världsekonomins regler och då är Sverige en bra modell att utgå från.

Sharan Burrow hyllar svensk ekonomi och arbetsmarknad.

– Kollektiva förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter är styrkan i er ekonomi. Varför skulle ni vilja förändra det som resten av världen gör allt för att försöka komma ikapp?

Som skräckexempel nämner hon USA.

– Vad vi ser där nu är städer som förhandlar om högre minimilöner eftersom det finns arbetare som inte kan leva av sina löner. Ingen i Sverige, ingen i Europa, ingen i världen vill ha en amerikansk arbetsmiljö.

I kampen för en bättre arbetsmiljö vill ITUC se obligatorisk företagsbesiktning, så kallad due diligence. Sharan Burrow vill att alla företag, när det kommer till produktsäkerhet, placeringar eller egendomsrättigheter, gör en riskanalys av potentiellt missbruk av arbetsvillkor.

– Men hittills är Frankrike det enda landet som har lagstiftat om due diligence.

Diskussion

Aung San Suu Kyi undvek kritik mot militären

Kuva: Foto: IPS
Flyktingar anländer med båt efter att ha tagit sig över floden Naf, som skiljer Bangladesh och Burma åt.

Burmas ledare Aung San Suu Kyi har slutligen brutit tystnaden om den pågående krisen i delstaten Rakhine. Men internationellt finns det en stor besvikelse över hur hon har agerat.


I ett 30-minuter långt tv-sänt tal förklarade Aung San Suu Kyi att regeringen inte fruktar en internationell granskning av de påstådda grymheterna mot den muslimska minoriteten rohingya i delstaten Rakhine.

Aung San Suu Kyi har klargjort att hon inte kommer att finnas på plats i New York i samband med den allmänna debatten i FN:s generalförsamling, men har sagt att hon vill att det internationella samfundet ska veta hur Burmas regering agerar.

”Vi fördömer alla människorättskränkningar och oberättigat våld,” sade hon i det första uttalandet sedan våldet blossat upp efter att rebellgruppen Arsa gick till attack mot burmesiska militärposteringar och gränspoliser den 25 augusti.

Hennes tal var fyllt av påståenden som betraktas som tveksamma av många experter. Hon nämnde inte situationen i Rakhine och att den burmesiska militären bränt ner byar och dödat människor.

En enda gång nämnde hon termen rohingya, i samband med rebellgruppen Arsa som hon sade hade gjort sig skyldig till terrorattacker.

Hennes tal var med en mer välvillig tolkning tvetydigt och med en mindre välvillig tolkning ohederligt, säger Matthew Smith på Fortify Rights som bevakar mänskliga rättigheter i Burma.

Han menar att hennes påståenden är absurda och falska.

Aung San Suu Kyi sade att säkerhetsstyrkorna har instruerats att följa reglerna noga och genomföra säkerhetsoperationer med återhållsamhet. Hon sade att landets militär inte genomfört några aktioner efter den 5 september.

Men människorättsorganisationen Human Rights Watch har presenterat nya satellitbilder som visar att minst 62 byar i norra Rakhine har bränts ned mellan den 25 augusti och 14 september. Vissa av dessa syns även från gränsen till Bangladesh.

FN:s människorättschef Zeid Ra’ad al-Hussein beskriver den burmesiska militärens handlande de senaste veckorna som ett läroboksexempel på hur etnisk rensning går till.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres säger att Aung San Suu Kyi nu har en sista möjlighet att sätta stopp för militärens offensiv och om hon inte gör det kommer det utvecklas till en ”fruktansvärd kris” som kanske inte går att hantera i framtiden.

Den stora ökningen av antalet människor som drivits på flykt sedan den 5 september är ett tecken på fortsatt våld, som dock Aung San Suu Kyi förnekar. Hon säger att de flesta som tillhör den muslimska rohingyaminoriteten har stannat i delstaten Rakhine och att krisen inte är så allvarlig som det internationella samfundet uppfattar den.

Sherine Tadros vid Amnesty Internationals FN- kontor säger att hon knappt kan tro sina öron.

– Hon har ansvar att uttala sig och det minsta vi skulle kunna förvänta oss är att hon erkänner vad som händer i det egna landet.

Delstaten Rakhine har en befolkning på omkring tre miljoner människor varav en miljon tillhör rohingyaminoriteten. FN uppger att över 400 000 rohingyer hittills har flytt till Bangladesh under de senaste tre veckorna.

Sedan Aung San Suu Kyi vann valet delar partiet NLD makten med militären i landet. Militären har kontroll över sin egen budget och viktiga departement som departementet för inrikes frågor, försvar och gränser, och har ett stort inflytande i Rakhine.

Den burmesiska arméchefen Min Aung Hlaing har uttryckligen och konsekvent uttalat sig mot rohingyaminoriteten och kallar dem illegala migranter från Bangladesh som Burma inte kan erkänna.

– Det är normalt för ledare som Aung San Suu Kyi att de måste ta politiska hänsynstaganden men att dessa går före när tusentals människor dödas och skadas är obegripligt, säger Sherine Tadros.

MNESORD

Folkgruppen rohingya hårt utsatt under många år

Kuva: Foto: IPS
Dessa barn som tvingats på flykt undan våldet mot rohingyer i hemlandet Burma har anlänt till Teknaf i Bangladesh.

Bara några dagar innan tusentals människor från den utsatta muslimska rohingyaminoriteten började fly från sina hem i den burmesiska delstaten Rakhine släpptes en rapport om hur situationen för folkgruppen skulle kunna förbättras.

Slutrapporten ”Towards a peaceful, fair and prosperous future for the people of Rakhine” presenterades av den rådgivande kommissionen för Rakhine som utsetts av Burmas ledare Aung San Suu Kyi 2016. Den oberoende kommissionens presenterade förslag på att se över medborgarskapslagstiftningen som sedan 1982 slår fast att rohingyer inte kan få burmesiskt medborgarskap.

Samma vecka bröt strider ut mellan gerillagrupper och den burmesiska militären. Armén svarade med att öka antalet attacker mot rohingyafolket i Rakhine. Minst 400 personer dödades och 29 tillhörde gerillagrupper. Den möjliga öppningen att vid det tillfället gå vidare med rapportens förslag gick därmed om intet. I stället har rekordmånga rohingyer – nu fler än 400 000 – tvingats att fly till Bangladesh.

FN:s människorättschef Zeid Ra’ad al-Hussein presenterade nyligen upprörande detaljer under ett sammanträde med FN:s människorättsråd i Genève. Han kritiserade cyniska uttalanden från regeringshåll om att endast flyktingar som kan ”bevisa sin nationalitet” kommer tillåtas att återvända. Han fördömde även säkerhetsstyrkornas strategi att börja placera ut minor längs gränsen till Bangladesh för att förhindra flyktingar från att återvända. Han underströk även att regeringen måste sluta att beskylla rohingyer för att själva bränna ner bostäder och ödelägga sina egna byar.

Den nya våldsvågen är på många sätt både gammal och ny. Militärregimens ”Operation Nagamin” riktades mot rohingyer redan 1977 och nästan 200 000 tvingades då att fly till Bangladesh. Myndigheterna hävdade att det bara handlade om att kontrollera utländska medborgare men det ifrågasattes av människor från den muslimska minoriteten som flydde och vittnade om polisens omfattande övervåld.

I februari i år, fyra månader efter att gerillagrupper attackerade polisposteringar och militärbaser i Rakhine, presenterade FN de första uppgifterna om mord, gruppvåldtäkter och brott mot mänskligheten i samband med militäroffensiven som var svaret på attackerna.

– Gerillagruppen Arsa är relativt liten. De uppges ha fått stöd från givare i Mellanöstern och stöttas av lokalsamhället, säger Matthew Smith, chef för organisationen Fortify Rights som bevakar mänskliga rättigheter i Burma.

Han berättar att gerillagruppen har genomfört de senaste attackerna beväpnade med knivar och hemmagjorda bomber. De hade fått löften om att få tillgång till automatvapen, men det gick inte enligt planerna. Arsa var ingen match för militären.

Arsa lägger delvis skulden på sig själva för den katastrofala utvecklingen. De uppger att de tog till vapen för att ta sig ur känslan av maktlöshet. De såg helt enkelt inget annat val. Detta ledde oavsiktligt till stöd för militären bland många burmesiska medborgare, som annars förhåller sig skeptiska till militärens inblandning i inhemsk politik.

Det har lett till ett samförstånd i den allmänna opinionen om att stödja regeringens strategi att driva rohingyafolket på flykt. Trots internationella påtryckningar och krav på att Aung San Suu Kyi sätter stopp för våldet, har Burmas ledare under lång tid valt att vara tyst.

Först under tisdagen bemötte hon den hårda internationella kritiken för hur folkgruppen rohingya behandlas i Burma. I talet fördömde hon brott mot mänskliga rättigheter och olagligt våld i Rakhine där många rohingyer bor. Hon välkomnade också internationella observatörer till Burma

MNESORD

Diskussion

Fasansfulla vittnesmål från burmesiska flyktingar

Kuva: Foto: IPS
Rebeka Begum har lyckats ta sig till Teknaf i Bangladesh. Hon berättar att de hemska ljuden av kulor och eldsflammor fortfarande plågar henne.

Flera hundratusentals män, kvinnor och barn har i en desperat flykt undan den burmesiska armén gått i flera mil eller rest med enkla fiskebåtar över floden Naf för att ta sig över till grannlandet Bangladesh. IPS har träffat flyktingar som nyligen nått landet.

 


Många av dem som har tvingats på flykt undan våldet i hemlandet tvingas nu överleva i Bangladeshs gränsområden, där det råder stor brist på mat, rent vatten och sjukvård.

– Jag såg hur våra hus brändes ner och vi tvingades lämna alla våra ägodelar. Min pappa blev dödad inför våra ögon, berättar tolvårige Nurul Islam.

IPS träffade honom i samband med att han nådde fram till Teknaf på den bangladeshiska sidan av gränsen.

– Jag, min mamma och min yngre bror tvingades gå i nästan en veckas tid för att nå fram till Bangladesh, tillsammans med mängder av andra som flydde från byar i Rakhine för att söka skydd, berättar den unge pojken.

Han är bara en av de över 400 000 rohingyer som har tvingats lämna sina hem och fly till grannlandet under de senaste tre veckorna. Många uppges ha skjutits till döds under vägen, drunknat i floden eller sprängts av de landminor som placerats ut längs flyktvägen.

För varje timme som går ökar antalet flyktingar. Strömmen av människor som kånkar på säckar med de få ägodelar de lyckats få med sig tycks aldrig ta slut. De kommer bärande på sina små barn medan äldre personer som inte orkar mer blir burna på bårar av bambu. Många är förkrossade, men också lyckliga över att ännu vara vid liv.

Samtidigt varnar både lokala och internationella hjälporganisationer för att det redan överbefolkade och fattiga Bangladesh kommer att ha svårt att hantera den plötsliga flyktingströmmen. Bristen på mat och vårdresurser riskerar att leda till en humanitär katastrof eftersom många av dem som kommer redan innan lider av undernäring – samtidigt som bristen på friskt vatten och fungerande avlopp riskerar att leda till utbrott av vattenburna sjukdomar.

– Redan nu har vi sett många fall där människor drabbats av hud- eller diarrésjukdomar, berättar läkaren Ibrahim Molla, som vanligtvis arbetar på ett sjukhus i huvudstaden Dhaka, men som nu befinner sig i Cox’s Bazar för att efter förmåga hjälpa de flyktingar som har anlänt hit.

 

Började i augusti

Den senaste krisen som drabbat den utsatta muslimska minoritetsgruppen i Burma inleddes i slutet av augusti efter att en militant grupp kallad Arsa attackerat och dödat ett antal burmesiska armésoldater. Enligt vittnesmål från flyktingar ledde detta till en medveten kampanj av mordbränder riktade mot byar där rohingyer bor samtidigt som hundratals människor uppges ha blivit dödade av armén.

Detta har förnekats av burmesiska myndigheter. Samtidigt tycks satellitbilder som publicerats av flera människorättsorganisationer bekräfta vittnesmålen.

Burmesiska soldater anklagas även för att ha genomfört våldtäkter mot rohingya-kvinnor.

Lokalbefolkningen i Teknaf, som ligger på andra sidan Naf, floden som skiljer länderna åt, berättar dessutom att de vid upprepade tillfällen har sett stora moln av rök stiga mot himlen från den burmesiska sidan.

Behandlingen av rohingya är ett ”skolboksexempel på etnisk rensning”, enligt FN:s människorättschef, Zeid Ra’ad al-Hussein.

