MENY
Turva – Hymy

FSUD: Fel att straffa arbetslösa

Rebecca Åkers, ordförande för FSUD.

Aktiveringsmodellen är ett uttryck för regeringens nedlåtande attityd där arbetslösa anses vara lata.

DEBATT

Regeringens aktiveringsmodell har väckt starka åsikter runt om i Finland. Krafter för att häva beslutet har lett till ett medborgarinitiativ som på rekordtid samlat mängden namn som behövs för att medborgarinitiativet ska tas upp till behandling i riksdagen. Medborgarinitiativet tar fasta på att regeringens förslag om att aktivera de som inte har ett jobb för tillfället innebär att med hot om att sänka deras utkomst tvinga dem “aktivera sig”, och att kraven för aktivering är för höga. Kraven innefattar att den arbetssökande inom tre månader måste hitta någon typ av jobb eller en arbetsfrämjande utbildning på minst en vecka.

 

Aktiveringsmodellen är ett uttryck för regeringens nedlåtande attityd där arbetslösa anses vara lata. Situationen ser dock inte ut som den gör för att arbetssökande skulle vara lata eller undvika söka jobb. Orsaken är helt enkelt att det inte finns tillräckligt med lediga arbetsplatser. Exempelvis i november 2017 fanns det hela 271 000 arbetssökande. Samma tid fanns det endast 46 000 lediga jobb. Det fanns alltså lediga jobb endast för 17% av de arbetssökande. Och då förbiser vi även att många av dess jobb inte är möjliga för den arbetslösa att söka utan tidigare arbetserfarenhet eller lämplig utbildning.

 

Det är därför felriktat av regeringen att straffa människor som är arbetslösa för att de är arbetslösa. Ingen skulle straffa sjuka för att de är sjuka eller spädbarn för att de inte kan gå. Om orsaken till arbetslösheten är extern, är det oetiskt att straffa den arbetslöse för det.

 

Alla tycker dock inte att regeringens aktiveringsmodell är en dålig idé. Svensk Ungdoms ordförande Christoffer Ingo citeras i lördagens (30.12) Vasablad under rubriken “Regeringen gör ändå något”. Där framhåller han i något positiva ordalag regeringens försök att aktivera människor.

 

Ingo talar dessutom varmt för Danmarks arbetsmarknadsmodell, och för en så kallad “flexibilitet” i arbetslivet där det är lätt att avskeda anställda. SFP har även länge talat för lokala avtal i arbetslivet. En sådan lösning tycker vi inom unga socialdemokrater är väldigt problematisk. Finlands hela arbetsmarknad bygger på förhandlingar och avtal som görs mellan arbetstagare, arbetsgivare och stat. Så har vi under stora delar av vår hundraåriga historia kommit överens om våra löner, våra semestrar, åtta timmars arbetsdag, föräldraledighet och annat. Samtidigt som systemet garanterat samhällsfred och tydliga spelregler på arbetsmarknaden, vilket vårt näringsliv mått gott av.

 

Om arbetsavtal istället avgörs lokalt läggs ansvaret helt på den enskilde löntagaren. Människor i en svag förhandlingsposition eller med otillräckliga kunskaper om sina möjligheter, vilka kan inkludera unga, invandrare och kvinnor, blir totalt överkörda i förhandlingsprocessen och ojämlikheten på arbetsmarknaden riskerar öka dramatiskt.

 

Vi vill även framhålla att en aktiv arbetsmarknadspolitik som den i Danmark kräver mångfaldigt ökade resurser till TE-centralen, så att de arbetssökande verkligen kan ha en personlig handläggare och tas emot väl när de söker jobb, vilket inte är fallet idag.

 

Vi håller med om att arbetsmarknaden måste förnyas, och att det finns problem där stöden och skattesatserna inte är anpassade till den nuvarande situationen där många har fler jobb än ett eller arbetar mer ibland och mindre under andra tider.

