MENY

Fackligt krig utan slut i Sydafrika

Kuva: Pixabay

I Sydafrika krigar fackförbund mot varandra. Medlemmar mördas, misshandlas och trakasseras. Fem år efter massakern i Marikana, då polisen sköt ihjäl 34 demonstranter, är konflikten fortfarande infekterad.

Klockan var halv tre på natten. Hemma i huset ringde telefonen. Sibongile Notas bror låg för döden. Några minuter senare ringde telefonen igen. Brodern hade dött. –Han dödades av sina kollegor när han var på väg till jobbet.

Utanför fönstret ljuder trafiken. I gruvfacket Num:s lokala konferensrum i Rustenburg är det nästintill knäpptyst.

Åtta kvinnor och män sitter längs med en vägg. För fem år sedan förlorade de bröder, pappor och äkta män.

– Nu, för första gången börjar jag känna mig som människa igen, säger Sibongile Nota.

9 augusti 2012 väljer en grupp arbetare vid brittiska gruvbolaget Lonmin att gå ut i strejk. De jobbar i företagets platinagruva i Marikana, tolv mil nordväst om Johannesburg. De kräver högre löner, 300 euro i månadslön är långt ifrån fackens krav på 800 euro. Följande dagar växer protesterna. Bråket mellan anställda, företaget och polisen urartar.

Närmare tio anställda dödas eller skadas. Två säkerhetsvakter på Lonmin huggs ihjäl. Men våldsamheterna stannar inte där. 13 augusti hittas tre döda gruvarbetare. En av dem är Sibongile Notas bror.

Detta år är ungefär 70 procent av gruvbolagets 23 000 anställda medlemmar i gruvfacket Num.

– Under lång tid hade vi krävt lönehöjningar utan gehör. Men samtidigt som ledningen på Lonmin sa att de inte kunde höja arbetarnas löner ökade deras egna löner med 18 procent. Det satte fart på protesterna, minns Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig på Num.

Maktkampen mellan de rivaliserande fackförbunden Amcu och Num spårar ur. Amcu kritiserar Num för att stå för nära regeringspartiet ANC. Vid denna tid har Num en majoritet av alla medlemmar på Lonmin och är därför företagets motpart vid förhandlingar.

För att få övertag ställer Amcu radikalare krav på gruvbolaget och försöker dra med alla ut i strejk.

– De sa att vi saboterade deras strejk för att vi försökte medla med företaget. Och de sa att de skulle döda oss, säger Eric Gcilitshana.

Våldsamheterna fortsätter. Fler skadas. Fler dör.

15 augusti, sju dagar efter strejkens början, förhandlar polisen om vapenvila med demonstranterna, varav majoriteten ställer sig bakom Amcu. Men vapenvilan uteblir.

Dagen efter öppnar en specialstyrka från polisen eld mot demonstranterna som har samlats på ett fält några hundra meter från gruvan. Inom loppet av några minuter har 34 gruvarbetare skjutits ihjäl. Ytterligare minst 78 är skadade.

Sydafrika är i chock. Den största massakern sedan Sharpeville 1960 skrivs in i historieböckerna.

– Jag var så rädd. Jag sprang ditåt när poliserna sköt, säger Themba Gowana och pekar med handen.

Fältet där massakern ägde rum är torrt och den gråa lerjorden är full av sprickor. Det ligger alldeles i närheten av Themba Gowanas plåtskjul. Fem år senare står han i sin trädgård och skalar potatis i en balja.

– Det är lite bättre nu. Efter strejken blev jag medlem i Amcu, de har gjort vårt arbete säkrare.

Han var inte ensam om att ansluta sig till Nums konkurrent. Amcu vann tusentals medlemmar i gruvan och kunde samtidigt sätta press på företagsledningen.

Efter massakern har lönerna för gruvarbetarna höjts med nästan det dubbla. Nu ligger de runt 9 000 rand, drygt 600 euro. Men det är fortfarande ett par tusen mindre än vad facken kräver.

– Lonmin är okej. Fast kollegor kan bli avskedade utan varning, för att de gör något fel. Om man pratar mycket blir man avskedad. De vill inte att man ska prata…

Themba Gowana blir tyst.

