SDP:s svenskspråkiga distrikt omfattar det som Antti Rinne tog fasta på då han inledde den allmänpolitiska debatten på lördagen. Resolutionen säger:

“Den globala uppvärmningen måste begränsas till högst 1,5 grader. För att uppnå detta mål bör Finland vara kolneutralt år 2035 och därefter kolnegativt. Finlands svenska socialdemokraters kongress kräver att Finlands klimatmål måste bli mer ambitiösa och en ekologisk omställning med övergång till cirkulär ekonomi måste påskyndas.

Vi måste ta vårt ansvar och styra samhällsutvecklingen samt begränsa utsläppen. Genom demokratiskt deltagande, kloka köpval och goda vanor kan vi alla bidra till att minska utsläppen. Därmed kan vi styra företag och samhället till miljövänligare alternativ.

Klimatsmarta val ska vara lätta att göra. En ren miljö gynnar alla.

Finland och de nordiska länderna har alla förutsättningar att vara föregångare när det gäller en rättvis omställning till cirkulär ekonomi och energisnåla lösningar. Finland har dessutom genom EU:s ordförandeskap 2019 sin chans att driva en god och ambitiös klimatpolitik. Ett långsiktigt politiskt samförstånd bör skapas kring klimatpolitiken.”

Kongressen var helt enig om den stora bilden, men debatterade formuleringar och tillägg. Meningen med “demoktatiskt deltagande” kompletterades exempelvis på Thomas Wallgrens initiativ. Maarit Feldt-Ranta ifrågasatte tanken om att alla kan bidra till att minska utsläppen. Gäller det även de mest utsatta i samhället? Debatten som följde gav upphov till en lite annan betoning i resolutionen.

Då vi kommit så här långt var kongressen minst sagt varm i kläderna vad gäller miljö- och klimatfrågor. Det var det första Rinne tog upp i sitt tal på lördagen och söndagen körde i gång med ett seminarium om hållbar utveckling.

Borgå svenska socialdemokraters ordförande Mikael Hiltunen ledde ordet och lade grunden för debatten med hänvisning till IPCC:s senaste klimatrapport med dess tre slutsater: Att förutsättningarna att begränsa uppvärmningen av klimatet finns, att detta brådskar och att det är en enorm skillnad mellan en global temperaturökning på 1,5 och 2 grader.

– En halv grad låter inte mycket, men har stor betydelse för vår planet, konstaterade EU-parlamentariker Mia-Petra Kumpula-Natri i en videohälsning.

Hon betonade att politiker måste skrida till handling. Var och en kan göra saker för klimatet i sin vardag, men det är politiker som måste ta större ansvar och leverera bättre svar på tidens utmaningar.

“Ta bilen till klimatmarschen!”

Detta var en grundtanke även för seminariets första gäst på plats, Jonas Biström från Kepa (“paraplyorganisation för drygt 300 medborgarorganisationer som är intresserade av utvecklingsfrågor”).

– Det är viktigt att understryka att var och en kan påverka klimatet bäst genom att kräva politisk förändring. Fokus på konsumtion och individuell moral är problematiska, sade Biström.

Och så ett 50 år gammalt citat av Mauno Koivisto för att övertyga målgruppenn för dagen:

“Det är ett politiskt beslut hurdan roll och hur mycket utrymme privatbilismen ges i samhället.”

– Kom alltså till klimatmarschen med bil om det behövs!

Klimatmarschen den 20 oktober, som Kepa arrangerade, var för övrigt en framgång med många tusen fler deltagare än tidigare år. Klimatfrågan får mer och mer uppmärksamhet även i media.

Hur ser han då på SDP i sammanhanget? Jo, han sade att han är glad över den linje Antti Rinne målat upp i klimatfrågor.

– Det finns lite utrymme för förbättring, och mycket utrymme för visioner och specifika åtgärder, sade Biström om den socialdemokratiska linjen.

Medan SDP vill att Finland ska vara kolneutralt 2035 är Kepas mål att Finland ska vara fossilfritt det året.

– Biståndsorganisationerna ser gärna att partierna ger sin vision av vilka val som görs, vem gynnas vem missgynnas av försök att bygga en ny värld.

Skalan är ofantlig. Biström liknade den vid återbyggnaden efter andra världskriget – samtidigt som allting måste ske snabbare och med mindre resurser. En utmaning som heter duga. Därtill kommer Den fossila bränsleindustrin, värderad till flera triljoner dollar, som förstås motarbetar omställningen som skulle rasera värdet på deras bolag.

Biström lyfte upp vikten av en rättvis omställning och gav exempel från Spanien som fasar ut en del gruvverksamhet med kompensation för de som mister jobbet.

“Det svåraste vi stått inför”

Klimatet diskuterades även utifrån Thomas Wallgrens essä i Hufvudstadsbladet (som hittas här).

Är klimatförändringen vår tids stora sjukdom eller symptom på en underliggande sjukdom i vår civilisation? Det vill säga är de åtgärder som föreslås med bättre teknik tillräckliga eller finns det något i vårt sätt att leva som gör att klimatförändringen innebär att vi måste ändra på vårt sätt att leva? frågade Hiltunen.

Biström anlade ett mer marxistiskt perspektiv och talade om hur vi reglerar kapitalet.

Sven-Erik Nylund från Vanda tog upp fredsfrågan och krigsindustrins utsläpp. Därtill förvärrar och skapar klimatförändringarna möjligtvis konflikter.

Nina Wessberg från Raseborg ville ha mer verklighetsförankring i debatten. Att skaffa busskort istället för bil är inget alternativ för de som bor på glesbygden, och om torv och kolkraftverk förbjuds  är kärnkraft alternativet, sade hon.

Biström replikerade att kärnkraft och privatbilism är frukterna av samhället vi byggt och att det finns alternativ även för de som bor på landsbygden. En av hans vänner har en bil som går på biogas, en annan klarar sig med en velomobil.

– Men det är Inte enkelt. Det är det svåraste vi stått inför någonsin. Detta handlar om att var och en funderar på sina lösningar. Vad tycker jag? Vad tycker vår partigrupp, vad tycker vårt parti? Nu kommer en del till bordet med 3-4-graders-politik, andra med lösningar på 1,5 grader. Då blir diskussionen att handla om antalet grader, inte hur man når 1,5 grader.

Mer inspiration och provokation blev det då Nikolas Elomaa från Arbetspensionsförsäkrarna Tela talade om en hållbar arbetsmarknad.

Han tog upp hur få stora reformer som skett i Finland sedan SDP senast var statsministerparti.

Han ifrågasatte SDP:s och fackföreningsrörelsens gemensamma politiska linjer och oro för att SDP skulle styras för mycket av rädsla för att tackla framtidens utmaningar. Detta samtidigt som han kritiserar de ständigt återkommande reportagen om hur många jobb som kan försvinna med automatisering och artificiell intelligens.

Han sade sig tro på trepartssamarbetet. Men hur få med arbetsgivarsidan?

– Ska vi se i spegeln och göra analys utifrån det eller öppna våra ögon och ha tro och mod att leda utvecklingen?

Myten om facket

Ulf Heimberg från Raseborg, och med SSAB:s samarbetsförhandlingar som ledde till beslut om att stänga fabriken i Lappvik i färskt minne, talade om vikten av tillit, problemet med att människan inte beaktas tillräckligt vid uppsägningar i Finland och att samarbetslagen behöver förbättras.

–  Jag har också skrivit samarbetslagen på min lapp. Den innehåller mycket gott, men man använder bara de paragrafer som handlar om att säga upp människor, tillade Nina Wessberg.

Hon ville också spräcka myten om att facket vore oflexibelt och bråkigt och tillbakablickande.

– Alla går på den myten som inte stämmer. Facket är största förnyaren i Norden.

Kongressen fick även höra svenska riksdagsledamoten Pyry Niemi (S) berätta om Sveriges strävan att bli världens första fossilfria land.

– Det går att sätta ambitiösa klimatmål utan att tumma på vår välfärd. Politiska miljökrav skapar innovationer som världen efterfrågar, sade Niemi som också kunde berätta att utsläppen fortsatt minska i Sverige även under högkonjunkturen.

Han bedömer att skillnaden mellan socialdemokraterna och den borgerliga alliansens klimatpolitik är att den senare inte skjuter till pengar för omställningen.

Socialdemokraterna storsatsar på tågtrafiken samtidigt som flygskatten ger inkomster som har stor betydelse för klimatarbetet utan att ha minskat antalet flygresor – som branschen befarade.

Maarit Feldt-Ranta tackade alla talare och betonade vikten av att rädda och utveckla välfärdsstaten för att kunna förverkliga de lösningar som diskuteras.

SDP:s programarbete är inställt på Finland 2030. Blicken är riktad framåt. En sak är klar enligt henne: privatiseringar och bolagiseringar i Sipiläs regerings stil ger inte förutsättningar för att lösa problemen.

– För att vi ska kunna driva en hållbar politik, vare sig det handlar om klimatpolitik eller socialpolitik, så är bästa garanten en nordisk välfärdsstat. Inte ett marknadssamhälle, sade Feldt-Ranta.

Jonas Biström och Nikolas Elomaa inspirerade på FSD:s kongress i Borgå 2018. Foto: Johan Kvarnström