 

SDP har presenterat flera modeller och idéer för högre sysselsättning som inte inkluderar att straffa de som har det sämst. Tvärtom har vårt parti velat undersöka och stöda arbetslösas hälsa, lansera tjänster för arbetsmatchning, samt göra det lättare för egenföretagare att anställa sin första anställda. Därtill vill vi satsa på utbildningen och möjligheten att fortbilda sig.

 

Om det är flexibilitet som eftersträvas, kan jag även tala varmt för den socialdemokratiska Yleisturva-modellen, som är en basinkomst-liknande flexibel socialskyddsmodell som fungerar som ett skyddsnät samtidigt som det belönar aktivitet i olika former. Christoffer Ingo kan ta och bekanta sig med den modellen innan han i fortsättningen säger att socialdemokratiska modeller skulle skapa flitfällor.

 

Finlands Svenska Unga Socialdemokrater

Rebecca Åkers, Ordförande

Diskussion

Politisk analys: Dövaste regeringen i mannaminne

Den helborgerliga regeringen Sipilä med högerdrabanten Petteri Orpo har stängt möjligheterna för ett vettigt meningsutbyte om dagens stora frågor, skriver Ralf Friberg.

 

Det politiska livet fortsätter efter presidentvalet. Republikens president har numera så pass svaga befogenheter, att inte ens ett personbyte skulle förmå rubba de inre cirklarna.

 

Därför kan vi inte dra långtgående politiska slutsatser av valsiffrorna. Det viktigaste målet för socialdemokraterna är att SDP:s kandidat Tuula Haatainen når en andra valomgång. Samma målsättning har också de andra kandidaterna i gallupkungens skugga. En tvekamp i andra ronden innebär radikalt förändrade villkor för den fortsatta valaktiviteten.

 

Man kan säga, att det socialdemokratiska partiet står inför ett vägskäl. Våra väljare väntar och partiaktiva väntar att vägen fram till riksdagsvalet skall präglas av en enig och målmedveten rörelse. Det har varit vår inneboende styrka.

 

En politisk observatör måste medge att den innevarande parlamentariska perioden har känts både trist och frustrerande. Detta beror på att den helborgerliga regeringen Sipilä med högerdrabanten Petteri Orpo har stängt möjligheterna för ett vettigt meningsutbyte om dagens stora frågor.

 

Den borgerliga nonchalansen inför ett konstruktivt meningsutbyte kränker parlamentarisk anständighet. Det finns ett starkt behov av samråd inom finländsk politik. Regeringens insats i Europa-politiken fortsätter att vara svag. Vad annat kan man vänta sig med Sampo Terho som Europaminister? Han önskar helt enkelt inte uppvisa någon särskild aktivitet vid förhandlingsborden i Bryssel. Har regeringen glömt bort, att Finlands insats behövs, att vi måste kunna bidra till debatten om tidens stora och smärtsamt akuta frågor. Finland behöver i sin tur EU. Flyktingpolitiken måste kunna samordnas inom unionens ram. Klimatproblemet håller på att växa oss över huvudet. Den ekonomiska politiken kan drabbas av att högkonjunkturen viker. Centralbankerna stryper redan lånekranarna.

 

Observera att SDP lyfter fram den fredsinriktade säkerhetspolitikens möjligheter. Den kan samtidigt bli en viktig kvinnofråga. Vi ser mödrarna som en mäktig fredsfaktor. De värnar om barnen, framtiden.

 

Vi understöder regeringens och framförallt presidentens satsningar på nordiskt och internationellt samarbete inom det arktiska området. Det gäller trafik, arbetsplatser, ansvarsfull utvinning av naturens rikedomar och miljöskydd. Tänk om vi hade Maarit Feldt-Ranta i regeringen.

 

Socialdemokraterna är idag faktiskt en tolk för en omfattande majoritet av Finlands folk när det gäller åsikter om flyktingpolitik, integration av invandrare, jämlikhet och fred.

 

Språklig trygghet håller på att bli en överlevnadsfråga för finlandssvenskarna. I dag gäller det hur vården förblir trygg och skolan fungerande för oss alla, från Gamlakarleby i norr till Hangö i söder, från Åbo i väster till Lovisa i öster och däremellan våra svenska språköar.

 

Ralf Friberg

 

Analysen har även publicerats i Raseborgaren som är Ekenäs socialdemokraters tidning.

 

 

Diskussion

Ökad vilja till civilt motstånd – en billig försvarssatsning 

Ett försvar är aldrig starkare än folkets samlade vilja att försvara landet. Att redan nu satsa på en bred utbildning med målet att stärka medborgarnas medvetenhet och vilja att i fall av ett anfall mot Sverige göra civilt motstånd skulle påtagligt stärka den svenska försvarsförmågan. För en fiende som vet att den befolkning de möter är beredd och skolad att göra motstånd genom sabotage, gerillaverksamhet och inövad vägran och ovilja att samarbeta kan känna att priset för att vilja anfalla blir för högt.

Att de satsningar som nu görs på att bygga upp det militära försvaret är givetvis både välkommet och nödvändigt. Inte minst de ryska satsningarnas på upprustning av såväl konventionella styrkor som av kärnvapen i kombination med det allt större strategiska intresset för kontrollen över nordkalotten och den förhöjda militära aktiviteten på Östersjön har ökat osäkerheten i vårt närområde. Och även om risken för ett angrepp mot Sverige fortfarande är osannolikt kan det inte längre uteslutas.

Problemet med återuppbyggandet av såväl det militära försvaret som civilförsvaret i Sverige är att det tar lång tid innan de nya styrkorna är på plats. Till skillnad från Finland som har ett antal snabbt mobiliserbara brigader och sammanlagt 350 000 man att sätta in som försvar har Sverige förutom några tusen man inom marinan och flygvapnet än så länge bara omkring 15 000 soldater och befäl i armén. Från de nitton brigader och möjligheten att mobilisera 530 000 man som Sverige hade innan nedrustningen tog vid 1996 är målet nu att till 2020 ha fått fram två fullt stridsdugliga brigader. Även om kvalitén på de förband som nu utbildas är hög är antalet för lågt för att uthålligt stå emot en stark angripare. Det kommer att behövas minst tio till femton år av stora och väl genomtänkta satsningar för att få tillbaks den en gång starka svenska militära försvarsförmågan.

Till det positiva i den förändrade svenska försvarspolitiken hör att försvaret åter fått till sin viktigaste uppgift att värna Sverige. Idén om ett insatsförsvar med förmåga att snabbt kunna bli skickad till olika konflikter runt om i världen har lagts åt sidan och ersatts av tanken på ett territoriellt försvar. Viljan att göra internationella insatser har tonats ner och uppgiften att försvara Sverige förtydligats.

Parallellt med satsningarna på det militära försvaret och civilförsvaret har Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist klokt lyft fram att även de för försvaret och försörjningen av landet viktiga delarna av svensk industri och infrastruktur måste föras in som bitar av totalförsvaret. Landet måste kunna fortsätta att fungera även i krig och funktioner som el, vatten och kommunikationer ha alternativa planer för hur de se ska agera för att inte slås ut.

Samtidigt som det är viktigt att ha planer för hur samhället ska kunna fortsätta fungera i krig är det angeläget att med alla medel kunna förhindra en eventuell ockupationsmakt från att dra nytta av landets resurser. Med en befolkning som redan under fredstid blivit medvetet om riskerna med krig och gemensamt format en stark vilja att med civilmotståndets alla medel försvara Sverige kan det bli mer eller mindre omöjligt för en ockupationsmakt att ta över landet. För de för försvaret av Sverige ansvariga borde det som en både kostnadseffektiv och viktig del av det nya totalförsvaret vara att utveckla och förstärka den samlade försvarsviljan. Det skulle kunna ske genom att i samverkan med föreningsliv och andra aktörer i landet satsa på information om civilt motstånd och på att öka medvetenheten om hur man som enskild medborgare kan göra motstånd mot en ockupationsmakt.