Fågelsång hörs från träden och ett får bräker på avstånd.

– Jag är rädd att jag ska förlora mitt jobb.

Tvärs över grusgången utanför Themba Gowanas hus bor Siyabongile Rofu. Han har precis vaknat efter sitt nattskift i gruvan och ska sätta igång att storstäda sitt skjul.

Ett kylskåp i rostfritt stål och en stereo står intill sängen som han delar med sin bror. I taket, på en bräda, ligger tre gröna tvålar och bredvid kylskåpet står en liten diskbalja, två hinkar och två kastruller. Ena väggen pryds av en almanacka från en lokal vårdcentral.

Siyabongile Rofu är extremt noggrann med städningen. Efter en timme är han fortfarande inte klar, trots att det blå skjulet inte är större än drygt tio kvadratmeter.

Vita spetsdukar under en liten tv dammas och plastgolvet sopas och skuras.

– I natt ska jag åka hem till min fru och mina tre barn. De bor i Östra kapprovinsen och resan i minibuss tar tolv timmar.

Barnen är tolv, åtta och fem år gamla. Siyabongile Rofu har jobbat i Marikana i 15 år och tänker fortsätta lika många år till.

– Då får det vara nog, säger han.

Livet efter strejken 2012 har blivit bättre. Den högre lönen gör att Siyabongile Rofu kan skicka hem mer pengar till familjen och så kan han köpa godare mat.

– Jag blev medlem i Amcu för att det är starkare och bättre än Num. Nästan alla på företaget tillhör Amcu nu.

Siyabongile Rofu kände flera av männen som dog under striderna för fem år sedan.

– Det var så dumt. Men relationen mellan arbetarna är bättre nu, anser han.

 

På Num:s huvudkontor i Johannesburg sitter Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig, och beklagar sig.

– Vi försöker rekrytera nya medlemmar men det är svårt.

Kritiken om att Num stod för nära både Lonmins ledning och regeringspartiet ANC slår Eric Gcilitshana ifrån sig.

– Vi måste ha ett bra samarbete. Utan det har vi ingen möjlighet att vara nära ledningen och påverka.

14 Num-medlemmar mördades av andra gruvarbetare före och efter massakern. Deras fall har inte tagits med i den statliga utredning som tillsattes kort därefter.

Med hjälp av egna advokater och privatdetektiver har Num försökt reda ut vad som hände dessa medlemmar.

– Vi ska hjälpa familjerna och rättvisa måste skapas, säger Eric Gcilitshana.

Tillbaka i konferensrummet i Rustenburg, några mil utanför Marikana, börjar Kefiloe Gungqwa att gråta.

– Sedan min man dog har jag inte varit lycklig, varken hemma eller på jobbet. Jag pratar inte med mina kollegor, jag bara hälsar.


Berättelsen om familjemedlemmarna i konferensrummet är inte bara tragisk för att de förlorade sina älskade. Den är dessutom märklig då de var tvungna att ta anställning vid Lonmin.

– För att ta hand om familjerna och för att försäkra oss om att deras försörjning inte påverkades negativt av tragedin anställdes en familjemedlem per avliden, säger Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou.

Kefiloe Gungqwa torkar sina tårar. I 14 år var hon gift. En månad efter strejken i Marikana höggs hennes make ihjäl. Han var förtroendevald för Num.

– Eftersom ingen annan i familjen kunde ta min mans plats blev jag tvungen att flytta hit. Nu jobbar jag som städare och blir kränkt av mina kollegor.

Händerna i knät fingrar på den vita näsduken som är blöt av tårar. Kefiloe Gungqwa sitter på Num:s kontor men är själv medlem i Amcu.

– Jag var tvungen. Jag kände mig hotad till livet om jag inte gick med.


En liknande historia berättar Thando Nqumkana. Liksom Siphokazi Mankhala. Men Nomhle Dibakwane, som var lärare när hennes man mördades, vägrar bli medlem i Amcu.

– Jag kan inte förråda min man och gå med i ett förbund som dödade honom. Det är bra med fackförbund men man kan inte tvinga folk att bli medlemmar.

Nomhle Dibakwane säger att hon lever med konstant rädsla.

