MENY

Fackligt krig utan slut i Sydafrika

Kuva: Pixabay

I Sydafrika krigar fackförbund mot varandra. Medlemmar mördas, misshandlas och trakasseras. Fem år efter massakern i Marikana, då polisen sköt ihjäl 34 demonstranter, är konflikten fortfarande infekterad.

Klockan var halv tre på natten. Hemma i huset ringde telefonen. Sibongile Notas bror låg för döden. Några minuter senare ringde telefonen igen. Brodern hade dött. –Han dödades av sina kollegor när han var på väg till jobbet.

Utanför fönstret ljuder trafiken. I gruvfacket Num:s lokala konferensrum i Rustenburg är det nästintill knäpptyst.

Åtta kvinnor och män sitter längs med en vägg. För fem år sedan förlorade de bröder, pappor och äkta män.

– Nu, för första gången börjar jag känna mig som människa igen, säger Sibongile Nota.

9 augusti 2012 väljer en grupp arbetare vid brittiska gruvbolaget Lonmin att gå ut i strejk. De jobbar i företagets platinagruva i Marikana, tolv mil nordväst om Johannesburg. De kräver högre löner, 300 euro i månadslön är långt ifrån fackens krav på 800 euro. Följande dagar växer protesterna. Bråket mellan anställda, företaget och polisen urartar.

Närmare tio anställda dödas eller skadas. Två säkerhetsvakter på Lonmin huggs ihjäl. Men våldsamheterna stannar inte där. 13 augusti hittas tre döda gruvarbetare. En av dem är Sibongile Notas bror.

Detta år är ungefär 70 procent av gruvbolagets 23 000 anställda medlemmar i gruvfacket Num.

– Under lång tid hade vi krävt lönehöjningar utan gehör. Men samtidigt som ledningen på Lonmin sa att de inte kunde höja arbetarnas löner ökade deras egna löner med 18 procent. Det satte fart på protesterna, minns Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig på Num.

Maktkampen mellan de rivaliserande fackförbunden Amcu och Num spårar ur. Amcu kritiserar Num för att stå för nära regeringspartiet ANC. Vid denna tid har Num en majoritet av alla medlemmar på Lonmin och är därför företagets motpart vid förhandlingar.

För att få övertag ställer Amcu radikalare krav på gruvbolaget och försöker dra med alla ut i strejk.

– De sa att vi saboterade deras strejk för att vi försökte medla med företaget. Och de sa att de skulle döda oss, säger Eric Gcilitshana.

Våldsamheterna fortsätter. Fler skadas. Fler dör.

15 augusti, sju dagar efter strejkens början, förhandlar polisen om vapenvila med demonstranterna, varav majoriteten ställer sig bakom Amcu. Men vapenvilan uteblir.

Dagen efter öppnar en specialstyrka från polisen eld mot demonstranterna som har samlats på ett fält några hundra meter från gruvan. Inom loppet av några minuter har 34 gruvarbetare skjutits ihjäl. Ytterligare minst 78 är skadade.

Sydafrika är i chock. Den största massakern sedan Sharpeville 1960 skrivs in i historieböckerna.

– Jag var så rädd. Jag sprang ditåt när poliserna sköt, säger Themba Gowana och pekar med handen.

Fältet där massakern ägde rum är torrt och den gråa lerjorden är full av sprickor. Det ligger alldeles i närheten av Themba Gowanas plåtskjul. Fem år senare står han i sin trädgård och skalar potatis i en balja.

– Det är lite bättre nu. Efter strejken blev jag medlem i Amcu, de har gjort vårt arbete säkrare.

Han var inte ensam om att ansluta sig till Nums konkurrent. Amcu vann tusentals medlemmar i gruvan och kunde samtidigt sätta press på företagsledningen.

Efter massakern har lönerna för gruvarbetarna höjts med nästan det dubbla. Nu ligger de runt 9 000 rand, drygt 600 euro. Men det är fortfarande ett par tusen mindre än vad facken kräver.

– Lonmin är okej. Fast kollegor kan bli avskedade utan varning, för att de gör något fel. Om man pratar mycket blir man avskedad. De vill inte att man ska prata…

Themba Gowana blir tyst.

Fågelsång hörs från träden och ett får bräker på avstånd.

– Jag är rädd att jag ska förlora mitt jobb.

