– Vi arbetade på en byggplats när jag fördes åt sidan. En vakt drog sitt vapen och siktade på mig och sa att han skulle skjuta om jag försökte gå därifrån. Sedan kom en lastbil som jag beordrades ombord på. Den körde till en strand där en grupp människor stod bevakade av uniformerade vakter med dragna vapen. De tvingade upp oss på en gummibåt som de sedan knuffade ut på öppet hav. Efter en dag räddades vi av ett europeiskt fartyg.

Det berättar 23-åriga Amidou Kone, som nu befinner sig i ett flyktingläger i Toscana. Han är en av de över 113 000 människor som har tagit sig från Libyen till Italien över Medelhavet. En resa som är mycket farlig – under året beräknas den ha kostat drygt 2 700 människor livet.

Amidou Kone lämnade sitt hemland Elfenbenskusten efter att hela hans familj hade dödats i samband med de oroligheter som utspelade sig i landet 2011. Efter att ha rest genom Burkina Faso och ha arbetat som herde för en bonde i Niger, tror han sig ha blivit såld av sin arbetsgivare till libyska milisgrupper i samband med att de gjorde en gemensam arbetsresa till Libyen.

– Milisgruppen ville att jag skulle ringa min familj och begära en lösensumma. De trodde inte på att alla var döda, så de började tortera mig, berättar Amidou Kone.

Han visar de ärr han har i huvudet, som enligt honom uppkom efter att han blivit misshandlad med kolvarna till maskingevär. Runt höger fotled och ett av sina fingrar har han märken.

– De tänkte skära av mig mitt finger med en kniv och slog min fot med en ficklampa. Varför sådan grymhet? Jag har inte den blekaste aning.

“Blomstrande marknad för kidnappning”

De senaste två åren har det kommit många återkommande rapporter om de grymheter som drabbar flyktingar och migranter i libyska interneringsläger. Nyligen skrev Läkare utan gränsers ordförande Joanne Liu ett öppet brev där hon beskrev libyska häkten för migranter som en blomstrande marknad för “kidnappning, tortyr och utpressning”.

Hon anklagade samtidigt Europa för att vara medskyldigt, eftersom EU, “förblindade av det enskilda målet att hålla människor utanför Europa”, finansierar Libyen för att hjälpa till med att se till att båtar inte kan lämna landet.

19-årige Bai kommer från Mali och anlände till Siciliens kust i början av september. Han berättar om en av de masskidnappningar som genomförs i Libyen.

– Vi var ett fyrtiotal personer som bodde i ett hus i staden. En kväll kom två män med kalasjnikovs in och började skrika. De tvingade in oss i bilar som stod parkerade på gatan, sedan låstes vi in och blev slagna med påkar och kedjor. Vi tvingades ringa hem. Alla som kunde övertyga sina familjer om att skicka pengar släpptes. Min familj sade ja, men redan veckan därpå fångades jag in av en annan grupp. Då hade inte min familj några mer pengar att skicka, så gruppen satte mig i arbete för att betala min resa till Europa.

Enligt lokala lagar kan alla papperslösa migranter och flyktingar i Libyen gripas och rivaliserande lokala myndigheter och milisgrupper driver olika häkten för flyktingar och migranter.

Av dessa har FN:s flyktingorgan UNHCR endast tillträde till de interneringsläger som drivs av premiärministern Fayaz al-Sarrajs regering, den regering som erkänts av EU.

Det är dock okänt hur många liknande häkten det finns i landet.

Både Bai och Amidou Kone säger att de tvingades till tvångsarbete medan de hölls fångna i Libyen.

– Jag fick arbeta som murare i två års tid utan någon lön. Under dessa år fick jag leva på vatten och bröd, berättar Amidou Kone.

Han säger att han fördes till båten när han till sist var för utmattad för att kunna arbeta.

Anaspasia Papadopoulou, vid Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna, Ecre, i Bryssel, säger att flyktingar behandlas som rena handelsvaror i Libyen.

– Miliserna utnyttjar dem för att tjäna pengar. När de inte längre kan utnyttjas så gör de sig av med dem.

Amidou Kone är långt ifrån ensam om att berätta om hur de tvingats ut på havet från Libyen. Många berättar att de inte tog sig till Libyen för att resa vidare till Europa, utan hade arbetat länge i landet innan de tvingades resa vidare.

En av dem är Balde Tcherno, 37, som kommer från Guinea-Bissau och arbetade som skoförsäljare i Libyen i fem års tid. En gång om året reste han hem för att träffa sin familj. Men enligt honom greps han sedan och tvingades under vapenhot att borda en båt med destination Italien.

En annan är Rockson Adams, 27, som kommer från Ghana och reste till Libyen efter att Muammar Gaddafi hade störtats, och fick då ett bra arbete inom byggindustrin. Efter två år i landet blev han dock kidnappad och tvingades betala en lösensumma för att friges. Efter att några av hans bekanta hade blivit mördade beslutade han sig för att betala en människosmugglare för att kunna ta sig över Medelhavet.