– Det är hemskt. Våra röster och historier har inte blivit hörda. Död är död. Varför görs det skillnad på de som dog i massakern och de som dog före och efter?

Det är inte bara i Marikana som Amcu och Num strider mot varandra. Exemplen på dödligt våld är många. För ett år sedan höggs en medlem I Amcu ihjäl i platinagruvan Northam, lite längre norrut.

Och i höstas dödades en Num-medlem i guldgruvan Sibanye, söder om Johannesburg, av kollegor från Amcu.

–Eftersom bara ett fackförbund får tillträde till förhandlingarna med en företagsledning kommer rivaliteten mellan Amcu och Num bestå, säger Crispen Chinguno, forskare vid universitetet Witwatersrand i Johannesburg.

Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou vill inte kommentera rivaliteten mellan fackförbunden på företaget och konstaterar att förhållandet mellan parterna bygger på ömsesidig respekt.

– Detta var tydligt i det nyligen undertecknade löneavtalet på tre år, som inte innebar några arbetsstopp.

Den politiska tystnaden efter händelserna har varit påtaglig. Inte förrän i år meddelade Sydafrikas regering att familjerna till offren för Marikana ska få ekonomisk kompensation. Och ett tiotal poliser som dödade demonstranter ska ställas in för rätta.

”Vi har väntat över fyra år på detta erkännande från regeringen. Men cheferna på Lonmin har inte hållits ansvariga för sin roll i massakern trots att vi vet att de uppmanade staten att ingripa och tillhandahöll stöd till polisen”, konstaterade Amcu när nyheten kom.

En av huvudpersonerna i skandalen i Marikana är landets vicepresident, den före detta fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa.

Han var en av grundarna till Num 1982. Kommande årtionden gick hans fackföreningskarriär hand i hand med politiken och näringslivet. 1994, efter Sydafrikas första demokratiska val, fick han en plats i parlamentet för ANC.

2012 satt Cyril Ramaphosa i Lonmins styrelse. Dagarna före massakern bad han om polisförstärkning till området och han kallade strejken för en feg handling. Han var också kritisk till förhandlingar med arbetarna, visar den statliga utredning som tillsattes efteråt. Men 2015 meddelades att Cyril Ramaphosa, liksom landets polisminister Nkosinathi Nhleko, friades från inblandning i dödsskjutningarna.

I maj i år bad Cyril Ramaphosa för första gången om ursäkt för sitt beteende under strejken och sa att han är villig att söka försoning med dem som han har förolämpat.

– Han påstod att strejken var en brottslig handling, men historien har visat att han har fel. Att peka ut demonstranterna som brottslingar var arrogant eftersom det innebar att han då pekade ut Num som det enda legitima fackförbundet, säger Nic Borain, politisk analytiker, till tidningen Business Day.

Forskaren Crispen Chinguno menar dock att det är svårt för sydafrikanska fack att inte engagera sig politiskt.

– Arvet efter apartheid är centralt för att lösa de viktigaste utamningarna för arbetarna, säger han.

De hemska minnena till trots, i Marikana fortgår livet som vanligt för de flesta. Siyabongile Rofus bror Abongile drömmer om ett jobb i gruvan, trots det tuffa arbetet nere i mörkret.

– Titta mina armar!, säger han och visar upp underarmar som är fulla av röda streck – ärr från citronträd.

– Packar jag 50 säckar per dag med citroner får jag 200 kronor i veckan. Jag måste hitta ett nytt jobb. Jag är desperat.

Marikana – fem år senare

På grund av rädsla för repressalier är alla namn på familjemedlemmar till döda Num-arbetare fingerade i detta reportage. Personerna har också nekat att vara med på bild.

Arbetet Global har i flera månader sökt Amcus ledare Joseph Mathunjwa, liksom andra talespersoner från Amcu. Men de har konstant avvisat telefonsamtal, mejl och sms.

Inga poliser har hittills åtalats för masskjutningarna 2012.

Totalt dödades 44 gruvarbetare under augusti 2012.

Amcus ledare Joseph Mathunjwa var under 1990- talet ordförande för ett av Nums lokalkontor innan han avskedades 1999, bland annat för att ha bråkat med politikern Gwede Mantashe, nuvarande generalsekreterare för ANC. Han valde då att bilda ett nytt fackförbund. 2001 registrerades The Association of Mineworkers and Construction Union, Amcu.