Tvärs över grusgången utanför Themba Gowanas hus bor Siyabongile Rofu. Han har precis vaknat efter sitt nattskift i gruvan och ska sätta igång att storstäda sitt skjul.

Ett kylskåp i rostfritt stål och en stereo står intill sängen som han delar med sin bror. I taket, på en bräda, ligger tre gröna tvålar och bredvid kylskåpet står en liten diskbalja, två hinkar och två kastruller. Ena väggen pryds av en almanacka från en lokal vårdcentral.

Siyabongile Rofu är extremt noggrann med städningen. Efter en timme är han fortfarande inte klar, trots att det blå skjulet inte är större än drygt tio kvadratmeter.

Vita spetsdukar under en liten tv dammas och plastgolvet sopas och skuras.

– I natt ska jag åka hem till min fru och mina tre barn. De bor i Östra kapprovinsen och resan i minibuss tar tolv timmar.

Barnen är tolv, åtta och fem år gamla. Siyabongile Rofu har jobbat i Marikana i 15 år och tänker fortsätta lika många år till.

– Då får det vara nog, säger han.

Livet efter strejken 2012 har blivit bättre. Den högre lönen gör att Siyabongile Rofu kan skicka hem mer pengar till familjen och så kan han köpa godare mat.

– Jag blev medlem i Amcu för att det är starkare och bättre än Num. Nästan alla på företaget tillhör Amcu nu.

Siyabongile Rofu kände flera av männen som dog under striderna för fem år sedan.

– Det var så dumt. Men relationen mellan arbetarna är bättre nu, anser han.

 

På Num:s huvudkontor i Johannesburg sitter Eric Gcilitshana, arbetsmiljöansvarig, och beklagar sig.

– Vi försöker rekrytera nya medlemmar men det är svårt.

Kritiken om att Num stod för nära både Lonmins ledning och regeringspartiet ANC slår Eric Gcilitshana ifrån sig.

– Vi måste ha ett bra samarbete. Utan det har vi ingen möjlighet att vara nära ledningen och påverka.

14 Num-medlemmar mördades av andra gruvarbetare före och efter massakern. Deras fall har inte tagits med i den statliga utredning som tillsattes kort därefter.

Med hjälp av egna advokater och privatdetektiver har Num försökt reda ut vad som hände dessa medlemmar.

– Vi ska hjälpa familjerna och rättvisa måste skapas, säger Eric Gcilitshana.

Tillbaka i konferensrummet i Rustenburg, några mil utanför Marikana, börjar Kefiloe Gungqwa att gråta.

– Sedan min man dog har jag inte varit lycklig, varken hemma eller på jobbet. Jag pratar inte med mina kollegor, jag bara hälsar.


Berättelsen om familjemedlemmarna i konferensrummet är inte bara tragisk för att de förlorade sina älskade. Den är dessutom märklig då de var tvungna att ta anställning vid Lonmin.

– För att ta hand om familjerna och för att försäkra oss om att deras försörjning inte påverkades negativt av tragedin anställdes en familjemedlem per avliden, säger Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou.

Kefiloe Gungqwa torkar sina tårar. I 14 år var hon gift. En månad efter strejken i Marikana höggs hennes make ihjäl. Han var förtroendevald för Num.

– Eftersom ingen annan i familjen kunde ta min mans plats blev jag tvungen att flytta hit. Nu jobbar jag som städare och blir kränkt av mina kollegor.

Händerna i knät fingrar på den vita näsduken som är blöt av tårar. Kefiloe Gungqwa sitter på Num:s kontor men är själv medlem i Amcu.

– Jag var tvungen. Jag kände mig hotad till livet om jag inte gick med.


En liknande historia berättar Thando Nqumkana. Liksom Siphokazi Mankhala. Men Nomhle Dibakwane, som var lärare när hennes man mördades, vägrar bli medlem i Amcu.

– Jag kan inte förråda min man och gå med i ett förbund som dödade honom. Det är bra med fackförbund men man kan inte tvinga folk att bli medlemmar.

Nomhle Dibakwane säger att hon lever med konstant rädsla.

– Det är hemskt. Våra röster och historier har inte blivit hörda. Död är död. Varför görs det skillnad på de som dog i massakern och de som dog före och efter?