 

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag och regeringskansli

Jaan Ungersonomvärldsanalytiker

 

 

ÄMNESORD

Diskussion

Lika rätt till idrott – en jämlikhetsfråga

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Lukas Lundin.

Som sportintresserad har jag alltid varit mån om att ta idrotten och dess många fördelar, såväl fysiska som sociala, i försvar. Jag har själv på nära håll i egenskap av utövare och aktiv åskådare fått se och uppleva just hur viktig och inkluderande idrott kan vara för oerhört många människor. Tyvärr vet jag att den av samma anledning kan upplevas som oerhört exkluderande.

 

Faktum är nämligen att många familjer i dagens Finland i längden inte har råd med barnens hobbyn, något som sist och slutligen inte är så konstigt då till och med “billiga” sporter som fotboll och innebandy ofta innebär kostnader på flera hundra euro i månaden. I sporter som längdskidåkning och ishockey där kraven på utrustning är högre kan kostnaderna vara det tredubbla. Då medianlönen i Finland ligger strax under 3000 euro i månaden är det inte så konstigt att idrotten i slutändan blir för dyr för många familjer.

 

Många åtgärder har föreslagits av flera olika aktörer för att råda bot på detta, allt från sänkta licens- och tävlingsavgifter och höjda föreningsbidrag till ett särskilt utkomststöd för hobbyavgifter riktat till familjer med låga inkomster. Återkommande i debatten är dock något som vid det här laget inte torde vara helt nytt för den som följt med samhällsdebatten de senaste åren: nolltaxa för barn och unga gällande lokaler för idrottsutövning.

 

Kommunen borde ta mer ansvar

Grundtanken är enkel: kommunerna står för utrymmen och alla kostnader de medför vilket i sin tur öppnar för föreningarna att sänka de totala kostnaderna för idrotten. I Finland används systemet redan i drygt 50 procent av kommunerna, tyvärr dock mest i mindre sådana där antalet platser är kraftigt begränsat. Av de större städerna torde Åbo och Uleåborg vara de enda som använder sig av systemet, något som är mycket beklagligt då det ofta är i de stora städerna som kostnaderna är som högst.

 

Målet med nolltaxan är självklart: alla unga som vill utöva en sport ska få göra det, oberoende av hur mycket pengar det råkar finnas på kontot just den där månaden. Detta kan låta som något självklart, men är tyvärr allt annat. Internationella jämförelser har visat att det i Finland finns ett kraftigt samband mellan föräldrarnas inkomster och barnens möjligheter till idrottshobbyer. I en rapport från Undervisnings- och kulturministeriet sommaren 2016 nämns gratis utrymmen för unga som en åtgärd mot detta.

 

Bara några veckor innan ministeriets arbetsgrupp släppte sin rapport valde även Mannerheims barnskyddsförbund att öppet ta ställning till problemet i ett pressuttalande där man bland annat påpekade att 10 procent av Finlands barn år 2014 levde i familjer med små inkomster. Värt att notera är även att antalet fattiga familjer enligt Institutet för hälsa och välfärd, THL, återigen ökar efter några års minskning. Att priserna för idrottsutövning samtidigt fortsätter stiga är en verkligt alarmerande utveckling.

 

Idrott har blivit kostsamt

I nämnda rapport konstateras även det som redan länge påpekats av diverse organisationer: att höga idrottskostnader leder till ökade skillnader i befolkningens hälsa. Att kostnaderna i vissa grenar idag är upp till tre gånger så höga som för tio år sedan säger en del om hur omfattande problemet är. Orsakerna är många: träningarna är fler, tränararvodena och hyrorna högre och utrustningen dyrare. Samtidigt blir barnfamiljernas ekonomi allt sämre, arbetslösheten högre och fattigdomen större. Lyckligtvis tyder det senaste årets aktivitet på att problemet nu på allvar accepterats av myndigheterna och regeringen ska även de ha cred för sitt arbete i frågan. Ett friskt och lyckligt folk är ju trots allt en av de främsta investeringar en stat kan göra och möjligheter till motion borde vara en självklarhet. Ingen som är intresserad av att självmant röra på sig borde behöva känna sig utanför eller tvingas avsluta en hobby för att pengarna inte räcker till och hobbyidrott för barn och unga bör alltid vara en prioritet. Det är en jämlikhetsfråga.