I dag har Amcu drygt 100 000 medlemmar i hela landet. Num har 190 000 medlemmar, att jämföra med drygt 300 000 strax före massakern.

ÄMNESORD

Diskussion

Oppositionen tystas i Kambodja

Kuva: Foto: Pascal Laureyn/IPS
Poliser hade samlats vid landets högsta domstol för att förhindra protester i samband med att oppositionspartiet CNRP på torsdagen upplöstes.

I slutet av förra veckan upplöstes Kambodjas största oppositionsparti av landets högsta domstol. Det var bara det senaste i en lång rad tillslag mot avvikande röster som genomförts i landet.

 

Inför torsdagens beslut att upplösa det viktigaste oppositionspartiet CNRP hade nästan ett kvadratkilometer stort område runt domstolsbyggnaden blivit avspärrat av myndigheterna. Även i avlägsna provinser hade vägspärrar upprättats för att sätta stopp för befarade demonstrationer, och vissa oppositionspolitiker hade belagts med tillfällig husarrest. Men myndigheternas oro visade sig vara obefogad. Ingen vågade gå ut på gatorna för att protestera.

Under de senaste månaderna har kambodjanska myndigheter genomfört kraftiga tillslag mot oppositionen. Politiker, journalister och aktivister har trakasserats. Åtgärden mot CNRP inför nästa års val i landet innebär att det enda parti som hade kunnat konkurrera med regeringspartiet CPP nu har blivit upplöst.

Det styrande partiet har suttit vid makten i över tre årtionden och landets ledare Hun Sen är den premiärminister i världen som suttit längst tid vid makten.

Upplösningen av CNRP var en ren formalitet. Högsta domstolens ordförande är en högt uppsatt medlem av regeringspartiet och en nära allierad till premiärministern. CNRP var det sista demokratiska hindret för Hun Sens fortsatta tillgång till landets resurser, som han måste ha tillgång till för att kunna köpa sig stöd från landets elit.

 

Förhoppningar krossades

Få kambodjaner vågar numera vara öppet kritiska mot regeringen, i synnerhet efter mordet på den populära journalisten och regeringskritikern Kem Ley. Mordet på honom förra året betraktas som en vändpunkt, fram till dess hade många kambodjaner hoppats på att landet med tiden skulle bli allt mer demokratiskt. Mångas förhoppningar begravdes tillsammans med Kem Ley i hans hemstad Takeo.

Vid hans grav sitter hans mamma och hackar grönsaker. Här har Phauk Se suttit varje dag sedan i juli förra året. Bredvid graven sitter bilder på Kem Ley som togs direkt efter att han blivit mördad. De visar hur han ligger mellan bord och stolar medan blod rinner under hans huvud. Han blev mördad medan han drack sitt morgonkaffe på en bensinstation i huvudstaden Phnom Penh.

Vid graven besöks hans 80-åriga mamma varje dag av gäster som kommer med mat och gör henne sällskap en stund. Kem Leys grav har förvandlats till en slags pilgrimsplats. Hans påstådda mördare sitter fängslad.

– Det är inte den verkliga mördaren, men om myndigheterna verkligen hade velat hade de kunnat hitta den riktiga gärningsmannen, säger Phauk Se.

Få tror att mördaren agerade ensam. Men ingen vågar vara öppen med sina misstankar.

– Vem har den verkliga makten? Det finns bara en gruppering som kan organisera ett sådant mord. Det fanns ett extra finger på avtryckaren, och alla vet vems finger det var, säger Kem Leys bror Kem Rithisith, utan att namnge någon.

På marknaden i Takeo går affärerna trögt och försäljarna ligger i hammockar och väntar på sina kunder. Mao Much Nech jobbar här med att sälja billiga smycken, och vill inte avslöja vilket politiskt parti han stödjer.

– Det är en känslig fråga. Men regeringen förlorade i värdighet på grund av mordet. Det är dags att vakna och göra motstånd, säger han.

En kvinna som står och säljer färggranna klänningar vill inte bli citerad med sitt namn.

– De rika blir bara rikare och de fattiga fattigare. Vi vill ha en förändring, säger hon.