Det är inte bara i Marikana som Amcu och Num strider mot varandra. Exemplen på dödligt våld är många. För ett år sedan höggs en medlem I Amcu ihjäl i platinagruvan Northam, lite längre norrut.

Och i höstas dödades en Num-medlem i guldgruvan Sibanye, söder om Johannesburg, av kollegor från Amcu.

–Eftersom bara ett fackförbund får tillträde till förhandlingarna med en företagsledning kommer rivaliteten mellan Amcu och Num bestå, säger Crispen Chinguno, forskare vid universitetet Witwatersrand i Johannesburg.

Lonmins kommunikationschef Wendy Tlou vill inte kommentera rivaliteten mellan fackförbunden på företaget och konstaterar att förhållandet mellan parterna bygger på ömsesidig respekt.

– Detta var tydligt i det nyligen undertecknade löneavtalet på tre år, som inte innebar några arbetsstopp.

Den politiska tystnaden efter händelserna har varit påtaglig. Inte förrän i år meddelade Sydafrikas regering att familjerna till offren för Marikana ska få ekonomisk kompensation. Och ett tiotal poliser som dödade demonstranter ska ställas in för rätta.

”Vi har väntat över fyra år på detta erkännande från regeringen. Men cheferna på Lonmin har inte hållits ansvariga för sin roll i massakern trots att vi vet att de uppmanade staten att ingripa och tillhandahöll stöd till polisen”, konstaterade Amcu när nyheten kom.

En av huvudpersonerna i skandalen i Marikana är landets vicepresident, den före detta fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa.

Han var en av grundarna till Num 1982. Kommande årtionden gick hans fackföreningskarriär hand i hand med politiken och näringslivet. 1994, efter Sydafrikas första demokratiska val, fick han en plats i parlamentet för ANC.

2012 satt Cyril Ramaphosa i Lonmins styrelse. Dagarna före massakern bad han om polisförstärkning till området och han kallade strejken för en feg handling. Han var också kritisk till förhandlingar med arbetarna, visar den statliga utredning som tillsattes efteråt. Men 2015 meddelades att Cyril Ramaphosa, liksom landets polisminister Nkosinathi Nhleko, friades från inblandning i dödsskjutningarna.

I maj i år bad Cyril Ramaphosa för första gången om ursäkt för sitt beteende under strejken och sa att han är villig att söka försoning med dem som han har förolämpat.

– Han påstod att strejken var en brottslig handling, men historien har visat att han har fel. Att peka ut demonstranterna som brottslingar var arrogant eftersom det innebar att han då pekade ut Num som det enda legitima fackförbundet, säger Nic Borain, politisk analytiker, till tidningen Business Day.

Forskaren Crispen Chinguno menar dock att det är svårt för sydafrikanska fack att inte engagera sig politiskt.

– Arvet efter apartheid är centralt för att lösa de viktigaste utamningarna för arbetarna, säger han.

De hemska minnena till trots, i Marikana fortgår livet som vanligt för de flesta. Siyabongile Rofus bror Abongile drömmer om ett jobb i gruvan, trots det tuffa arbetet nere i mörkret.

– Titta mina armar!, säger han och visar upp underarmar som är fulla av röda streck – ärr från citronträd.

– Packar jag 50 säckar per dag med citroner får jag 200 kronor i veckan. Jag måste hitta ett nytt jobb. Jag är desperat.

Marikana – fem år senare

På grund av rädsla för repressalier är alla namn på familjemedlemmar till döda Num-arbetare fingerade i detta reportage. Personerna har också nekat att vara med på bild.

Arbetet Global har i flera månader sökt Amcus ledare Joseph Mathunjwa, liksom andra talespersoner från Amcu. Men de har konstant avvisat telefonsamtal, mejl och sms.

Inga poliser har hittills åtalats för masskjutningarna 2012.

Totalt dödades 44 gruvarbetare under augusti 2012.

Amcus ledare Joseph Mathunjwa var under 1990- talet ordförande för ett av Nums lokalkontor innan han avskedades 1999, bland annat för att ha bråkat med politikern Gwede Mantashe, nuvarande generalsekreterare för ANC. Han valde då att bilda ett nytt fackförbund. 2001 registrerades The Association of Mineworkers and Construction Union, Amcu.

I dag har Amcu drygt 100 000 medlemmar i hela landet. Num har 190 000 medlemmar, att jämföra med drygt 300 000 strax före massakern.

ÄMNESORD

Diskussion

UN Women varnar för att jämställdhetsmålet är i fara

Kuva: Foto: Irfan Ahmed/IPS
Demonstranter i Lahore i Pakistan kräver att rättvisa skipas för de kvinnor som drabbas av sexuellt våld.

Genom de globala utvecklingsmålen har världssamfundet utlovat att avskaffa alla former av diskriminering av flickor och kvinnor till 2030. Men nu varnar FN-organet UN Women för att utvecklingen går för långsamt.

 

Den fortsatta utbredda könsbaserade diskrimineringen underminerar arbetet mot en hållbar utveckling och förhindrar både människor och nationer från att uppnå hela sin potential, slår UN Women fast.

I den första rapporten av sitt slag har kvinnoorganet med ett jämställdhetsperspektiv granskat hur arbetet med att uppnå de globala utvecklingsmålen framskrider.

Ett av dessa mål, nummer 5, understryker vikten av att en jämställd värld uppnås. Men rapportförfattarna konstaterar att den rådande trenden för att detta uppnå detta mål, liksom de övriga 16, är oroande. UN Women menar därför att världssamfundet måste påskynda arbetet om målen ska kunna uppnås i tid.

– Om inte arbetet för att uppnå jämställdhet skyndas på så kommer det globala samfundet att misslyckas med att infria de hållbara utvecklingsmålen, säger forskaren och rapportförfattaren Ginette Azona till IPS.

Ett av de problem som lyfts fram i rapporten är de sexuella trakasserier och det våld som drabbar kvinnor. Enligt UN Women har uppskattningsvis var femte kvinna i världen, i åldern mellan 15 och 49 år, drabbats av fysiskt eller sexuellt våld från sin partner under de senaste tolv månaderna.

Samtidigt saknas det lagar som skyddar kvinnor från den typen av våld i 49 av världens länder.

På senare tid har miljontals kvinnor i världen engagerat sig och genom #metoo-kampanjen protesterat mot de trakasserier och det våld som dagligen drabbar världens kvinnor.

– Kvinnorörelsen har under många år arbetat för att öka medvetenheten om de olika typer av våld och övergrepp som flickor och kvinnor utsätts för. Den uppmärksamhet som dessa stora men ofta bortglömda problem fått är en välkommen energiinjektion, säger Ginette Azona.

I den nya rapporten lyfter UN Women även fram att fattigdom i högre utsträckning drabbar kvinnor än män. Siffror från 89 länder i världen visar att det i dessa finns 4,4 miljoner fler kvinnor än män som tvingas överleva på mindre än motsvarande 1,9 dollar om dagen. En av orsakerna är att kvinnor i betydligt högre grad än männen står för obetalt hem- och vårdarbete.

Fattigdom har också en tendens att förstärka bristen på jämställdhet. En flicka som växer upp i ett fattigt hem löper en större risk att giftas bort för tidigt, vilket i sin tur förhöjer riskerna för att hon hoppar av skolan i förtid, får barn i ung ålder, drabbas av graviditetsrelaterade komplikationer och utsätts för våld.

– Det är kombinationen av könstillhörighet med andra former av diskriminering som gör att flickor och kvinnor från fattiga och marginaliserade grupper hamnar än mer efter, säger Ginette Azona.

UN Women uppmanar världens regeringar att agera genom många integrerade satsningar. Som exempel nämns hur gratis och allmän tillgång till barnomsorg kan öka möjligheterna för kvinnor att skaffa betalda arbeten, vilket i sin tur har gynnar hela familjer.

 

Diskussion

Lång väg kvar i kampen mot orättvisor i Afrika

Kuva: Foto: Pixabay

Efter att Nelson Mandela blivit Sydafrikas första demokratiskt valda president deklarerade han i ett tal inför sina landsmän – och afrikaner i allmänhet – att ”vi måste arbeta gemensamt för att upprätta en rättvis fördelning av rikedomar, möjligheter och makt i vårt samhälle”. Över 20 år senare är dock vägen mot detta mål fortfarande lång.

