MENY

FN: Våldet i Burma ett ”skolboksexempel på etnisk rensning”

Hundratusentals rohingyamuslimer har tvingats på flykt undan den offensiv som den burmesiska armén genomför i delstaten Rakhine. Människor som inte har kunnat fly uppges bli utsatta för fruktansvärda övergrepp och FN-företrädare varnar nu för att en etnisk rensning pågår i landet.

 

Våldet i delstaten blossade upp igen i slutet av augusti efter att en gerillagrupp kallad Arsa hade attackerat arméposteringar. Det ledde till våldsamma motreaktioner från den burmesiska armén och sedan dess har över 370 000 ur den muslimska minoritetsgruppen rohingya tvingats fly över till grannlandet Bangladesh medan många tusentals fler befinner sig i gränsområdena.

– Detta är den värsta situation jag har upplevt och jag befarar att det kommer att vara den värsta som det internationella samfundet har bevittnat under så kort tid, säger FN:s specialrapportör för Burma, Yanghee Lee, till IPS.

Hon säger att oron i synnerhet gäller alla de människor ur minoritetsgruppen som fortfarande befinner sig inne i Burma.

Burmas ledning har vid upprepade tillfällen förnekat att några övergrepp begåtts i samband med den pågående kampanjen mot vad som beskrivs som ”terrorister”. Det har dock kommit många uppgifter om att den muslimska minoriteten systematiskt har varit måltavlor för attacker och mordbränder i en medveten kampanj från armén.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har talat med flyktingen Momena, 32, som uppger att hon tvingades på flykt i samband med att soldater anlände till hennes hemby. När hon sedan återvände uppger hon att hon hittade uppemot 50 dödade bybor, däribland sin egen pappa.

En annan flykting, Yasin Ali, 25, säger till HRW att även hans hemby blev attackerad på ett liknande sätt, när soldater började skjuta mot människor urskillningslöst. Han uppger sig också ha sett hur något kastades ut från en hovrande helikopter, vilket ledde till att husen i byn fattade eld.

HRW uppger att studier av satellitbilder har visat hur bränder rasat på 21 olika platser i norra Rakhine.

FN-rapportören Yanghee Lee säger till IPS att liknande händelser rapporterades i oktober förra året, då armén genomförde en annan offensiv efter att gränsposteringar hade blivit attackerade. I samband med det rapporterade FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter, OHCHR, att hundratals byggnader och moskéer medvetet hade bränts ner, i attacker som enligt organet med stor sannolikhet kunde klassas som brott mot mänskligheten.

Då, liksom nu, förnekade den burmesiska regeringen anklagelserna och hävdade att byborna själva hade tänt eld på sina byggnader.

Den rök som nu stiger upp från brinnande byar kan enligt uppgift till och med ses från andra sidan gränsen i Bangladesh.

HRW:s biträdande FN-chef Akshaya Kumar säger till IPS att våldsamheterna i Burma är betydligt mer allvarliga nu, än de som inträffade förra hösten.

Kritiken mot den burmesiska regimen är mycket hård från omvärlden. Behandlingen av rohingya är ett ”skolboksexempel på etnisk rensning”, enligt FN:s chef för mänskliga rättigheter, Zeid Ra’ad al-Hussein.

Han uppmanar landets regering att sätta stopp för sina ”grymma” och ”oproportionerliga” militära operationer mot den muslimska minoritetsgruppen.

Vid sidan av våldet riskerar dessutom många rohingyer som är kvar i Rakhine att drabbas av en svår brist på både mat och sjukvård. Redan innan det senaste våldsutbrottet hade burmesiska myndigheter blockerat alla internationella biståndsorgans möjligheter att nå ut med hjälp till befolkningen i stora delar av Rakhine.

Nyligen rapporterade FN:s livsmedelsprogram, WFP, att man inte sedan i mitten av juli har kunnat nå ut med matleveranser till flera platser i delstatens norra delar. Något som drabbat en kvarts miljon människor.