De flesta som arbetar på marknaden uttrycker hur besvikna de är på landets regering.

Hun Sens parti är medvetna om att de skulle ha svårt att vinna ett riktigt val. CNRP var nära att vinna valet för fyra år sedan och hade nya framgångar i de lokalval som hölls i juni. Det är uppenbart att det val som ska hållas i juni nästa år skapat oro hos regeringen.

 

”Missnöjet kommer att öka”

CNRP:s partiledare Kem Sokha sitter fängslad. Hälften av partiets 55 parlamentsledamöter har flytt från landet. En av dem är partiets vice ordförande Mu Sochua, som IPS talar med på telefon. Hon är stridslysten.

– Upplösningen av CNRP är en stor felkalkylering av Hun Sen. Missnöjet kommer bara att öka. Fram till nu har missnöjet kanaliserats fredligt genom CNRP, men snart kan människor komma att bege sig ut på gatorna för att visa sin ilska, säger hon från Marocko.

Hon flydde landet efter att ha blivit tipsad om att hon var på väg att gripas.

– Det behövs bara en gnista för att våldsamma protester ska bryta ut, som i Tunisien under den arabiska våren. Jag är orolig för våldsamheter, Hun Sen kommer att göra allt för att hänga sig kvar vid makten. Om folk vågar protestera så kommer de att mötas av stridsvagnar. Vi vill att folket ska fortsätta ha hoppet uppe, säger hon.

Nu reser Mu Sochua runt i världen för att stärka stödet för en gräsrotsrörelse för demokrati i Kambodja.

– CNRP är mer än ett politiskt parti, eftersom vi inte bryr oss om det politiska spelet. Vi vill uppnå demokrati i Kambodja, det är vårt verkliga mål.

Det nu upplösta partiets huvudkontor står numera tyst och öde. Byggnaden är nästan tömd på folk, några vakter sitter och tittar på en såpopera. Politikern Kimsour Phirith riskerar att gripas när som helst, men ser trots det glad ut.

– Jag är inte rädd och har inte gjort något fel. Men CPP är rädda – för att förlora makten. Vi bevittnar demokratins död i Kambodja. Hun Sen visar sitt rätta ansikte och är numera en diktator. Vi förlitar oss på länderna i väst, endast ekonomiska sanktioner kan hjälpa oss, säger Kimsour Phirith.

Människorättsgrupper fördömer upplösningen av CNRP och anser att omvärlden måste agera.

– Det internationella samfundet kan inte likgiltigt bara se på, utan måste skicka en stark signal om att dessa tillslag är oacceptabla, säger James Gomez, som är regionchef för Amnesty International.

EU har publicerat ett kritiskt uttalande om utvecklingen och USA har meddelat att de drar in sitt stöd till Kambodjas valmyndigheter, om det planerade valet nu ens kommer att hållas.

På torsdagskvällen försökte premiärminister Hun Sen i ett tal – helt utan ironi – att övertyga befolkningen att regeringen är djupt hängivna ett demokratiskt styre.

80-åriga Phauk Se, mor till den populäre journalisten och regeringskritikern Kem Ley, som mördades i juli 2016. En man sitter fängslad för mordet, men få anser att mordet har klarats upp.

 

ÄMNESORD

Diskussion

Nya kolkraftverk planeras i Latinamerika – trots klimatmål

Kuva: Foto: Emilio Godoy/IPS
Kolindustrin har vid klimatmötet i Bonn kritiserats hårt av miljövänner. I lördags anordnades en klimatdemonstration i staden med udden riktad främst mot tyska företag, som RWE.

Trots löften om att öka satsningarna på gröna energikällor planerar flera länder i Latinamerika att starta nya kolkraftverk för att producera elektricitet.

 

Dessa planer står i strid med de klimatmål som regionens länder har ställt sig bakom, i enlighet med Parisavtalet.

Heffa Schucking, ordförande för den tyska miljöorganisationen Urgewald, påpekar att Latinamerika visserligen inte är en av världens största spelare i kolindustrin.

– Men problemet är att det finns flera planerade projekt som innebär ett hot om ett fortsatt kolberoende flera år framåt, säger Heffa Schucking till IPS.