 

 

När Nelson Mandela höll sitt tal, 1996, hade Sydafrika nyligen befriats från det rasistiska apartheidsystemet. Sedan dess har miljontals sydafrikaner fått förbättrade möjligheter till både utbildning och arbeten. Men de stora inkomstskillnaderna lever kvar.

En studie från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, slog nyligen fast att Sydafrika är det land i världen där inkomstskillnaderna är som allra störst. Landet är dock inte ett enskilt fall i Afrika. Samma rapport visar att 10 av de 19 länder i världen där ojämlikheten är som störst finns på kontinenten.

Många afrikanska länder, däribland Elfenbenskusten, Mauritius och Rwanda, har upplevt snabba ekonomiska framgångar under de senaste 15 åren. Miljontals människor har lyfts ur den extrema fattigdomen och allt fler har fått möjlighet att gå i skolan och erbjudits tillgång till sjukvård. Men samtidigt har andra halkat efter.

En orsak till att inte alla afrikaner upplevt ökade inkomster är de djupt rotade ekonomiska och sociala orättvisor som finns i regionen. De skarpa kontrasterna mellan elitens rikedomar och den misär som många vanliga afrikaner tvingas leva under driver samtidigt fram ilska och utlöser protester och revolter.

– Så länge som rikedomarna i ett land oproportionerligt vilar hos ett fåtal, kommer vi inte att uppleva bestående fred och stabilitet, slog Namibias president Hage Geingob fast inför FN:s generalförsamling i höstas.

 

Rika blir rikare

Fattigdomen har minskat i många av de afrikanska länder som upplevt en ekonomisk tillväxt. Men trots den fortsatta tillväxten tvingas fortfarande nästan hälften av kontinentens invånare att överleva på mindre än motsvarande 1,25 dollar om dagen.

Studier visar samtidigt att i länder där ojämlikheten är högre är det i första hand de redan rika som blir vinnare när den ekonomiska tillväxten ökar, medan de fattiga halkar efter.

De hållbara utvecklingsmål som världens länder kom överens om 2015 syftar inte bara till att utrota fattigdomen, utan också till att minska ojämlikheten mellan och inom länder.

UNDP:s analys av inkomstskillnaderna i Afrika fokuserar på de 29 länder söder om Sahara – där 80 procent av kontinentens befolkning bor – och där det finns tillgängliga siffror om hushållens konsumtion. Studien visar att mellan 1991 och 2011 lyckades man i 17 av dessa länder minska inkomstskillnaderna. I övriga tolv länder ökade i stället skillnaderna under samma period.

De länder som upplevde högre – och stigande – inkomstskillnader återfinns främst i södra och centrala Afrika. Många av dessa länder ekonomier är beroende av olje- och gruvtillgångar som erbjuder ett begränsat antal arbetstillfällen, eller är tidigare bosättarsamhällen med stora markägare.

Länder där inkomstskillnaderna minskar ligger i första hand i Västafrika och domineras i första hand av småjordbruk där många gynnas när produktiviteten ökar.

Rapportförfattarna konstaterar att det i vissa länder har genomförts åtgärder för att bekämpa inkomstskillnaderna, medan liknande åtgärder har motverkats av den ekonomiska eliten i andra länder.

 

 

Diskussion

HS: Ugandassa kuolleelle liikemiehelle luvan myönsikin Patrian johtaja – Lintilä selittää asiaa kieleen liittyvällä sekaannuksella

Kuva: Lehtikuva / Vesa Moilanen

Helsingin Sanomat uutisoi tänään, että Patria väittää, että ”yksittäinen myyntipäällikkö” myönsi Ugandassa kuolleelle liikemiehelle luvan markkinoida aseita Afrikassa.

HS:n näkemässä kirjeessä luvan onkin myöntänyt Patrian johtaja Markku Koivisto, jonka titteli on Vice President, Key Accounts, Patria Land System Oy.

Elinkeinoministeri Mika Lintilä (kesk.) selittää asiaa sekaannuksella, joka johtuu ministerin mukaan englanninkielisistä titteleistä.

– Myyntipäällikkö on sama kuin Koivisto. Se on minulla se paperi, Lintilä sanoo.

Lintilä arvelee, että suomeksi on käytetty päällikkö-titteliä sen vuoksi, että Patrialla on paljon henkilöitä englanniksi johtaja-nimikkeellä.