– Tusentals, kanske tiotusentals människor, kan vara instängda i avlägsna områden och lida brist på mat och sjukvård och sakna möjlighet att ta sig i säkerhet, säger Pierre Peron vid FN-organet OCHA, till IPS.

Enligt en bedömning som WFP gjorde i juli led då en tredjedel av rohingyabefolkningen av svår brist på mat och hade behov av humanitär hjälp efter arméoffensiven förra hösten.

Den nuvarande krisen har därmed förvärrat en redan mycket svår situation.

– Det måste till snabba åtgärder för att se till att de humanitära insatserna ska tillåtas och komma igång igen, säger Pierre Peron.

Samtidigt har lokala leverantörer uppgett att de inte vågar transportera mat och andra förnödenheter till utsatta befolkningar eftersom de befarar att utsättas för hämndaktioner från andra burmeser om de bistår den utsatta minoritetsgruppen.

Akshaya Kumar vid HRW säger att uppgifterna inte kommer som någon överraskning med tanke på att kontoret för landets ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi, har anklagat internationella biståndsorganisationer för att hjälpa militanta grupper.

– Regeringen, inklusive Aung San Suu Kyis kontor, har agerat oerhört ansvarslöst genom att hävda att biståndsarbetare som hjälper denna folkgrupp indirekt stöder terrorism. Det innebär givetvis också att alla som tillhör denna etniska grupp behandlas som en terrorist, säger Akshaya Kumar till IPS.

Hon menar att agerandet underblåser rasism och gör att människor vänder sig mot den redan så utsatta rohingyabefolkningen.

– De har ingen som skyddar dem, slår Akshaya Kumar fast.

Även FN:s specialrapportör för Burma, Yanghee Lee, tillbakavisar anklagelserna från Burmas ledning.

– Det här är en kris som hade kunnat förhindras och aldrig behövt uppstå, säger hon till IPS.

Yanghee Lee menar att det måste till en politisk lösning på problemen, bland annat genom att den statslösa minoritetsgruppen får sina medborgarskap erkända.

– Det handlar om en grupp som under alldeles för många år har blivit systematiskt diskriminerade både i praktiken, men också juridiskt och politiskt.

Akshaya Kumar menar att FN:s säkerhetsråd, som inkallats till ett möte om situationen i Burma under onsdagen, klart och tydligt måste fördöma den burmesiska regeringens agerande. Hon säger att det krävs åtgärder, kanske sanktioner mot landet.

– Om det bara fortsätter med tystnad, brist på åtgärder eller undanglidande uttalanden, så kan krisen tyvärr komma att fortsätta fram till ett läge där det inte längre finns några rohingyer kvar i landet, varnar hon.

Diskussion

Miljontals människor berövade sin rätt till nationalitet

Kuva: Foto: Parvez Ahmad Faysal/IPS
Kvinnor och barn som lyckats fly undan det brutala våldet i Burma väntar i ett flyktingläger på biståndshjälp.

Många miljoner människor i världen förnekas rätten till en nationalitet – och därmed till en rad andra grundläggande rättigheter. Nu uppmärksammas deras situation i en ny FN-rapport.

 

Exakt hur många som lever som statslösa är okänt, men den vanligaste orsaken till att människor nekas medborgarskap är känd – de tillhör en etnisk, religiös eller språklig minoritet i ett land där de ofta har bott i flera generationer.

Det handlar om miljontals människor som utsätts för diskriminering, exkludering och förföljelse, enligt en ny rapport från FN-organet UNHCR.

– Statslösa människor vill ha samma grundläggande rättigheter som alla andra medborgare. Men statslösa minoriteter, som rohingya, drabbas ofta av systematisk diskriminering och förvägras sina rättigheter, sade UNHCR:s chef Filippo Grandi i samband med att den nya rapporten lanserades.

Rapportförfattarna har intervjuat 120 personer från olika statslösa minoritetsgrupper, och studien understryker hur avgörande det är att människors rätt till medborgarskap tillgodoses.

Arbetet med rapporten genomfördes innan den senaste krisen i Burma, vilken lett till att många hundratusentals rohingyer har tvingats på flykt till grannlandet Bangladesh. Men enligt FN-organet är den mycket svåra situation som rohingyerna – som tillhör världens största statslösa minoritetsgrupp – utsätts för ett exempel på vad många år av diskriminering och exkludering kan leda till.

En vanlig orsak till att minoritetsgrupper förnekas sin nationalitet hänger samman med att de skiljer ut sig – genom sin historia, sitt utseende, sitt språk eller sin religiösa hemvist.

Samtidigt innebär statslösheten ofta att exkluderingen förvärras ytterligare – genom att människor förnekas möjligheten att få en utbildning, tillgång till sjukvård, riktiga anställningar, möjligheten att resa fritt och rätten att rösta.

UNHCR understryker att diskrimineringen även lyser igenom i många länders lagstiftning, då minst 20 länder har diskriminerande lagar som innebär att människor kan förnekas medborgarskap.

Ett av de tydligaste exemplen på hur statslösa minoriteter förnekas sina rättigheter gäller de svårigheter de ofta har att få fram födelseattester eller identitetshandlingar. Att sakna sådana dokument leder i sin tur till en ond cirkel där myndigheterna även förnekar personerna andra grundläggande rättigheter.

Diskussion

Dammbyggen i Mekongfloden kan förorsaka katastrof

Kuva: Foto: Pixabay

Miljontals människors uppehälle och tillgång till mat hotas enligt kritiker av de vattenkraftsdammar som Laos planerar att bygga längs den mäktiga Mekongfloden.

En gigantisk betongmur är långsamt på väg att resa sig över den frodiga skogen vid Mekongfloden i Laos. Vattenkraftdammen Don Sahong ses som en viktig symbol för det stora energibehov som finns i denna del av Asien. Men kritiker menar att dammen också förebådar en kommande katastrof.

Laos satsar på att bli en sydostasiatisk energijätte. Det bergiga landets geografi anses vara idealisk för vattenkraft och Don Sahong är bara en av nio vattenkraftsdammar som Laos ledning vill uppföra längs Mekongfloden. Laos hävdar att detta är det enda sättet att få igång den ekonomiska utvecklingen i landet.

Men kritiken är hård mot uppbyggnaden av Don Sahong, som anses genomföras utan att någon hänsyn tas till dess inverkan på vare sig ekosystemen eller alla de människor som lever längs Mekongfloden.

Enligt FN-organet FAO är Mekong den näst mest värdefulla floden i världen i fråga om biologisk mångfald. I de nedre delarna av floden lever 1 300 fiskarter, men dessa fiskars vandringsrutter hotas nu enligt kritiker av dammarna.

I flodområden längs de nedre delarna av Mekong är mängder av människor beroende av floden för sitt uppehälle och sin tillgång till mat. Miljontals människor tillgång till fisk som föda hotas nu i Laos, Kambodja, Thailand och Vietnam, enligt kritiker.

 

”Kan drabba 60 miljoner”

Chhith Sam Ath är chef för den kambodjanska avdelningen av Världsnaturfonden, WWF, och han säger till det internationella nyhetsmagasinet The Diplomat att Don Sahong Dam kan beskrivas som ”en tidsinställd ekologisk bomb”.

– Den utgör ett hot mot matsäkerheten för 60 miljoner människor som lever vid Mekongdeltat. Dammen kommer att få katastrofala effekter på ekosystemet hela vägen ner till floddeltat i Vietnam, enligt Chhith Sam Ath.

Särskilt hårt skulle en sådan utveckling slå mot Kambodja, ett land som ligger nedströms och där 70 procent av människor proteinbehov kommer från fisk.

