Nyheter

Från verkstadsgolvet till de bonade golven

Foto: ABL-arkiv

Första gången Risto Laakkonen steg fram i offentlighetens rampljus var som huvudförtroendeman vid Sisu Auto-fabriken i Karis. Helsingin Sanomat publicerade en snutt om att den unge metallarbetaren önskade förena de två konkurrerande metallfacken lokalt. Detta gav mig anledning att intervjua honom i TV!:s aktualitetsprogram ”Keskiviikko” hösten 1967. Programmet hade många tittare.

Ralf Friberg

Arbetarbladet

 

Att Risto sedan gick den fackliga vägen var ganska uppenbart. Samtidigt var han med om att strida om det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledning, men i Åbo segrade en viss Pekka Sarkkinen.

 

Finlands regering insåg under 1970-talet att invandringen från Finland till Sverige hade fått stora och besvärande proportioner. Risto Laakkonen sändes därför som arbetskraftsattaché till vår ambassad i Stockholm. Åren 1982 – 1984 var jag pressråd vid samma ambassad och fick med honom att göra. Hans kontaktnät i Stockholm var legendariskt  med tonvikt på de då regerande socialdemokraterna. Sverigefinnarna upplevde problem. Det fanns ingen planerad och konsekvent undervisning för emigrantbarnen i finska, inga finska skolor. Organisationslivet kunde bjuda på djupa konflikter. Förbundets tidning Ruotsin Suomalainen led av ekonomiska svårigheter.

 

Mitt i ”detta hav av problem” som Shakespeare skulle ha sagt höll Risto ett formligt hov i sin lägenhet på Gärdet. Svamprätter omväxlade med sång och gitarrspel och livliga diskussioner. Arbetskraftsattachén ideologiska hemvist låg klart till vänster, men ofta på ett vardagsnära sätt. Kultur och teater tillhörde Ristos intressen. Ett exempel på hans konkreta initiativ blev Cornelis Vreswijks LP-skiva med titeln En spjutkastares visor, Tapio Rautavaaras visor översatta till svenska.

 

”Det är sällan vi får bevittna en dylik framgångsaga från enkel jobbare till färggrann tjänsteman och diplomat”

 

Risto Laakkonen talade som en boren Karispojke flytande svenska. Hans synfält var vidare än den ordinarie tjänstemannens och om ambassadören förstod att dra fördel av sin medarbetares ovanliga kontaktyta till politik och fackföreningsrörelse blev detta en fruktbar symbios.

 

Risto Laakkonens period som avdelningschef vid Nordiska ministerrådets sekretariat i Oslo förflöt ordnat och lugnt. I motsats till sin finländska föregångare hade Laakkonen inga spritproblem. Jobbet kunde också jag ha fått, men jag vek mig snabbt och kunde fortsätta i Stockholm.

 

Pensionären Risto Laakkonen träffade jag sedan i västnyländska sammanhang, han hade ett hus vid Kvarnträsk när förra KTV:s kurscentrum. Uppenbarligen präglades hans liv på äldre dar alltmer av en besvärlig fotplåga, resultatet av en arbetsolycka i metalljobbet, jag tror han någon gång nämnde Åminnefors.

 

Det är sällan vi får bevittna en dylik framgångsaga från enkel jobbare till färggrann tjänsteman och diplomat. Han belönades med titeln kansliråd för sina insatser. I ett annat samhälle skulle den riktigare titeln ha varit Storvisir.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE