MENY

Flyktingar vittnar om fruktansvärda övergrepp i Libyen

Kuva: Foto: Pixabay

Mängder av flyktingar och migranter som anländer till Italien berättar om hur de utsatts för tortyr, utpressning och tvångsarbete i Libyen. En del säger att de inte hade planerat att resa vidare över Medelhavet, men att den hemska situationen i Libyen tvingade fram beslutet. 

 

– Vi arbetade på en byggplats när jag fördes åt sidan. En vakt drog sitt vapen och siktade på mig och sa att han skulle skjuta om jag försökte gå därifrån. Sedan kom en lastbil som jag beordrades ombord på. Den körde till en strand där en grupp människor stod bevakade av uniformerade vakter med dragna vapen. De tvingade upp oss på en gummibåt som de sedan knuffade ut på öppet hav. Efter en dag räddades vi av ett europeiskt fartyg.

Det berättar 23-åriga Amidou Kone, som nu befinner sig i ett flyktingläger i Toscana. Han är en av de över 113 000 människor som har tagit sig från Libyen till Italien över Medelhavet. En resa som är mycket farlig – under året beräknas den ha kostat drygt 2 700 människor livet.

Amidou Kone lämnade sitt hemland Elfenbenskusten efter att hela hans familj hade dödats i samband med de oroligheter som utspelade sig i landet 2011. Efter att ha rest genom Burkina Faso och ha arbetat som herde för en bonde i Niger, tror han sig ha blivit såld av sin arbetsgivare till libyska milisgrupper i samband med att de gjorde en gemensam arbetsresa till Libyen.

– Milisgruppen ville att jag skulle ringa min familj och begära en lösensumma. De trodde inte på att alla var döda, så de började tortera mig, berättar Amidou Kone.

Han visar de ärr han har i huvudet, som enligt honom uppkom efter att han blivit misshandlad med kolvarna till maskingevär. Runt höger fotled och ett av sina fingrar har han märken.

– De tänkte skära av mig mitt finger med en kniv och slog min fot med en ficklampa. Varför sådan grymhet? Jag har inte den blekaste aning.

 

”Blomstrande marknad för kidnappning”

De senaste två åren har det kommit många återkommande rapporter om de grymheter som drabbar flyktingar och migranter i libyska interneringsläger. Nyligen skrev Läkare utan gränsers ordförande Joanne Liu ett öppet brev där hon beskrev libyska häkten för migranter som en blomstrande marknad för ”kidnappning, tortyr och utpressning”.

Hon anklagade samtidigt Europa för att vara medskyldigt, eftersom EU, ”förblindade av det enskilda målet att hålla människor utanför Europa”, finansierar Libyen för att hjälpa till med att se till att båtar inte kan lämna landet.

19-årige Bai kommer från Mali och anlände till Siciliens kust i början av september. Han berättar om en av de masskidnappningar som genomförs i Libyen.

– Vi var ett fyrtiotal personer som bodde i ett hus i staden. En kväll kom två män med kalasjnikovs in och började skrika. De tvingade in oss i bilar som stod parkerade på gatan, sedan låstes vi in och blev slagna med påkar och kedjor. Vi tvingades ringa hem. Alla som kunde övertyga sina familjer om att skicka pengar släpptes. Min familj sade ja, men redan veckan därpå fångades jag in av en annan grupp. Då hade inte min familj några mer pengar att skicka, så gruppen satte mig i arbete för att betala min resa till Europa.

Enligt lokala lagar kan alla papperslösa migranter och flyktingar i Libyen gripas och rivaliserande lokala myndigheter och milisgrupper driver olika häkten för flyktingar och migranter.

Av dessa har FN:s flyktingorgan UNHCR endast tillträde till de interneringsläger som drivs av premiärministern Fayaz al-Sarrajs regering, den regering som erkänts av EU.

Det är dock okänt hur många liknande häkten det finns i landet.

Både Bai och Amidou Kone säger att de tvingades till tvångsarbete medan de hölls fångna i Libyen.

– Jag fick arbeta som murare i två års tid utan någon lön. Under dessa år fick jag leva på vatten och bröd, berättar Amidou Kone.

Han säger att han fördes till båten när han till sist var för utmattad för att kunna arbeta.

Anaspasia Papadopoulou, vid Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna, Ecre, i Bryssel, säger att flyktingar behandlas som rena handelsvaror i Libyen.

– Miliserna utnyttjar dem för att tjäna pengar. När de inte längre kan utnyttjas så gör de sig av med dem.

Amidou Kone är långt ifrån ensam om att berätta om hur de tvingats ut på havet från Libyen. Många berättar att de inte tog sig till Libyen för att resa vidare till Europa, utan hade arbetat länge i landet innan de tvingades resa vidare.

En av dem är Balde Tcherno, 37, som kommer från Guinea-Bissau och arbetade som skoförsäljare i Libyen i fem års tid. En gång om året reste han hem för att träffa sin familj. Men enligt honom greps han sedan och tvingades under vapenhot att borda en båt med destination Italien.

En annan är Rockson Adams, 27, som kommer från Ghana och reste till Libyen efter att Muammar Gaddafi hade störtats, och fick då ett bra arbete inom byggindustrin. Efter två år i landet blev han dock kidnappad och tvingades betala en lösensumma för att friges. Efter att några av hans bekanta hade blivit mördade beslutade han sig för att betala en människosmugglare för att kunna ta sig över Medelhavet.

ÄMNESORD

Diskussion

UN Women varnar för att jämställdhetsmålet är i fara

Kuva: Foto: Irfan Ahmed/IPS
Demonstranter i Lahore i Pakistan kräver att rättvisa skipas för de kvinnor som drabbas av sexuellt våld.

Genom de globala utvecklingsmålen har världssamfundet utlovat att avskaffa alla former av diskriminering av flickor och kvinnor till 2030. Men nu varnar FN-organet UN Women för att utvecklingen går för långsamt.

 

Den fortsatta utbredda könsbaserade diskrimineringen underminerar arbetet mot en hållbar utveckling och förhindrar både människor och nationer från att uppnå hela sin potential, slår UN Women fast.

I den första rapporten av sitt slag har kvinnoorganet med ett jämställdhetsperspektiv granskat hur arbetet med att uppnå de globala utvecklingsmålen framskrider.

Ett av dessa mål, nummer 5, understryker vikten av att en jämställd värld uppnås. Men rapportförfattarna konstaterar att den rådande trenden för att detta uppnå detta mål, liksom de övriga 16, är oroande. UN Women menar därför att världssamfundet måste påskynda arbetet om målen ska kunna uppnås i tid.

– Om inte arbetet för att uppnå jämställdhet skyndas på så kommer det globala samfundet att misslyckas med att infria de hållbara utvecklingsmålen, säger forskaren och rapportförfattaren Ginette Azona till IPS.

Ett av de problem som lyfts fram i rapporten är de sexuella trakasserier och det våld som drabbar kvinnor. Enligt UN Women har uppskattningsvis var femte kvinna i världen, i åldern mellan 15 och 49 år, drabbats av fysiskt eller sexuellt våld från sin partner under de senaste tolv månaderna.

Samtidigt saknas det lagar som skyddar kvinnor från den typen av våld i 49 av världens länder.

På senare tid har miljontals kvinnor i världen engagerat sig och genom #metoo-kampanjen protesterat mot de trakasserier och det våld som dagligen drabbar världens kvinnor.

– Kvinnorörelsen har under många år arbetat för att öka medvetenheten om de olika typer av våld och övergrepp som flickor och kvinnor utsätts för. Den uppmärksamhet som dessa stora men ofta bortglömda problem fått är en välkommen energiinjektion, säger Ginette Azona.

I den nya rapporten lyfter UN Women även fram att fattigdom i högre utsträckning drabbar kvinnor än män. Siffror från 89 länder i världen visar att det i dessa finns 4,4 miljoner fler kvinnor än män som tvingas överleva på mindre än motsvarande 1,9 dollar om dagen. En av orsakerna är att kvinnor i betydligt högre grad än männen står för obetalt hem- och vårdarbete.

Fattigdom har också en tendens att förstärka bristen på jämställdhet. En flicka som växer upp i ett fattigt hem löper en större risk att giftas bort för tidigt, vilket i sin tur förhöjer riskerna för att hon hoppar av skolan i förtid, får barn i ung ålder, drabbas av graviditetsrelaterade komplikationer och utsätts för våld.

– Det är kombinationen av könstillhörighet med andra former av diskriminering som gör att flickor och kvinnor från fattiga och marginaliserade grupper hamnar än mer efter, säger Ginette Azona.

UN Women uppmanar världens regeringar att agera genom många integrerade satsningar. Som exempel nämns hur gratis och allmän tillgång till barnomsorg kan öka möjligheterna för kvinnor att skaffa betalda arbeten, vilket i sin tur har gynnar hela familjer.

 

Diskussion

Lång väg kvar i kampen mot orättvisor i Afrika

Kuva: Foto: Pixabay

Efter att Nelson Mandela blivit Sydafrikas första demokratiskt valda president deklarerade han i ett tal inför sina landsmän – och afrikaner i allmänhet – att ”vi måste arbeta gemensamt för att upprätta en rättvis fördelning av rikedomar, möjligheter och makt i vårt samhälle”. Över 20 år senare är dock vägen mot detta mål fortfarande lång.

 

 

När Nelson Mandela höll sitt tal, 1996, hade Sydafrika nyligen befriats från det rasistiska apartheidsystemet. Sedan dess har miljontals sydafrikaner fått förbättrade möjligheter till både utbildning och arbeten. Men de stora inkomstskillnaderna lever kvar.

En studie från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, slog nyligen fast att Sydafrika är det land i världen där inkomstskillnaderna är som allra störst. Landet är dock inte ett enskilt fall i Afrika. Samma rapport visar att 10 av de 19 länder i världen där ojämlikheten är som störst finns på kontinenten.

Många afrikanska länder, däribland Elfenbenskusten, Mauritius och Rwanda, har upplevt snabba ekonomiska framgångar under de senaste 15 åren. Miljontals människor har lyfts ur den extrema fattigdomen och allt fler har fått möjlighet att gå i skolan och erbjudits tillgång till sjukvård. Men samtidigt har andra halkat efter.

En orsak till att inte alla afrikaner upplevt ökade inkomster är de djupt rotade ekonomiska och sociala orättvisor som finns i regionen. De skarpa kontrasterna mellan elitens rikedomar och den misär som många vanliga afrikaner tvingas leva under driver samtidigt fram ilska och utlöser protester och revolter.

– Så länge som rikedomarna i ett land oproportionerligt vilar hos ett fåtal, kommer vi inte att uppleva bestående fred och stabilitet, slog Namibias president Hage Geingob fast inför FN:s generalförsamling i höstas.

 

Rika blir rikare

Fattigdomen har minskat i många av de afrikanska länder som upplevt en ekonomisk tillväxt. Men trots den fortsatta tillväxten tvingas fortfarande nästan hälften av kontinentens invånare att överleva på mindre än motsvarande 1,25 dollar om dagen.

Studier visar samtidigt att i länder där ojämlikheten är högre är det i första hand de redan rika som blir vinnare när den ekonomiska tillväxten ökar, medan de fattiga halkar efter.

De hållbara utvecklingsmål som världens länder kom överens om 2015 syftar inte bara till att utrota fattigdomen, utan också till att minska ojämlikheten mellan och inom länder.

UNDP:s analys av inkomstskillnaderna i Afrika fokuserar på de 29 länder söder om Sahara – där 80 procent av kontinentens befolkning bor – och där det finns tillgängliga siffror om hushållens konsumtion. Studien visar att mellan 1991 och 2011 lyckades man i 17 av dessa länder minska inkomstskillnaderna. I övriga tolv länder ökade i stället skillnaderna under samma period.

De länder som upplevde högre – och stigande – inkomstskillnader återfinns främst i södra och centrala Afrika. Många av dessa länder ekonomier är beroende av olje- och gruvtillgångar som erbjuder ett begränsat antal arbetstillfällen, eller är tidigare bosättarsamhällen med stora markägare.

Länder där inkomstskillnaderna minskar ligger i första hand i Västafrika och domineras i första hand av småjordbruk där många gynnas när produktiviteten ökar.

Rapportförfattarna konstaterar att det i vissa länder har genomförts åtgärder för att bekämpa inkomstskillnaderna, medan liknande åtgärder har motverkats av den ekonomiska eliten i andra länder.

 

 

Diskussion

HS: Ugandassa kuolleelle liikemiehelle luvan myönsikin Patrian johtaja – Lintilä selittää asiaa kieleen liittyvällä sekaannuksella

Kuva: Lehtikuva / Vesa Moilanen

Helsingin Sanomat uutisoi tänään, että Patria väittää, että ”yksittäinen myyntipäällikkö” myönsi Ugandassa kuolleelle liikemiehelle luvan markkinoida aseita Afrikassa.

HS:n näkemässä kirjeessä luvan onkin myöntänyt Patrian johtaja Markku Koivisto, jonka titteli on Vice President, Key Accounts, Patria Land System Oy.

Elinkeinoministeri Mika Lintilä (kesk.) selittää asiaa sekaannuksella, joka johtuu ministerin mukaan englanninkielisistä titteleistä.

– Myyntipäällikkö on sama kuin Koivisto. Se on minulla se paperi, Lintilä sanoo.

Lintilä arvelee, että suomeksi on käytetty päällikkö-titteliä sen vuoksi, että Patrialla on paljon henkilöitä englanniksi johtaja-nimikkeellä.

– Heillä on myyntijohtajia paljon, ja englanninkielisellä nimikkeellä ja he ovat käyttäneet tässä suomenkielistä nimikettä päällikkö. Sitten siinä on sotkeentunut tämä. Koivisto raportoi sitten varsinaiselle myyntijohtajalle, Lintilä uskoo.

Lintilä edellyttää luottamuksen palauttamista.

Ministeri Lintilä on saanut Patrian toimitusjohtajalta selvityksen siitä, miten liikemiehelle oli annettu lupa markkinoida Patrian tuotteita Ugandassa. Liikemies on löydetty kuolleena paikallisesta hotellista. Kuolinsyytä ei tiedetä.

Patrian johto on jo aiemmin myöntänyt, että markkinointiluvan antaminen miehelle oli virhe.

Oletteko tyytyväinen selvitykseen, jatkuvatko selvitykset vielä?

– Aamulla keskustelin toimitusjohtajan kanssa ja tarkensin heidän selvitystään. Kyllä tässä nyt tietysti se iso kysymys on se, miten tämä lainmukaisuusvalvonta on pettänyt.

Mitä edellytätte sen osalta?

– Luottamuksen palautumista.

Miten se palautetaan?

– Ihan selvä on, että prosessi ei ole toiminut. Tämä on minun ykkösasia.

Onko tämä ainutkertainen tapaus Patriassa, onko se uskottava selitys vai onko tämä aseteollisuuden tapa?

– En minä osaa sitä sanoa. Patriallahan oli aikoinaan Slovenia-keissi, jonka aikana he paljon viilasivat omaa toimintaansa.

Patrian ja Slovenian välisiä kauppoja puitiin aikanaan oikeudessa.

Siitä ei otettu opiksi?

– Kyllä sitä on sitä prosessia parannettu, mutta ei siitä huolimatta tällaista saisi sattua. Tämä on niin herkkä ala. Pallo on tällä hetkellä Patrialla, johdolla ja hallituksella, että kyllä siellä toimia pitää tapahtua.

Oliko tälle ihmiselle (liikemiehelle) maksettu jokin konsulttipalkkio?

– Ei ole tietoa. Ei ole sinällänsä. Taustaselvitykset on tehty ja se tieto, mikä on, että myös siitä, ketä olisi tapaamassa siellä niin tästä oli tietoja olemassa.

Minkä takia tällaisessa maassa liikutaan?

– Tämähän on ensimmäinen, joka olisi pitänyt ensimmäisenä todetaan nimenomaan lainmukaisuusvalvonnan kautta. Ei meillä ole ollut minkäännäköistä ajatusta avata siellä enkä tiedä, että Patrialla olisi ollut mitään tämäntyylistä.

Onko myyntipäällikö toiminut todella yksin, onko se uskottava selitys Patrian puolelta?

– Näyttää tällä hetkellä, että on toiminut yksin.

Siinä kohtaako valvonnan pettäminen on sitten tapahtunut.

– Niin.

Mitkä ovat jatkotoimenpiteenne tästä eteenpäin?

– Odotan nyt, mitä siellä tullaan tekemään ja sitten arvioin sen.

Kuinka vakava tapaus tämä on?

– Onhan tämä ilman muuta, siis tuollainen ala, ilman muuta se on.

Keskustelua aiheesta

Migrationens positiva effekter sällan i fokus

Kuva: Foto: Pixabay

I den internationella debatten diskuteras sällan hur migrationen bidrar till världsekonomin. Detta trots att migranterna ofta är mycket viktiga både för mottagarländernas ekonomier och för utvecklingen i ursprungsländerna.

 

Nyligen hölls ett möte i Buenos Aires där internationella experter diskuterade på vilka sätt den internationella migrationen bidrar till handeln och världsekonomin.

– Migrationen behandlas i dag nästan som en polisiär fråga. Vi måste belysa behovet av att även lyfta de ekonomiska fördelar den har, framför allt för den internationella handeln, sade Aníbal Jozami, som är ordförande för den argentinska organisationen Foro del Sur Foundation.