– Heillä on myyntijohtajia paljon, ja englanninkielisellä nimikkeellä ja he ovat käyttäneet tässä suomenkielistä nimikettä päällikkö. Sitten siinä on sotkeentunut tämä. Koivisto raportoi sitten varsinaiselle myyntijohtajalle, Lintilä uskoo.

Lintilä edellyttää luottamuksen palauttamista.

Ministeri Lintilä on saanut Patrian toimitusjohtajalta selvityksen siitä, miten liikemiehelle oli annettu lupa markkinoida Patrian tuotteita Ugandassa. Liikemies on löydetty kuolleena paikallisesta hotellista. Kuolinsyytä ei tiedetä.

Patrian johto on jo aiemmin myöntänyt, että markkinointiluvan antaminen miehelle oli virhe.

Oletteko tyytyväinen selvitykseen, jatkuvatko selvitykset vielä?

– Aamulla keskustelin toimitusjohtajan kanssa ja tarkensin heidän selvitystään. Kyllä tässä nyt tietysti se iso kysymys on se, miten tämä lainmukaisuusvalvonta on pettänyt.

Mitä edellytätte sen osalta?

– Luottamuksen palautumista.

Miten se palautetaan?

– Ihan selvä on, että prosessi ei ole toiminut. Tämä on minun ykkösasia.

Onko tämä ainutkertainen tapaus Patriassa, onko se uskottava selitys vai onko tämä aseteollisuuden tapa?

– En minä osaa sitä sanoa. Patriallahan oli aikoinaan Slovenia-keissi, jonka aikana he paljon viilasivat omaa toimintaansa.

Patrian ja Slovenian välisiä kauppoja puitiin aikanaan oikeudessa.

Siitä ei otettu opiksi?

– Kyllä sitä on sitä prosessia parannettu, mutta ei siitä huolimatta tällaista saisi sattua. Tämä on niin herkkä ala. Pallo on tällä hetkellä Patrialla, johdolla ja hallituksella, että kyllä siellä toimia pitää tapahtua.

Oliko tälle ihmiselle (liikemiehelle) maksettu jokin konsulttipalkkio?

– Ei ole tietoa. Ei ole sinällänsä. Taustaselvitykset on tehty ja se tieto, mikä on, että myös siitä, ketä olisi tapaamassa siellä niin tästä oli tietoja olemassa.

Minkä takia tällaisessa maassa liikutaan?

– Tämähän on ensimmäinen, joka olisi pitänyt ensimmäisenä todetaan nimenomaan lainmukaisuusvalvonnan kautta. Ei meillä ole ollut minkäännäköistä ajatusta avata siellä enkä tiedä, että Patrialla olisi ollut mitään tämäntyylistä.

Onko myyntipäällikö toiminut todella yksin, onko se uskottava selitys Patrian puolelta?

– Näyttää tällä hetkellä, että on toiminut yksin.

Siinä kohtaako valvonnan pettäminen on sitten tapahtunut.

– Niin.

Mitkä ovat jatkotoimenpiteenne tästä eteenpäin?

– Odotan nyt, mitä siellä tullaan tekemään ja sitten arvioin sen.

Kuinka vakava tapaus tämä on?

– Onhan tämä ilman muuta, siis tuollainen ala, ilman muuta se on.

Keskustelua aiheesta

Migrationens positiva effekter sällan i fokus

Kuva: Foto: Pixabay

I den internationella debatten diskuteras sällan hur migrationen bidrar till världsekonomin. Detta trots att migranterna ofta är mycket viktiga både för mottagarländernas ekonomier och för utvecklingen i ursprungsländerna.

 

Nyligen hölls ett möte i Buenos Aires där internationella experter diskuterade på vilka sätt den internationella migrationen bidrar till handeln och världsekonomin.

– Migrationen behandlas i dag nästan som en polisiär fråga. Vi måste belysa behovet av att även lyfta de ekonomiska fördelar den har, framför allt för den internationella handeln, sade Aníbal Jozami, som är ordförande för den argentinska organisationen Foro del Sur Foundation.

Foro del Sur Foundation stod värd för mötet tillsammans med FN:s migrationsorganisation, IOM, och Genevébaserade International Centre for Trade and Sustainable Development. 