I samband med klimatmötet i Bonn, som avslutas på fredagen, presenterade Urgewald en ny utförlig databas med närmare 770 företag som ingår i världens kolindustri. Den visar att de länder i Latinamerika som producerar mest el med hjälp av kolkraftverk är Mexiko, Chile och Brasilien.

Samtidigt finns det planer på att utöka kapaciteten i dessa tre länder, samt i Dominikanska republiken, Venezuela, Jamaica, Colombia och Panama.

I samband med klimatmötet i Bonn har protester mot kolindustrin genomförts, på grund av dess stora utsläpp av växthusgaser som förorsakar klimatförändringar.

Colombia är det land i Latinamerika som utvinner mest kol – 90 miljoner ton under förra året, varav det mesta gick på export.

I Brasilien finns 21 koleldade kraftverk, som producerar drygt två procent av landets elbehov. Ett nytt kolkraftverk är under uppbyggnad och det finns planer på att bygga ytterligare sex liknande anläggningar i landet. I Chile finns det 29 kraftverk som drivs med kol.

 

Saknas sammanhållning

Carlos Rittl är ordförande för Observatorio del Clima, ett brasilianskt nätverk av miljöorganisationer. Han menar att landets regering saknar en tydlig politik kring kolkraftverken.

– Trots målsättningarna om satsningar på förnybar el byggs det fler termoelektriska kraftverk. Det finns ingen sammanhållning i energipolitiken, säger Carlos Rittl i Bonn.

Colombia är ett land med stora kolfyndigheter. Mariana Rojas är chef för klimatfrågor vid landets miljödepartement och hon medger för IPS att frågan om kolet är svår för landet.

– Olika strategier används för olika sektorer. Vi vill uppmuntra till mer förnybara energikällor, vilka också blivit mer konkurrenskraftiga på grund av sjunkande priser. Men vi kan inte nå ut till alla sektorer, säger Mariana Rojas.

I slutet av förra året infördes en koldioxidskatt i Colombia. Men där undantogs kolet, vilket kan ses som ett bevis för kolindustrins starka inflytande.

Diskussion

Större ansträngningar krävs för att få bort barnarbetet

Kuva: Foto: Daniel Gutman/IPS
Förra veckan samlades runt 2 000 deltagare från 190 länder i den argentinska huvudstaden för en konferens om det globala målet att avskaffa barnarbetet i världen.

FN-organet ILO varnar för att målet om att utrota barnarbetet till 2030 inte kommer att nås om inte ansträngningarna trappas upp dramatiskt.

 

Drygt 152 miljoner barn mellan 5 och 17 år arbetar i världen.

– Medan antalet barn som arbetar har minskat från 162 miljoner till 152 miljoner sedan 2013 har antalet barn som arbetar i landsbygdsområden ökat från 98 miljoner till 108 miljoner, förklarar Bernd Seiffert från FAO.

Ett av FN:s mål i Agenda 2030 är att utrota barnarbete till 2025.

Kampen mot barnarbete stod i fokus vid en internationell konferens som hölls i Buenos Aires 14 till 16 november. Konferensen organiserades av det argentinska arbetsdepartementet i samarbete med ILO och syftet var att bedöma vilka framsteg som har gjorts sedan ett tidigare möte i Brasiliens huvudstad Brasilia 2013.

Bernd Seiffert påpekar att barnarbetet främst är koncentrerat inom jordbruket och att det där blir allt vanligare.

Omkring 71 procent av barnarbetet finns inom jordbrukssektorn och 42 procent av arbetet räknas som farligt och utförs inom informell sektor och i små familjejordbruk där barnen inte får någon lön, enligt ILO.

– Vi har hört mycket om barnarbetet inom globala leverantörskedjor men de flesta pojkar och flickor arbetar lokalt inom matproduktionen, säger Bernd Seiffert.

Världens ledare, internationella organisationer, fackförbund och företagare som fanns på plats vid konferensen var eniga om att barnarbetet minskar i alltför långsam takt.

– Vi vet att barn används eftersom de utgör den billigaste arbetskraften. Men jag frågar mig hur länge vi ska fortsätta att komma till dessa konferenser och upprepa samma saker. Nästa möte bör hållas enbart om det finns framgångar att fira, sade hedersgästen Kailash Satyarthi som ihärdigt kämpat mot barnslaveri i Indien och som fick Nobels fredspris 2014.