Dammbygget utgör även ett allvarligt hot mot irrawaddydelfinen, som är beroende av floden, och som är viktig för ekoturismen i Kambodja. Enligt Världsnaturfonden finns det för närvarande bara ett 80-tal individer av dessa delfiner kvar, varav några lever nära den plats där Don Sahong uppförs. Världsnaturfonden uppger att kraftverksbygget kan leda till att arten utrotas.

Laos regering har dock inte tagit några intryck av kritiken, utan hävdar att de inte kan sätta stopp för landets möjligheter att utvecklas. I stället har man talat om att genomföra vissa åtgärder för att skydda fisk, men kritiker anser att dessa inte kommer att vara tillräckliga.

Längre ned längs floden, i Kambodja, pågår en liknande satsning på kraftverksbyggen. I september kunde landets premiärminister Hun Sen inviga ett vattenkraftverk vid floden Sesan, nära den plats där den flyter samman med Mekong. Kraftverket har byggts med kinesisk teknik och finansiering.

Vid invigningen hyllade Hun Sen de kinesiska investerarna och underströk att efterfrågan på elektricitet ökar snabbt.

Längre upp längs floden Sesan i Kbal Romeas har befolkningen flyttat för att undkomma de stigande vattenmassorna och den tilltagande fattigdomen. Det enda som påminner om den en gång livliga orten Kbal Romeas är det tak till en pagod som ser ut att flyta ovanpå vattnet.

Fiskarter hotas

Maureen Harris vid organisationen International Rivers understryker i en studie att floden Sesan nu har blockerats av dammbygget, vilket drabbar de många fiskarter som brukar ta sig från Mekong till Sesanfloden när de leker.

Samtidigt planeras ytterligare vattenkraftsbyggen längs Mekongfloden. Nyligen släppte det mellanstatliga organet Mekongkommissionen, MRC, en preliminär rapport vars resultat väcker oro. Enligt rapporten kommer de två kraftverksdammar som redan står klara tillsammans med ytterligare elva planerade kraftverksbyggen att leda till att fiskpopulationen i de nedre delarna av Mekongdeltat halveras.

Kraftverken bedöms även drabba närmare 20 miljoner människor i Vietnams Mekongdelta, vars åkermarker riskerar att bli mindre bördiga på grund av dammarna.

Kambodjas premiärminister Hun Sen har dock tillbakavisat kritiken.

– Hur skulle vi annars kunna utvecklas? Det finns ingen utveckling som inte påverkar miljön, har premiärministern sagt.

MRC menar samtidigt att flodens potential för att generera elektricitet överskattas av de bolag som driver på för fler vattenkraftanläggningar och har föreslagit att det införs ett tio år långt tillfälligt stopp för nya kraftverksbyggen. Hittills har dock få regeringar lyssnat på uppmaningen.

Diskussion

Flyktingar vittnar om fruktansvärda övergrepp i Libyen

Kuva: Foto: Pixabay

Mängder av flyktingar och migranter som anländer till Italien berättar om hur de utsatts för tortyr, utpressning och tvångsarbete i Libyen. En del säger att de inte hade planerat att resa vidare över Medelhavet, men att den hemska situationen i Libyen tvingade fram beslutet. 

 

– Vi arbetade på en byggplats när jag fördes åt sidan. En vakt drog sitt vapen och siktade på mig och sa att han skulle skjuta om jag försökte gå därifrån. Sedan kom en lastbil som jag beordrades ombord på. Den körde till en strand där en grupp människor stod bevakade av uniformerade vakter med dragna vapen. De tvingade upp oss på en gummibåt som de sedan knuffade ut på öppet hav. Efter en dag räddades vi av ett europeiskt fartyg.

Det berättar 23-åriga Amidou Kone, som nu befinner sig i ett flyktingläger i Toscana. Han är en av de över 113 000 människor som har tagit sig från Libyen till Italien över Medelhavet. En resa som är mycket farlig – under året beräknas den ha kostat drygt 2 700 människor livet.