 

Kolumnen är ursprungligen publicerad i ABL:s specialutgåva 2017.

 

Diskussion

Ledare: Viktigt med kunskap om 1918

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Hundra år efter inbördeskriget finns fortfarande oläkta sår, men hur Finland lyckades gå vidare och hur öppet och mångfacetterat vi idag kan tala om 1918 inger både hopp och en viss förtröstan.

 

LEDARE

 

Efter det festliga jubileumsåret för Finlands 100 år av självständighet är det tid att begrunda inbördeskrigets år, det våldsamma 1918. I dag kan ödesårets tragedier lyckligtvis behandlas som en gemensam angelägenhet bortom motsättningar.

 

Inbördeskriget sköt djupa sår i folksjälen, sår som ännu och kanske alltid behöver läkning. Sår som förhoppningsvis gör att vi aldrig glömmer utan istället drar lärdom av allt som skedde.

 

Kriget krävde över 36 600 liv och delade folket i den unga nationen. Ju mer vi vet om 1918, desto klarare framträder också en insikt om att de röda och vita inte var helt homogena grupper. Ju fler individuella öden vi känner till i detalj, desto större förståelse får vi för folks handlingar. Det var exempelvis inte ovanligt att grundläggande förnödenheter, som mat och ett par stövlar, var mer avgörande än ideologi vid rekryteringar.

 

Inbördeskriget måste ses i sitt historiska sammanhang av världskrig och stora omvälvningarna i Ryssland. Beroende på vad som hände i öst var vänstern och höger i Finland i olika utsträckning ivriga att utöka Finlands självstyre.

 

Den utbredda fattigdomen och ojämlikheten skapade en grogrund för uppror. ”Har du ingen aning om hur vanligt folk har det?” lyder en träffande röd replik ur Musikteatern 18 som visas på Karelia i Ekenäs.

 

Väpnade garden, vita som röda, skulle råda bot på oroligheter och laglöshet till följd av matbristen i självständiga Finland. Istället blev de en grund för omfattande vapenstrid.

 

Flera personer som stred på röda sidan har i dagboksanteckningar uttryckt frustration över att deras motiv hamnade i skuggan av vita sidans dominerande historieskrivning. I dag har vi lyckligtvis en mångsidig och vetenskaplig bild av 1918, en bild som fortsättningsvis kompletteras.

 

I fjol fick historikern Sture Lindholms bok Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918 stor uppmärksamhet och Gustav Wickström skildrar i boken En storm är lös hur inbördeskriget drabbade Åbolands skärgård. Inom kort utkommer dessutom Över branten – Bröder i krig 1917–1918 av Annvi Gradberg, Anders Gardberg och Aapo Roselius och senare i vår Hugo 1918 av Sirpa Kähkönen, för att nämna några exempel av böcker som ges ut (också) på svenska.

 

Under året ordnas också minnesstunder och diskussionstillfällen landet över. Minnesåret kommer alltså att belysas med den nödvändiga omfattningen och värdigheten. Finland tiger inte längre, sopar inte heller undan mattan. Tvärtom finns det nu momentum för att gå vidare ytterligare ett steg i landets läkningsprocess.

 

I ABL:s intervju med Maarit Feldt-Ranta som leder Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs, uttrycker hon en förhoppning om att vi i år kan tala och mer om och forska mer i 1918, men också blicka framåt. Vi kan lära oss av det historiskt sett enastående enande som den unga nationen trots allt upplevde i så snabb takt att tidigare röda och vita försvarade landet sida vid sida redan i Vinterkriget.

 

Att Finlands självständighet knappt sett dagens ljus innan våldets mörker svepte över landet är en ofrånkomlig sorgepisod. Men hur nationen och folket sedan gick vidare är exceptionellt och storartat. Trots att flera aspekter av inbördeskriget, som arkebuseringarna och fånglägren, tystades ned i årtionden lyckades Finland gå vidare utan en permanent och ödesdiger tudelning. Ur detta historiska perspektiv är bland annat benägenheten till konsensuspolitik med relativt breda regeringskoalitioner någonting vackert.

 

För att förstå var vi står måste vi veta vilken väg vi gått. Denna morgon körde jag förbi Dragsvik, men inte ens 2018 verkar alla finländare känna till att där finns landets största massgrav. Lite senare på morgonen gick jag över den symboliska Långa bron till Broholmen där en röd lykta tändes den 26 januari 1918 som tecken på att revolutionen inletts. Historien är både fjärran och nära.

Att sprida sakkunskap om vad som skedde, både grundläggande och fördjupad kan vara en hedersuppgift för oss alla i år.

En allmän och utmärkt översikt att sprida är gjord av Yle och hittas här.

 

 

Grindsamhällets skapare

Under de senaste åren har välfärdssamhället nedmonterats i en allt snabbare och mer arrogant takt från flera olika dimensioner. Det handlar om småbarnspedagogik, äldreomsorg, utbildning men också social- och hälsovårdsområdet. Regeringen, som består av den värdekonservativa nyliberala trion, vill privatisera en stor del av den nationella egendomen som upprustats i ett århundrade i en takt som saknar historiskt motstycke. Har någon frågat vad den mänskliga och samhälleliga kostnaden kommer att vara om de får vad de vill?

De samhälleliga klyftorna ökar i samhället mellan de rika och de fattiga. Samtidigt som de fattigas chanser att utveckla som människor fråntas. Att utbilda sig har blivit mer kostsamt för dem som inte har rika föräldrar som är villiga att sponsorera sina barn. Nuförtiden måste studerande ta mera lån än tidigare för att få sitt socialbidrag. Medan deras läroanstalters budgetar och därmed utbildningskvalitet har nedskurits signifikant. Tillika har regeringen utpressat arbetarparten på arbetsmarknaden till en intern devalvering med hotelser om tvångslagar. Allt detta medan finanserna för äldreomsorgen har nedskurits och självriskandelen för mediciner höjts. Även den subjektiva rätten att sätta sitt barn i daghem har fråntagits. Dörr för dörr stängs för de fattiga och svaga i samhället medan de rika bär allt mindre ansvar över den samhälleliga freden.

I det senaste utspelet har regeringen som består av Samlingspartiet, Centern och Blå framtid genomdrivit den så kallade sanktionsmekanismen som går under rubriken aktiveringsmodell. Modellen förvandlar TE-byråernas arbetare till Stasi-tjänstemän som ska strikt övervaka sina medmänniskor. Kanske Finland får en egen filmversion av Das leben der anderen om den empatiska tjänstemannen som vill rädda dem som hen övervakar. Har inte regeringen någon form av skamkänsla eller samvete för alla sina orimliga beslut som skuffar mer och mer människor ner i desperationens mörker? Om deras solidaritetskänsla existerar inte mot utsatta människor som måste fly för sina liv från krig och misär, så finns inte känslan ens gentemot landets egna medborgare.