Inga barn fanns på plats vid konferensen. Barn kom endast till tals genom en undersökning som presenterades med titeln ”It’s Time to Talk”. Civilsamhällets organisationer har i studien intervjuat över 1 800 barn mellan 5 och 18 år som arbetar. Studien omfattar barn i 26 länder och visar att barn i huvudsak arbetar för att hjälpa till med familjeförsörjningen och att de största problemen handlar om under vilka förhållanden som de arbetar.

– Barn som arbetar har inte något alternativ och vi bör inte kriminalisera utan skydda dem och se till att de förhållanden under vilka de utför arbete inte innebär att de utsätts för risker eller hindrar dem från att gå i skolan, säger Anne Jacob från den tyska organisationen Kindernothilfe som medverkat i undersökningen.

Hon påpekar att det är skandalöst att problemen med barnarbete tas upp på en konferens där det inte erbjuds någon möjlighet att lyssna på barnen.

– Efter att ha pratat med barnen förstod vi att det inte finns någon global lösning på det här problemet, utan att det endast är möjligt att ta itu med de strukturella orsakerna lokalt, säger hon till IPS.

Diskussion

Över 100 miljoner barn arbetar inom jordbruket

Kuva: Foto: Pixabay

Det beräknas finnas 152 miljoner barn i världen som arbetar. En majoritet av barnarbetarna återfinns inom jordbruket – där många dessutom utför farliga arbetsuppgifter. Kampen mot barnarbete står denna vecka i fokus vid ett internationellt möte i Buenos Aires.

 

I veckan samlas runt 1 500 deltagare från en lång rad länder i den argentinska huvudstaden för en konferens som syftar till att stärka det globala målet om att avskaffa barnarbetet i världen.

Det är en ambition som ännu har långt kvar till att förverkligas.

Närmare 108 miljoner barn i åldern mellan 5 och 17 år arbetar med odlingar, inom fiske, skogsvård eller med att ta hand om boskap, enligt FN:s jordbruksorgan FAO. Detta samtidigt som jordbruksarbete anses vara en av de farligaste sektorerna i fråga om arbetsrelaterade olyckor och sjukdomar.

En majoritet av de barn i världen som arbetar gör det inom familjen och får ingen lön. Den andelen är ännu högre inom jordbruket, där det dessutom är vanligare att barnens arbetsliv börjar ännu tidigare, ibland redan innan de hunnit fylla sju år.

FN:s arbetsorganisation, ILO, slår fast att fattigdom är den främsta anledningen till att barn börjar arbeta inom jordbruket. I många fall tvingas barnen dessutom till långa arbetsdagar.

FAO understryker att barnarbete innebär ett brott mot barnens rättigheter, som dessutom både utgör ett hot mot barnens hälsa och möjligheter att utbilda sig. Det innebär i sin tur ett hinder för utvecklingen av landsbygden och för den framtida matsäkerheten.

Jordbruksorganet definierar barnarbete som något som utförs trots att individen egentligen är för ung, och som påverkar barnens möjligheter att gå i skolan, eller något som innebär en risk för deras hälsa eller säkerhet.

Allt arbete som barn utför ingår dock inte enligt FAO, utan det finns även sysslor som ger barn viktiga kunskaper och som kan bidra till att säkra tillgången till mat.

Mycket arbete som barn utför inom jordbruket kan dock klassas som barnarbete. Det kan gälla barn som får ta hand om boskap, arbeta med bekämpningsmedel eller jobbar långa nätter på fiskebåtar och därmed inte orkar gå till skolan dagen därpå.

Barnarbete har även en tendens att leda till en cykel av fattigdom, både för barnen och deras familjer. De barn som inte får en möjlighet att gå i skolan löper en större risk att förbli fattiga.

Deltagarna vid konferensen i Buenos Aires ska bland annat diskutera vilka politiska och juridiska åtgärder som kan användas för att motverka barnarbete, samt vilka verktyg som kan användas för att nå ut med information om dess konsekvenser.

ÄMNESORD

Diskussion