Opinion

Fallet Ardern: Ett en-gång-i-livet-tillfälle för genomgripande samhällsförändringar

Pixabay
Nya Zeeland har genomlevt en politisk jordbävning, skriver artikelförfattaren.

Det enda vettiga sättet för oss i Finland att ta tillvara Labours seger i Nya Zeeland är genom att inse att det är ett engångstillfälle att grundligt ändra samhällets spelregler som kräver den politiska vänsterns kollektiva ansträngningar för att inte slösas bort.

Arseniy Lobanovskiy

Arbetarbladet

 

 

För drygt en vecka sedan seglade det nyzeeländska arbetarpartiet (Labour) under premiärminister Jacinda Arderns ledarskap mot dess största seger någonsin i landets proportionella valsystems tidevarv. Inget annat parti har tidigare lyckats erhålla en fullständig majoritet i Nya Zeelands parlament sedan valreformen infördes 1996. Aldrig har ett politiskt parti fått ett så enormt antal röster och Labours andel av rösterna är i själva verket den allra högsta i Nya Zeelands historia sedan 1951. Den officiella parlamentariska högeroppositionen, Nya Zealands nationella parti, kraschade totalt och gjorde sitt sämsta val på nästan två decennier.

 

Alltså det går knappast an att undervärdera denna politiska jordbävnings själva omfattning och eventuella påverkan – vid första anblicken.

 

Får folk på den politiska vänstern nys om en sådan seger blir de så gott som genast besatta av huruvida ”vi kan tjäna något på den”. Det är ju rätt så lätt att börja dra lite för djärva slutsatser utgående från vissa särpräglar och knytningar som ens egna politiska inriktning och den stora segraren i verkligheten må eller inte må ha gemensamt.

 

De flesta mittenpolitikens beundrare ska säkert skynda sig att dödförklara populismen och hävda att det här är exakt vad som krävs, att endast partier med skickliga, lyhörda och karismatiska ledare i spetsen vinner val. Visst passar Ardern in på beskrivningen med tanke på alla lovsånger som sjungits till henne på grund av hennes strålande hantering av koronapandemin och förra årets terroristattack i Christchurch.

 

De mer ideologiska människorna på vänstern ska med rätta omedelbart påminna centrister om att Arderns Labour är enligt dess egna stadgar ett parti som omfattar ”demokratiskt socialistiska principer”. Sedan kommer de att  gräva fram en lång rad sakfrågor i vilka Labour under den senaste mandatperioden har tagit avsevärda steg åt vänster. I deras ögon skulle allt detta fungera som bevis för att det lönar sig att bära sitt politiska hjärta utanpå, det vill säga att öppet socialistisk retorik räcker långt även i en valkampanj.

 

Naturligtvis vill vänstergrupperingar av alla kulörer göra anspråk på en så stor händelse och ta den till en förebild för sin egen eventuell framgång – fast ens lokala och Nya Zeelands omständigheter inte nödvändigtvis stämmer överens. Man får inte helt enkelt lyfta fram Jacinda Arderns eller Labours handlingssätt, flytta över det till ett annat sammanhang och låtsas att den unikt nyzeeländska politiska geografin, landets historiska, demografiska och språkliga särdrag, mediamarknaden och så vidare inte spelade någon roll.

 

Allt detta betyder ändå inte att det finns ingenting alls för oss att lära sig av fallet Ardern. Till att börja med det mest uppenbara var Labours kommunikationsdisciplin under detta års valkampanj berömmande. Tveklöst blev Labours kommunikationsstrategi en succé i kombination med ett kompetent och omtänksamt krishanteringssätt med tyngdpunkt på ett starkt socialt trygghetsnät, en mer framträdande roll för den offentliga sektorn och effektiva statliga ingrepp.

 

Lika viktigt, om inte ännu viktigare, är att utan tusentals frivilliga, fackföreningsaktiva och duktiga kandidater hade Ardern och Labours ledning föga chans att åstadkomma någonting så lysande. Socialdemokraterna och den finländska vänstern överhuvudtaget skulle definitivt gynnas av att dra lärdom av våra nyzeeländska kollegor just i detta hänseende genom att satsa på att återuppbygga våra egna massrörelser och inspirera vanliga människor att engagera sig i de befintliga politiska institutionerna.

 

Det viktigaste med Arderns seger ligger dock i framtiden. Den avgående Labour-ledda koalitionsregeringen präglades inte direkt av politiken i stil med partiets demokratiskt socialistiska ideologi. Om man läser igenom Labours valmanifest 2020 märker man att det är lätt på detaljer och till synes suddigt skrivet med flit, saknar konkreta reformförslag och avviker betydligt från tonfallet av Arderns löfte 2017 av genomgripande förändringar. Det återstår att se hur progressivt Labours majoritetsregering kommer att vara på olika fronter.

 

Sanningen är att det är helt upp till partiets följarbas, parlamentariska rivaler till deras vänster och civilsamhällets olika aktörer att manövrera regeringen till att tvinga fram progressiva reformer. Det är allas jobb att låta Labour veta att det inte finns utrymme för självbelåtenhet, att stora problem som plågar landet kräver modiga lösningar. Allt är ju frid och fröjd tills den parlamentariska högern och deras välbärgade bundsförvanter som har nog redan börjat sätta press på Ardern får sin vilja fram.

 

Det enda vettiga sättet att ta tillvara fallet Ardern är att inse att det är ett engångstillfälle att grundligt ändra samhällets spelregler som kräver våra kollektiva ansträngningar för att inte slösas bort. Samma resonemang gäller maktförhållanden i Finland: Det krävs att var och en socialdemokrat outtröttligt och oavbrutet gör sin del för att sätta upp och få igenom partiets önskemål, oavsett om partiet sitter i regeringen eller inte.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE