FN:s högsta förvaltningschef Catherine Pollard noterade i en skrivelse i början av april hur omfattande den finansiella krisen är och vilka nödåtgärder som måste genomföras.

Krisen inom FN kommer inte som någon överraskning med tanke på att pandemin fört så många regeringar och institutioner till ruinens brant.

I slutet av mars låg eftersläpningarna på inbetalningarna till FN:s reguljära arbete och fredsförebyggande insatser på över fem miljarder dollar. Och vad värre är, kanske inte de inbetalningar som är planerade under året inkommer som planerat, vilket skulle betyda att organisationens små reserver snabbt skulle utraderas.

I sin skrivelse påpekar Catherine Pollard att FN står inför en ”likviditetskris” – vilket helt enkelt betyder att organisationen vid ett visst läge riskerar att få slut på pengarna och inte längre har råd att finansiera verksamheten och lönerna till personalen. Frågan är om dörrarna då kommer att stängas och FN sluta att existera?

Eftersom FN är beroende staternas inbetalningar av deras avgifter och bidrag, och genom sina stadgar inte kan låna pengar, så befinner sig organisationen i en mycket svår situation. Nu handlar det om man ska lyckas ta sig förbi krisen och kunna återgå till normal verksamhet.

Detta är den stora frågan för generalsekreterare Antonio Guterres och hans medarbetare.

Men deras prognoser förmörkas av att FN:s budget redan har justerats vid flera tillfällen de senaste åren – och att det sitter en fientligt inställd president i Vita huset.

Dessutom är en så stor del av FN:s verksamhet beroende av möten, förhandlingar och andra verksamheter där riskerna för smittspridning är särskilt stora. Det mycket viktiga klimatmöte som var inplanerat i november har redan fått ställas in. Även andra arrangemang har återkallats och fler lär följa.

För generalsekreterarens del gäller det nu självklart att understryka behovet av gemensamma globala åtgärder – både just nu och i framtiden. Även om den inskränkta nationalismen för närvarande röner framgångar i vissa länder, står det klart att den inte kommer att skydda världen vare sig för det nya coronaviruset, klimatkatastrofer, arters utdöende eller andra existentiella hot.

FN och dess specialiserade organ kan och måste ligga i framkant för de program som vill försäkra oss om en hållbar framtid för planeten. Ett annat viktigt argument för Antonio Guterres är de relativt små kostnader finansieringen av FN står för i en bredare jämförelse. Alla former av hjälpinsatser för FN skulle vara blygsamma i jämförelse med de massiva räddningspaket som redan lanserats av världens främsta ekonomier, EU och IMF.

Sett ur det perspektivet tycks uppbådandet av ett stöd för FN vara en enkel åtgärd. Men frågan är om det politiska stöd som skulle krävas också finns där. För att så ska ske skulle det behövas stöttning från välvilliga regeringar, medier och organisationer från civilsamhällets organisationer. Detta i en tid när världen har många andra bekymmer att hantera.

Arbetet kommer inte att bli lätt, men det var det heller inte när FN behövde räddas från den ekonomiska kris organisationen stod inför på 1990-talet.

En viktig fråga gäller FN:s roll i den nya värld som kommer efter coronakrisen. Det handlar om vilka unika och avgörande insatser FN kan bidra med i denna framtida värld, hur man ska kunna erbjuda en väg framåt som stöttas av en bred grupp analytiker, organisatörer och den breda allmänheten. Detta kommer att kräva djärva insatser, inte bara överlevnadsstrategier.

Mycket beror givetvis på hur länge nedstängningarna kommer att pågå och hur annorlunda världen kommer att se ut efter coronakrisen. Om virusspridningen minskar och världens ekonomier under sommaren kan börja fungera mer normalt igen, så kan inflödet av resurser till FN komma igång igen relativt snabbt.

Det skulle troligtvis för FN:s del innebära en skakig fortsättning på status quo. Men om det visar sig att världens länder öppnar upp sina ekonomier igen allt för tidigt och att detta leder till nya smittoutbrott blir framtiden mycket oviss.

Det skulle innebära en stor fara för FN. Men samtidigt står världsorganisationen inför en stor möjlighet. Förhoppningen är att viruset till sist besegras av människans uppfinningsrikedom och att vi i spåren av detta kan skapa en ny värld som präglas av solidaritet och internationellt samarbete – där ett starkare FN blir en central kraft.

James A. Paul är skribent och konsult och var tidigare chef för Global Policy Forum, en organisation som granskar FN:s arbete. Han är även författare till boken “Of Foxes and Chickens: Oligarchy & Global Power in the UN Security Council”, och var under många år redaktör för Oxford Companion to Politics of the World, en bokserie om världspolitiken.