Arrogansen är nästan obegriplig. Värsta av allt är att regeringen har planerat eller har planer att privatisera landets väg- och rälsnätverk. Inte ens våra social- och hälsovårdstjänster är ohotade när regeringen ska öppna den lilla finska hälsovårdsmarknaden till globala vårdbolagsjättar. Om vi inte ens klarar av att ha en hälsosam och effektiv livsmedelsmarknad i Finland så hur ska vi klara av med effektiv hälsovårdsmarknad? I princip handlar deras så kallade reform om en radikal nedmontering av välfärdssamhället och staten som upprustats under så många, många generationer. Om reformen blir genomförd i dess nuvarande form kommer de rikas hälsovård och globala vårdjättarna att ha kalas eftersom skattebetalarnas medel kommer att gå direkt i deras fickor. Tillika som de fattiga tvingas överleva med den billigaste och sämsta möjliga hälsovården. Allt detta sker under enbart en mandatperiod i riksdagen.

I samband med den massiva nedmonteringen av samhällets hälsovårdskapacitet har regeringen planer att skapa en ytterst kostsam landskapsförvaltning som kommer att kosta flera miljarder utöver den kommunala och statliga förvaltningen. Kunde inte även dessa resurser användas bättre?

Allt denna regering har sysslat med, allt från den politiska sommarteatern vi upplevde i somras till aktivitetsmodellen, är som från en dystopisk miserabel mardröm. Världen känns mer och mer upp och ner som en kall plats utan solidaritet och medmänsklighet. I USA ropar dåren i Vita huset om den gröna kolen (som enbart existerar i hans huvud) tillika som han gett de rika historiens största skattelättnader. Här hos oss nedmonteras välfärdssamhället medan raketmannen i Nordkorea hotar världen.

Om regeringen fortsätter och får sin vilja igenom kommer de att lyckas med att totalt nedmontera Finlands välfärdssamhälle. Något som i längden leder till skapandet av ett segregerat grindsamhälle där de rika och fattiga bor skilt från varandra. Lite som på medeltiden när städerna omringades av skyddande ringmurar. Egentligen är grindsamhällen fortfarande normen ute i den stora världen och Norden har enbart varit det udda undantagen som väcker förundran. Men den rådande freden kommer knappast att hålla så mycket längre om nedmonteringstakten fortsätter i sin nuvarande form. Om förstörelsens dogmer fortsätter att regera kommer de rika snart att få bo i sina grindsamhällen. Men i så fall kommer de sociala och ekologiska problemen, som borde egentligen lösas, att bli enbart värre. Istället får de rika slösa resurser i att lösa ett dumt självskapat säkerhetsdilemma när desperationen och problemen växer i den omgivande världen. Kalaset kan kanske fortsätta en viss tid men hur länge?

Grindsamhällets skapare och deras idéer är välkända och dokumenterade i den sittande regeringen. I deras värld ska friheten enbart existera för de rika tillika som både medmänniskorna och planeten finns till för kortsiktig exploatering. De lever som mänskligheten skulle vara sommarens fluga som dör när sommaren är slut. I deras värld är samhället är enbart för dem som klarar av att vara kontinuerligt starka utan sjukdom eller motgång. De som hamnar i problem får klara sig på egen hand bäst de vill. I deras värld kommer det att bli ett liv med kniven mot halsen för de flesta, misär för de andra medan enbart bråkdelens bråkdel kommer att kortsiktigt vinna.

Demokratin och våra politiska fri- och rättigheter är det sista hoppet att hitta ett politiskt alternativ som är tillräckligt starkt att förändra den miserabla verklighet som vi befinner oss i. Paradigmet måste ändras och människor borde senast nu börja kämpa för en hållbar framtid. En framtid som innebär social, ekologisk och demokratisk hållbarhet. Därför borde människor se mer mot den rödgröna oppositionen ledd av socialdemokraterna som ett ideologiskt och moraliskt alternativ mot de kortsiktiga och destruktiva värderingar som makthavarna företräder.

Jag avslutar denna kolumn genom att uppmana alla dem som är oroade över den nuvarande samhällsutvecklingen att använda sin demokratiska rättighet och protestunderteckna medborgarinitiativet som motsätter aktiveringsmodellen. Nu måste vi kämpa för vårt samhälles bästa!

 

Tomi Kontkanen

FSD styrelsemedlem

Politices magister

 

 

Diskussion