Amidou Kone lämnade sitt hemland Elfenbenskusten efter att hela hans familj hade dödats i samband med de oroligheter som utspelade sig i landet 2011. Efter att ha rest genom Burkina Faso och ha arbetat som herde för en bonde i Niger, tror han sig ha blivit såld av sin arbetsgivare till libyska milisgrupper i samband med att de gjorde en gemensam arbetsresa till Libyen.

– Milisgruppen ville att jag skulle ringa min familj och begära en lösensumma. De trodde inte på att alla var döda, så de började tortera mig, berättar Amidou Kone.

Han visar de ärr han har i huvudet, som enligt honom uppkom efter att han blivit misshandlad med kolvarna till maskingevär. Runt höger fotled och ett av sina fingrar har han märken.

– De tänkte skära av mig mitt finger med en kniv och slog min fot med en ficklampa. Varför sådan grymhet? Jag har inte den blekaste aning.

 

”Blomstrande marknad för kidnappning”

De senaste två åren har det kommit många återkommande rapporter om de grymheter som drabbar flyktingar och migranter i libyska interneringsläger. Nyligen skrev Läkare utan gränsers ordförande Joanne Liu ett öppet brev där hon beskrev libyska häkten för migranter som en blomstrande marknad för ”kidnappning, tortyr och utpressning”.

Hon anklagade samtidigt Europa för att vara medskyldigt, eftersom EU, ”förblindade av det enskilda målet att hålla människor utanför Europa”, finansierar Libyen för att hjälpa till med att se till att båtar inte kan lämna landet.

19-årige Bai kommer från Mali och anlände till Siciliens kust i början av september. Han berättar om en av de masskidnappningar som genomförs i Libyen.

– Vi var ett fyrtiotal personer som bodde i ett hus i staden. En kväll kom två män med kalasjnikovs in och började skrika. De tvingade in oss i bilar som stod parkerade på gatan, sedan låstes vi in och blev slagna med påkar och kedjor. Vi tvingades ringa hem. Alla som kunde övertyga sina familjer om att skicka pengar släpptes. Min familj sade ja, men redan veckan därpå fångades jag in av en annan grupp. Då hade inte min familj några mer pengar att skicka, så gruppen satte mig i arbete för att betala min resa till Europa.

Enligt lokala lagar kan alla papperslösa migranter och flyktingar i Libyen gripas och rivaliserande lokala myndigheter och milisgrupper driver olika häkten för flyktingar och migranter.

Av dessa har FN:s flyktingorgan UNHCR endast tillträde till de interneringsläger som drivs av premiärministern Fayaz al-Sarrajs regering, den regering som erkänts av EU.

Det är dock okänt hur många liknande häkten det finns i landet.

Både Bai och Amidou Kone säger att de tvingades till tvångsarbete medan de hölls fångna i Libyen.

– Jag fick arbeta som murare i två års tid utan någon lön. Under dessa år fick jag leva på vatten och bröd, berättar Amidou Kone.

Han säger att han fördes till båten när han till sist var för utmattad för att kunna arbeta.

Anaspasia Papadopoulou, vid Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna, Ecre, i Bryssel, säger att flyktingar behandlas som rena handelsvaror i Libyen.

– Miliserna utnyttjar dem för att tjäna pengar. När de inte längre kan utnyttjas så gör de sig av med dem.

Amidou Kone är långt ifrån ensam om att berätta om hur de tvingats ut på havet från Libyen. Många berättar att de inte tog sig till Libyen för att resa vidare till Europa, utan hade arbetat länge i landet innan de tvingades resa vidare.

En av dem är Balde Tcherno, 37, som kommer från Guinea-Bissau och arbetade som skoförsäljare i Libyen i fem års tid. En gång om året reste han hem för att träffa sin familj. Men enligt honom greps han sedan och tvingades under vapenhot att borda en båt med destination Italien.