IOM:s Latinamerikachef Diego Beltrand presenterade siffror som visar att det finns uppskattningsvis 244 miljoner migranter i världen i dag, vilket motsvarar runt 3 procent av jordens befolkning. Antalet har stigit mycket snabbt under de senaste 50 åren. Enligt Diego Beltrand har många analyser visat vilka ekonomiska bidrag migranterna står bakom. Trots det lyfts sällan dessa resultat fram.

– Frihandeln har fått ett brett erkännande i olika delar av världen, men detsamma gäller inte för människors rörelsefrihet, slog han fast.

Enligt en studie från IOM står världens migranter bakom nästan tio procent av världens samlade BNP – och deras bidrag är mycket viktiga för deras hemländer genom de pengar migranterna skickar hem till nära och kära. Dessa pengaöverföringar är särskilt viktiga i kristider och i länder som El Salvador och Honduras överstiger summorna 15 procent av ländernas bruttonationalprodukter.

En vanlig uppfattning är att migranter främst har de minst kvalificerade jobben. Samtidigt hävdar Stefano Breschi, som är professor vid Bocconi-universitet i Milano, att den migration som har vuxit snabbast under de senaste två decennierna består av högutbildad arbetskraft.

 

”Vi måste ha tålamod”

I många länder i världen försöker samtidigt politiker att vinna röster genom att utlova hårdare restriktioner mot invandring. Marina Manke, som är chef för IOM:s avdelning för rörlig arbetskraft och mänsklig utveckling, påpekar att migration är en komplex fråga och att det gäller att tänka sig för när den diskuteras.

– Det är svårt att förklara att det kan finnas människor som kanske är arbetslösa i dag, men som i framtiden kan bidra med positiva kunskaper till samhället, säger Marina Manke.

Hon är själv från Ryssland, men är gift med en tysk man och är bosatt i Tyskland.

– Min tyska familj ser ett stort antal migranter i Berlin, och det oroar dem. Men vi måste ha tålamod. Kanske finns det kortsiktiga negativa effekter, men på längre sikt är migration till stora delar något positivt, säger hon till IPS.

Mötet i Buenos Aires var förlagt till ett gammalt emigranthotell, en byggnad nära hamnen som numera inhyser ett museum. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet erbjöds nyanlända migrantfamiljer härbärge här sig efter sina långa resor över havet.

Mellan 1881 och 1914 beräknas mer än fyra miljoner utlänningar ha flyttat till Argentina, och år 1895 utgjorde den gruppen mer än en fjärdedel av befolkningen i landet. De flesta kom från Italien, Spanien och andra länder i Europa.

I dag är läget ett annat. Nu är det Europa som är den destination som miljontals migranter hoppas kunna ta sig till, samtidigt som kontinenten försöker stänga sina gränser.

Martin Kahanec, professor i socialpolitik vid Centraleuropeiska universitet i Budapest, säger att ett stort problem i Europa är att de data som finns om migrationen sällan kommer till uttryck i den offentliga debatten.

– Det gäller exempelvis diskussionerna kring Brexit i Storbritannien, där narrativet om att migranterna tar våra jobb eller exploaterar vår välfärd inte har något faktamässigt stöd. Även om ekonomiska argument används i debatten så är det egentligen rädsla som styr debatten, säger Martin Kahanec till IPS.

 

ÄMNESORD

Diskussion

Bangladeshs textilarbetare får inte del av industrins framgångar

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Exportinkomsterna från Bangladeshs textilindustri har stigit snabbt – och landet har förhoppningar om att tillväxten ska öka ytterligare under kommande år. Samtidigt fortsätter arbetarna i fabrikerna att ha mycket låga löner.

 

Under 2016 låg exportintäkterna för Bangladeshs textilindustri på 28,6 miljarder dollar, vilket var mer än tre gånger så mycket som 2007. Men de arbetare som utgör grunden för dessa intäkter tvingas fortfarande överleva på löner som knappt överstiger fattigdomsgränsen.

Uppmuntrade av de senaste årens framgångar har landet nu lagt fram som målsättning att öka exporten av kläder till 50 miljarder dollar årligen till 2021. I den målsättningen sägs dock inget om vad som ska göras för att förbättra arbetarnas levnadsvillkor.