Den muslimska minoritetsgruppen har sedan länge varit förföljd och diskriminerad i Burma. Trots att de har levt i landet i flera hundra år vägrar landets myndigheter att ge folkgruppen medborgarskap och tillgodose deras grundläggande rättigheter. FN menar att de är ”världens mest förföljda folkgrupp”.

När flyktingarna väl lyckats ta sig över den farliga sträckan till grannlandets sydöstliga distrikt Cox’s Bazar och Bandarban, har många mötts av en situation där de inte kunnat erbjudas härbärgen, mat eller rent vatten. Detta medan landets premiärminister Sheikh Hasina lovat att på humanitära grunder ta emot alla flyende.

Flyktingar anländer med båt efter att ha tagit sig över floden Naf, som skiljer Bangladesh och Burma åt. Foto: IPS

 

 

 

 

Biståndshjälp har nu börjat anlända från flera länder, men många rohingyer lider fortfarande brist på mat. Lokala volontärer har försökt hjälpa till med att dela med sig av den begränsade tillgången på mat och vatten. Lastbilar med försändelser har stoppats av desperata flyktingar vilket lett till att oerfarna volontärer det valt att kasta ut förnödenheter till flyktingar från sina lastbilar. Det har i sin tur lett till att många flyktingar blivit skadade när de desperat försökt få tag på mat och vatten.

Tusentals rohingyer, främst kvinnor och barn, har slagit läger vid sidan av vägar eller på tomma markområden, utan skydd från det monsunregn som ledde till enorma översvämningar i Bangladesh under augusti.

Landets myndigheter har nu avsatt ett område i Cox’s Bazar där ett nytt flyktingläger ska uppföras och har även börjat registrera flyktingar för att de ska få officiell flyktingstatus.

 

Smutsig vatten enda alternativet

En av de dem som precis anlänt till distriktet via båt är Rebeka Begum, som omgående, men utan framgång börjar leta efter mat att ge till sitt barn.

– Vi är utblottade eftersom vi fick lämna allt i Burma för att kunna fly undan militären, säger hon.

– Det var en mardröm, ljudet av kulorna och eldsflammorna förföljer mig, säger hon med skräck i rösten.

En annan flyktingkvinna, Amena Begum, går ner till en kanal för att hämta vatten till sina barn, eftersom det är det enda vatten som finns tillgängligt. Vattnet i kanalen är smutsigt.

– Men vad annat kan jag göra? Jag måste se till att mina barn får vatten, säger hon.

Lokalbefolkningen berättar att bristen på toaletter har lett till att mängder av människor tvingas utföra sina behov i det fria – vilket förorenat de lokala vattentäkterna.

FN:s barnfond Unicef uppger det finns hundratals barn som tvingats på flykt undan våldet i Rakhine och som nu på egen hand försöker hitta sina anhöriga bland folkmassorna i Cox’s Bazar. Många av dessa barn är dessutom svårt traumatiserade efter att ha bevittnat mord och mordbränder och andra hemska upplevelser under flykten.

På söndagen gick Rädda Barnens Bangladesh-avdelning ut med ett pressmeddelande och varnade för att bristen på härbärgen, vatten, mat och fungerande avlopp riskerar att orsaka ytterligare en katastrof för flyktingarna.

I Cox’s Bazar och i hamnstaden Chittagong är alla lokala sjukhus fullt upptagna med att vårda skadade rohingyer, i många fall personer som blivit skadade av kulor eller landminor.

Mohammad Alam har anlänt till Bangladesh med båt över floden Naf och har med sig en son som har feber och är i behov av vård. Lokalbefolkningen har gett honom rådet att vandra vidare för att försöka hitta ett sjukhus som har möjlighet att hjälpa sonen. Det innebär att vandringen fortsätter för honom och hans familj.

– Men jag har haft tur, som lyckats överleva tillsammans med mina familjemedlemmar, säger Mohammad Alam, som livnärt sig som jordbrukare hemma i Burma.

Han är dock blek och ser sliten ut och liksom för så många andra rohingyer är hans och familjens framtid fortsatt osäker. Ingen av dem vet om – och i så fall när – de ska våga återvända till sina hembyar igen.

 

Dessa barn som tvingats på flykt undan våldet mot rohingyer i hemlandet Burma har anlänt till Teknaf i Bangladesh. Foto: IPS

MNESORD