En annan är Rockson Adams, 27, som kommer från Ghana och reste till Libyen efter att Muammar Gaddafi hade störtats, och fick då ett bra arbete inom byggindustrin. Efter två år i landet blev han dock kidnappad och tvingades betala en lösensumma för att friges. Efter att några av hans bekanta hade blivit mördade beslutade han sig för att betala en människosmugglare för att kunna ta sig över Medelhavet.

ÄMNESORD

Diskussion

Ny teknik i kampen mot torka

Kuva: Foto: Pixabay
Torka.

Klimatförändringarnas negativa effekter i Afrika – som torka, brist på vatten och mat – skulle kunna minskas med hjälp av mobilbaserad teknik och drönare. Det uppger experter, som samtidigt menar att utvecklingen måste skyndas på.

 

FN:s organ mot ökenspridning, UNCCD, beräknar att närmare 1,8 miljarder människor kommer att ha brist på vatten 2025, medan två tredjedelar av världens regioner kommer att ha problem att få fram tillräckligt med vatten. Efterfrågan på vatten förväntas stiga med 50 procent fram till 2050.

Samtidigt orsakar torkor, som ofta hänger samman med klimatförändringar, redan nu fler dödsfall och att fler människor drivs på flykt än alla andra former av naturkatastrofer.

Extrema väderfenomen i form av torkor, översvämningar och orkaner ökar riskerna för brist på mat. Både torkor och översvämningar slår mot åkermarkers bördighet, och därmed mot produktiviteten.

För Afrikas del finns det ett behov av att hitta nya metoder för att kunna motverka och stå emot klimatförändringarnas effekter.

En del av lösningen kan bestå av tidiga varningssystem och andra nya tekniska lösningar som kan användas av regionens meteorologiska institut, en ökad användning av mobiltelefoner för att nå ut med information till lokalbefolkningar, och en ökad användning av drönare för att samla in data.

Företrädare för UNCCD uppger att utvecklandet av avancerade varningssystem skulle kunna bidra till att analysera riskerna för torkor och i god tid varna både myndigheter och småbönder för kommande torkor – men också bidra med råd om hur situationen ska hanteras.

Med hjälp av mobiltelefoner skulle dessutom boskapsuppfödare i torra områden kunna få information om var de närmaste vattentäkterna finns. Med hjälp av samma teknik skulle de även kunna få viktig information i samband med nödsituationer. 

 

Ett stort behov

Torkor förekommer på många platser i världen, men slår hårdare mot utvecklingsländer där möjligheterna att hantera dess effekter är sämre.

I södra Afrika har torkor lett till en omfattande brist på mat, och närmare 36 miljoner människor från Etiopien till Zimbabwe har blivit drabbade.

Torkornas effekter har även en tendens att leda till ökande sociala spänningar, fler lokala konflikter och till att människor tvingas bort från sina hemtrakter. De ökar även risken för att människor rekryteras av extremistiska grupper.

Nicholas Sitko vid FN-organet FAO är expert på landsbygdsutveckling med lång erfarenhet från Afrika. Han påpekar för IPS att en mycket stor andel av befolkningen på kontinenten är beroende av jordbruket och att det därför finns ett mycket stort behov av insatser i syfte att öka böndernas kunskaper om klimatförändringarnas effekter. Detta för att de ska ha en möjlighet att välja rätt typ av utsäde eller grödor.

– Det är helt nödvändigt för att stärka motståndskraften mot klimatförändringarna. Möjligheten att med hjälp av digital teknik nå ut med nya prognosmodeller till både beslutsfattare och bönder är något helt nytt jämfört med hur det såg ut för bara några år sedan. Men än så länge är användningen begränsad och måste utökas, säger Nicholas Sitko.

Nyligen påpekade FAO-chefen José Graziano da Silva att det fortfarande finns 75 länder i världen, främst i Afrika, där möjligheter att nå ut med mer långsiktiga väderprognoser till bönderna fortfarande saknas.

– Det finns ett akut behov att de uppgifter som finns tillgängliga når ut på marknivå, underströk José Graziano da Silva.

ÄMNESORD

Diskussion