Bangladesh har 166 miljoner invånare varav 31 procent beräknas leva under fattigdomsgränsen på motsvarande två dollar om dagen. För närvarande ligger minimilönen per månad för en fabriksarbetare på 5 300 taka, vilket motsvarar knappa 520 svenska kronor eller cirka 50 euro.

Landet är världens näst största exportör av kläder och dess fabriker producerar varor till en lång rad av världens stora klädmärken, som lockas av de låga omkostnaderna.

 

De flesta av arbetarna är kvinnor

Efter den tragiska olyckan vid Rana Plaza i april 2013, där en fabriksbyggnad rasade samman och 1 134 textilarbetare förlorade sina liv, har de stora inköparna ökat sina investeringar i landet i syfte att förbättra arbetsförhållandena. På lokal nivå har dock industriägarna inte genomfört samma satsningar för att förbättra situationen för sin personal, som till 85 procent består av kvinnliga arbetare.

Undersökningar av den internationella biståndsorganisationen Oxfam har exempelvis visat att endast två procent av det pris som tas ut för ett plagg som säljs i Australien går till de fabriksarbetare som stått för tillverkningen.

Samma rapport visar att levnadsförhållandena för de 4,5 miljoner arbetare som jobbar på någon av landets 4 600 fabriker oftast är mycket svåra. Många av dem lever under fattiga förhållanden, samtidigt som Oxfam beräknar att en vd för någon av de stora modekedjorna bara under fyra dagars tid får ut lika mycket pengar som en fabriksarbetare lyckas tjäna ihop under hela sin livstid.

–De flesta inköpare inom textilindustrin har bara ett företagsperspektiv, där intresset främst handlar om att utnyttja billig arbetskraft, säger Nazma Aktar, som är ordförande för Sommilito Garment Sramik Federation, en organisation som under flera decennier kämpat för kvinnors rättigheter inom industrin.

Textilarbetarnas organisationer kräver en minimilön på 16 000 taka i månaden, motsvarande cirka 150 euro, med hänvisning till de stigande levnadsomkostnaderna.

I början av året bildade regeringen en grupp som uppges ha fått uppdraget att inom sex månader komma med en rekommendation om vilka löner som ska gälla.

 

”Minimilönen oacceptabel”

Khondaker Golam Moazzem, som är forskningschef vid tankesmedjan Centre for Policy, säger att en del av problemen hänger samman med lagstiftningen.

– De upprörande låga lönerna inom textilindustrin beror till stor del på de svaga definitionerna kring löner som finns i arbetslagarna. Resultatet är att det blir väldigt svårt för arbetarna att förhandla fram löneökningar.

Nazneen Ahmed, vid forskningsorganisationen Bangladesh Institute of Development Studies, säger till IPS att lönerna i landets textilindustri tillhör de lägsta bland tillverkningsländerna. Hon menar att lönerna borde höjas, men påpekar samtidigt att detta riskerar att leda till att landet på grund av den globala konkurrensen skulle förlora marknadsandelar.

Av det skälet menar hon att landet borde satsa på en teknisk utveckling, med bättre utbildade arbetare – vilket i sin tur skulle kunna öka produktiviteten.

– Om dessa arbetare fick utbildning genom återkommande vidareutbildningsprogram så skulle entreprenörerna kunna öka sina förtjänster, och i det läget tror jag inte att industriägarna skulle tveka att höja lönerna, säger Nazneen Ahmed.

Towhidur Rahman, generalsekreterare för den bangladeshiska avdelningen av det globala fackförbundet IndustriALL Global Union, menar dock att lönerna måste höjas omgående.

– Minimilönen som arbetarna får som ingångslön är fullständigt oacceptabel. Främst menar jag att ansvaret vilar på de fackliga företrädarna som inte har kunnat enas och tala med en gemensam röst om detta. Kravet på minimilöner måste vara att de ger människor en realistisk möjlighet att överleva, säger Towhidur Rahman till IPS.

Enligt honom finns det för närvarande 16 olika organisationer som företräder landets textilarbetare, och som alla agerar på egen hand.

–Företagen drar fördel av det bristande samarbetet mellan arbetarnas representanter, säger Towhidur Rahman.

Enligt honom har flera undersökningar visat att en arbetare behöver en månadsinkomst på minst 19 000 taka för att kunna betala för mat, boende, transporter, sjukvård och andra grundläggande behov.

 

Diskussion