Att Svenska Folkpartiet, eller åtminstone en majoritet inom partiet, stöder ett finskt Nato-medlemssskap är ingen nyhet längre.

Att också SFP:s presidentkandidat Nils Torvalds nu stöder Nato-medlemsskap var åtminstone en liten nyhet nyligen. En liten nyhet därför, att egentligen anslöt han sig endast till den SFP-opinion som senast haft majoritet på SFP:s partikongress.  

Lite mera  intressant var det att Torvalds i samma veva meddelade att han motsätter sig en folkomröstning om medlemskapet. Hans motiveringar för denna ståndpunkt var inte nya. Statsledningen och de folkvalda ska inte  slingra sig undan sitt ansvar och gå bakom ryggen på folkopinionen.

I söndagens Hbl (15.10.2017)  serverades emellertid lite mer excentriska argument mot en folkomröstning.

Stefan Wallin varnar för att en folkomröstning i Nato-frågan är “som en delikatessbricka i björnens ide”. Folkomröstningar är riskabla i en tid av opinionsmanipulering och hybridaktiviteter utifrån, i detta fall från Ryssland.

Under “finlandiseringens” tid beskylldes Finland för självcensur och hukande inför de sovjetiska strävandena att påverka det politiska beslutsfattandet i vårt land. Inte helt utan orsak, som vi väl vet.

Det Wallin nu tycks gå i bräschen för kan ju uppfattas som en helt ny form av “finlandisering”. Vi bör begränsa tillämpandet av våra grundläggande demokratiska rättigheter – i detta fall en folkomröstning – för att undvika att bli påverkade av utomstående intressen och infiltration.

Samtidigt säger Wallin att besluten om våra stora säkerhetspolitiska vägval inte får påverkas av andra än “vi själva”. Vilka är då “vi själva”, om inte landets röstberättigade medborgare ingår i den gruppen?

Cyberhoten av olika slag bör tas på fullt allvar. Men att vi för den sakens skulle borde ge avkall på våra demokratiska grundrättigheter duger inte!

I samma tidning går alltid lika frispråkiga Heinz Ramm-Schmidt ännu ett par steg längre i argumentationen. Han gratulerar Torvalds och SFP för Nato-ståndpunkten “som visar att partiet har en hög intelligensnivå och inte följer folkmajoritetens åsikt”. Och Ramm-Schmidt öser på ytterligare: “Demokratin i all ära, men i en för landet ödesfråga borde man inte låta en dåligt informerad majoritet avgöra”, och “medborgarna har blivit förda bakom ljuset”.

Jag vägrar tro att Ramm-Schmidts specifika ordval skulle representera mer än en minoritet bland de svenskspråkiga Nato-anhängarna.

Men en sak har Torvalds, Wallin och Ramm-Schmidt i varje fall gemensamt: en grundläggande misstro mot folkväldet och folkets mogenhet att ta del i det demokratiska beslutsfattandet i centrala frågor av nationellt intresse.

Det finns alla skäl att ställa SFP till svars i den här frågan. Det är helt legitimt att öppet flagga för Nato. Men att begränsa medborgarnas möjligheter att påverka beslutsprocessen är en helt annan femma.

Folke Sundman