Foro del Sur Foundation stod värd för mötet tillsammans med FN:s migrationsorganisation, IOM, och Genevébaserade International Centre for Trade and Sustainable Development. 

IOM:s Latinamerikachef Diego Beltrand presenterade siffror som visar att det finns uppskattningsvis 244 miljoner migranter i världen i dag, vilket motsvarar runt 3 procent av jordens befolkning. Antalet har stigit mycket snabbt under de senaste 50 åren. Enligt Diego Beltrand har många analyser visat vilka ekonomiska bidrag migranterna står bakom. Trots det lyfts sällan dessa resultat fram.

– Frihandeln har fått ett brett erkännande i olika delar av världen, men detsamma gäller inte för människors rörelsefrihet, slog han fast.

Enligt en studie från IOM står världens migranter bakom nästan tio procent av världens samlade BNP – och deras bidrag är mycket viktiga för deras hemländer genom de pengar migranterna skickar hem till nära och kära. Dessa pengaöverföringar är särskilt viktiga i kristider och i länder som El Salvador och Honduras överstiger summorna 15 procent av ländernas bruttonationalprodukter.

En vanlig uppfattning är att migranter främst har de minst kvalificerade jobben. Samtidigt hävdar Stefano Breschi, som är professor vid Bocconi-universitet i Milano, att den migration som har vuxit snabbast under de senaste två decennierna består av högutbildad arbetskraft.

 

”Vi måste ha tålamod”

I många länder i världen försöker samtidigt politiker att vinna röster genom att utlova hårdare restriktioner mot invandring. Marina Manke, som är chef för IOM:s avdelning för rörlig arbetskraft och mänsklig utveckling, påpekar att migration är en komplex fråga och att det gäller att tänka sig för när den diskuteras.

– Det är svårt att förklara att det kan finnas människor som kanske är arbetslösa i dag, men som i framtiden kan bidra med positiva kunskaper till samhället, säger Marina Manke.

Hon är själv från Ryssland, men är gift med en tysk man och är bosatt i Tyskland.

– Min tyska familj ser ett stort antal migranter i Berlin, och det oroar dem. Men vi måste ha tålamod. Kanske finns det kortsiktiga negativa effekter, men på längre sikt är migration till stora delar något positivt, säger hon till IPS.

Mötet i Buenos Aires var förlagt till ett gammalt emigranthotell, en byggnad nära hamnen som numera inhyser ett museum. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet erbjöds nyanlända migrantfamiljer härbärge här sig efter sina långa resor över havet.

Mellan 1881 och 1914 beräknas mer än fyra miljoner utlänningar ha flyttat till Argentina, och år 1895 utgjorde den gruppen mer än en fjärdedel av befolkningen i landet. De flesta kom från Italien, Spanien och andra länder i Europa.

I dag är läget ett annat. Nu är det Europa som är den destination som miljontals migranter hoppas kunna ta sig till, samtidigt som kontinenten försöker stänga sina gränser.

Martin Kahanec, professor i socialpolitik vid Centraleuropeiska universitet i Budapest, säger att ett stort problem i Europa är att de data som finns om migrationen sällan kommer till uttryck i den offentliga debatten.

– Det gäller exempelvis diskussionerna kring Brexit i Storbritannien, där narrativet om att migranterna tar våra jobb eller exploaterar vår välfärd inte har något faktamässigt stöd. Även om ekonomiska argument används i debatten så är det egentligen rädsla som styr debatten, säger Martin Kahanec till IPS.

 

ÄMNESORD

Diskussion

Bangladeshs textilarbetare får inte del av industrins framgångar

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Exportinkomsterna från Bangladeshs textilindustri har stigit snabbt – och landet har förhoppningar om att tillväxten ska öka ytterligare under kommande år. Samtidigt fortsätter arbetarna i fabrikerna att ha mycket låga löner.

 

Under 2016 låg exportintäkterna för Bangladeshs textilindustri på 28,6 miljarder dollar, vilket var mer än tre gånger så mycket som 2007. Men de arbetare som utgör grunden för dessa intäkter tvingas fortfarande överleva på löner som knappt överstiger fattigdomsgränsen.

Uppmuntrade av de senaste årens framgångar har landet nu lagt fram som målsättning att öka exporten av kläder till 50 miljarder dollar årligen till 2021. I den målsättningen sägs dock inget om vad som ska göras för att förbättra arbetarnas levnadsvillkor.

Bangladesh har 166 miljoner invånare varav 31 procent beräknas leva under fattigdomsgränsen på motsvarande två dollar om dagen. För närvarande ligger minimilönen per månad för en fabriksarbetare på 5 300 taka, vilket motsvarar knappa 520 svenska kronor eller cirka 50 euro.

Landet är världens näst största exportör av kläder och dess fabriker producerar varor till en lång rad av världens stora klädmärken, som lockas av de låga omkostnaderna.

 

De flesta av arbetarna är kvinnor

Efter den tragiska olyckan vid Rana Plaza i april 2013, där en fabriksbyggnad rasade samman och 1 134 textilarbetare förlorade sina liv, har de stora inköparna ökat sina investeringar i landet i syfte att förbättra arbetsförhållandena. På lokal nivå har dock industriägarna inte genomfört samma satsningar för att förbättra situationen för sin personal, som till 85 procent består av kvinnliga arbetare.

Undersökningar av den internationella biståndsorganisationen Oxfam har exempelvis visat att endast två procent av det pris som tas ut för ett plagg som säljs i Australien går till de fabriksarbetare som stått för tillverkningen.

Samma rapport visar att levnadsförhållandena för de 4,5 miljoner arbetare som jobbar på någon av landets 4 600 fabriker oftast är mycket svåra. Många av dem lever under fattiga förhållanden, samtidigt som Oxfam beräknar att en vd för någon av de stora modekedjorna bara under fyra dagars tid får ut lika mycket pengar som en fabriksarbetare lyckas tjäna ihop under hela sin livstid.

–De flesta inköpare inom textilindustrin har bara ett företagsperspektiv, där intresset främst handlar om att utnyttja billig arbetskraft, säger Nazma Aktar, som är ordförande för Sommilito Garment Sramik Federation, en organisation som under flera decennier kämpat för kvinnors rättigheter inom industrin.

Textilarbetarnas organisationer kräver en minimilön på 16 000 taka i månaden, motsvarande cirka 150 euro, med hänvisning till de stigande levnadsomkostnaderna.

I början av året bildade regeringen en grupp som uppges ha fått uppdraget att inom sex månader komma med en rekommendation om vilka löner som ska gälla.

 

”Minimilönen oacceptabel”

Khondaker Golam Moazzem, som är forskningschef vid tankesmedjan Centre for Policy, säger att en del av problemen hänger samman med lagstiftningen.

– De upprörande låga lönerna inom textilindustrin beror till stor del på de svaga definitionerna kring löner som finns i arbetslagarna. Resultatet är att det blir väldigt svårt för arbetarna att förhandla fram löneökningar.

Nazneen Ahmed, vid forskningsorganisationen Bangladesh Institute of Development Studies, säger till IPS att lönerna i landets textilindustri tillhör de lägsta bland tillverkningsländerna. Hon menar att lönerna borde höjas, men påpekar samtidigt att detta riskerar att leda till att landet på grund av den globala konkurrensen skulle förlora marknadsandelar.

Av det skälet menar hon att landet borde satsa på en teknisk utveckling, med bättre utbildade arbetare – vilket i sin tur skulle kunna öka produktiviteten.

– Om dessa arbetare fick utbildning genom återkommande vidareutbildningsprogram så skulle entreprenörerna kunna öka sina förtjänster, och i det läget tror jag inte att industriägarna skulle tveka att höja lönerna, säger Nazneen Ahmed.

Towhidur Rahman, generalsekreterare för den bangladeshiska avdelningen av det globala fackförbundet IndustriALL Global Union, menar dock att lönerna måste höjas omgående.

– Minimilönen som arbetarna får som ingångslön är fullständigt oacceptabel. Främst menar jag att ansvaret vilar på de fackliga företrädarna som inte har kunnat enas och tala med en gemensam röst om detta. Kravet på minimilöner måste vara att de ger människor en realistisk möjlighet att överleva, säger Towhidur Rahman till IPS.

Enligt honom finns det för närvarande 16 olika organisationer som företräder landets textilarbetare, och som alla agerar på egen hand.

–Företagen drar fördel av det bristande samarbetet mellan arbetarnas representanter, säger Towhidur Rahman.

Enligt honom har flera undersökningar visat att en arbetare behöver en månadsinkomst på minst 19 000 taka för att kunna betala för mat, boende, transporter, sjukvård och andra grundläggande behov.

 

Diskussion