MENY

Gästarbetarna återvände utan skor

Kuva: Foto: Shahidul Alam/IPS
Migrantarbetaren Sahanaz Parben i Malaysia skypar med sin son hemma i Bangladesh.

Klockan hade passerat midnatt när flygplanet från Saudiarabien anlände till Addis Abebas flygplats. Ombord fanns etiopiska gästarbetare som i all hast tvingats lämna det oljerika kungadömet. En del av dem återvände hem utan skor.

 

Händelsen utspelade i sig december 2013. Passagerarna som lämnade flyget bar sina ägodelar i plastpåsar. Inget tydde på att deras hårda arbete i Saudiarabien lönat sig.

Orsaken till att dessa migranter tvingades åka hem var enligt saudiska myndigheter att de befann sig i landet utan giltiga dokument. De hade tagit sig till Saudiarabien via den farliga passagen genom Adenviken med hjälp av osäkra båtar.

Saudiarabien har sedan länge välkomnat dessa gästarbetare, även de som saknar giltiga dokument. Orsaken är att de är beredda att arbeta även för usla löner. Men i återkommande tillslag väljer saudiska myndigheter att agera mot de papperslösa gästarbetarna, genom att gripa dem, sätta dem i deportationsläger i Riyadh och sedan skicka hem dem.

Under andra halvan av förra året uppges myndigheterna i Saudiarabien ha skickat tillbaka 96 000 etiopier från landet. I vissa fall har papperslösa gästarbetare tagits till gränsen mot Jemen och där blivit avsläppta på den jemenitiska sidan. De har därmed hamnat i ett land som nästan dagligen utsätts för bombningar av den saudiledda koalitionen som strider mot landets huthirebeller.

Metoden – att först tillåta att papperslösa gästarbetare kommer till landet och sedan periodvis deportera dem – skapar en ständig rädsla. Det bidrar också till att arbetsgivarna kan hålla lönerna nere ytterligare. Det finns ingenstans för migranterna att vända sig med klagomål.

Att många etiopier trots detta fortsätter att resa till Saudiarabien beror på de mycket svåra ekonomiska förhållandena i hemlandet. Miljontals människor var under förra året i behov av matbistånd, då fattigdomen och en extrem torka nästan ledde till svält.

Många av migrantarbetarna kommer från sydöstra Etiopien, en region som tagit emot nästan 900 000 flyktingar från grannländerna. De har tagit sig dit för att undkomma konflikter och hunger. Många av flyktingarna kommer från Sydsudan.

Närmare en miljon etiopier har samtidigt begett sig till den arabiska halvön i jakt på ett bättre liv, varav hälften beräknas finnas i Saudiarabien.

Detta trots att de etiopiska migrantarbetarna vittnar om hur de rutinmässigt blir uselt behandlade i landet. Hembiträden utsätts för sexuellt våld, arbetare blir slagna och trakasserade av polisen.

På ett galleri i Bangladeshs huvudstad Dhaka pågår samtidigt en utställning med fotografen och författaren Shahidul Alams bilder av bangladeshiska gästarbetare i Malaysia. Bilderna illustrerar det hopp många av dem först känner, och den besvikelse som uppstår när verkligheten inte blev som den utlovats.

Bilderna som visas på galleriet finns samlade i Shahidul Alams bok ”The Best Years of My Life”, tillsammans med rörande beskrivningar. Där berättar fotografen migranternas historier – om hur deras drömmar ledde dem till arbeten på malaysiska fabriker och åkrar. Platser där de erbjuds usla löner, blir lurade av agenter, myndigheter och kamrater.

Migrantarbetarna är beredda att offra sina egna liv för att kunna hjälpa sina familjer därhemma.

I boken berättar Sahanaz Parben att hennes elvaårige son där hemma kallar henne för ”moster”, eftersom de knappt känner varandra. Babu Biswas barn har bara träffat sin pappa kort vid tre tillfällen under det senaste decenniet. ”De har det bra”, säger han.

I många fall är migrantarbetarnas juridiska status otydlig, vilket bidrar till att hålla nere deras usla löner. De pengar de tjänar välkomnas däremot i hemländerna, som i Bangladesh. Enligt Världsbanken lever nio miljoner av landets invånare i exil, och de pengar som de skickar hem beräknas motsvara hela tio procent av landets bruttonationalprodukt.

Siffran är ännu högre för vissa andra länder, däribland Liberia.

Dessa länders ekonomier skulle falla samman om de små belopp som många miljontals arbetare i utlandet skickar hem slutade komma.

I Bangladesh utgör de utländska direktinvesteringarna bara en bråkdel av de belopp som landets medborgare utomlands skickar hem.

Samtidigt påpekar Shahidul Alam att dessa migrantarbetare ofta behandlas nonchalant av bangladeshiska myndigheter. I hans bok understryker Parimala Narayanasamy, som är engagerad i migrantorganisationen Caram, att myndigheterna i de länder vars medborgare reser utomlands för att arbeta tydligt borde gå ut och säga att de ska vara med och diktera villkoren för detta.

Men det är precis vad myndigheterna i bland annat Bangladesh och Etiopien inte gör. Medan utländska banker och företagsledare behandlas som hjältar blir egna medborgare som bidrar med mycket mer pengar ofta behandlade som kriminella.

Jag laddar min mobiltelefon på Shahjalals internationella flygplats i Dhaka när två män kommer och frågar om de kan få låna min laddare. De är på väg mot Arabiska halvön. Min mobilladdare passar dock inte deras telefoner.

Samtidigt kommer en kvinna fram och visar sitt boardingkort och frågar om jag vet när hennes flyg anländer till Abu Dhabi. Där ska hon bli upphämtad av sin arbetsgivare. På boardingkortet står det dock inte när flyget ska vara framme. Hon börjar leta igenom sin väska efter biljetterna. Väskan är nästan tom.

En av männen som behöver ladda sina telefoner frågar kvinnan om hon har en mobilladdare att långa ut. Det har hon inte, men de ler mot varandra. De har så mycket gemensamt. Liksom så många andra av dessa migrantarbetare kommer de att hitta sätt att hjälpa varandra, för de har vid sidan av sina familjer bara varandra. Alla andra betraktar dem i första hand som ett problem.

Bangladeshiska migrantarbetare på en byggarbetsplats i Kuala Lumpur. Foto: Shahidul Alam/IPS

 

 

 

 

 

 

 

Diskussion

Den förvärrade libyska krisen i medieskugga

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Taggtråd och solparasoll. En installation på isen nedanom Långa bron i Helsingfors väcker tankar om läget i Libyen.

Den fortsatta krisen i Libyen är kanske en av de minst bevakade av de stora pågående politiska och humanitära kriserna i världen.

Lue lisää

ÄMNESORD

Diskussion

”Alla skyller på min dotter” säger pappan till Palestinas unga frihetsikon

Kuva: Foto: Erik Larsson Arbetet-Global/IPS
Bassem Tamimi.

Tonåringen Ahed Tamimi blev känd över hela världen då det spreds en film på nätet där hon med sparkar och slag motar bort två israeliska soldater från familjens gårdsplan. Arbetet Global har träffat pappan till flickan som blivit en frihetsikon för palestinierna.

Lue lisää

Diskussion

UN Women varnar för att jämställdhetsmålet är i fara

Kuva: Foto: Irfan Ahmed/IPS
Demonstranter i Lahore i Pakistan kräver att rättvisa skipas för de kvinnor som drabbas av sexuellt våld.

Genom de globala utvecklingsmålen har världssamfundet utlovat att avskaffa alla former av diskriminering av flickor och kvinnor till 2030. Men nu varnar FN-organet UN Women för att utvecklingen går för långsamt.

 

Den fortsatta utbredda könsbaserade diskrimineringen underminerar arbetet mot en hållbar utveckling och förhindrar både människor och nationer från att uppnå hela sin potential, slår UN Women fast.

I den första rapporten av sitt slag har kvinnoorganet med ett jämställdhetsperspektiv granskat hur arbetet med att uppnå de globala utvecklingsmålen framskrider.

Ett av dessa mål, nummer 5, understryker vikten av att en jämställd värld uppnås. Men rapportförfattarna konstaterar att den rådande trenden för att detta uppnå detta mål, liksom de övriga 16, är oroande. UN Women menar därför att världssamfundet måste påskynda arbetet om målen ska kunna uppnås i tid.

– Om inte arbetet för att uppnå jämställdhet skyndas på så kommer det globala samfundet att misslyckas med att infria de hållbara utvecklingsmålen, säger forskaren och rapportförfattaren Ginette Azona till IPS.

Ett av de problem som lyfts fram i rapporten är de sexuella trakasserier och det våld som drabbar kvinnor. Enligt UN Women har uppskattningsvis var femte kvinna i världen, i åldern mellan 15 och 49 år, drabbats av fysiskt eller sexuellt våld från sin partner under de senaste tolv månaderna.

Samtidigt saknas det lagar som skyddar kvinnor från den typen av våld i 49 av världens länder.

På senare tid har miljontals kvinnor i världen engagerat sig och genom #metoo-kampanjen protesterat mot de trakasserier och det våld som dagligen drabbar världens kvinnor.

– Kvinnorörelsen har under många år arbetat för att öka medvetenheten om de olika typer av våld och övergrepp som flickor och kvinnor utsätts för. Den uppmärksamhet som dessa stora men ofta bortglömda problem fått är en välkommen energiinjektion, säger Ginette Azona.

I den nya rapporten lyfter UN Women även fram att fattigdom i högre utsträckning drabbar kvinnor än män. Siffror från 89 länder i världen visar att det i dessa finns 4,4 miljoner fler kvinnor än män som tvingas överleva på mindre än motsvarande 1,9 dollar om dagen. En av orsakerna är att kvinnor i betydligt högre grad än männen står för obetalt hem- och vårdarbete.

Fattigdom har också en tendens att förstärka bristen på jämställdhet. En flicka som växer upp i ett fattigt hem löper en större risk att giftas bort för tidigt, vilket i sin tur förhöjer riskerna för att hon hoppar av skolan i förtid, får barn i ung ålder, drabbas av graviditetsrelaterade komplikationer och utsätts för våld.

– Det är kombinationen av könstillhörighet med andra former av diskriminering som gör att flickor och kvinnor från fattiga och marginaliserade grupper hamnar än mer efter, säger Ginette Azona.

UN Women uppmanar världens regeringar att agera genom många integrerade satsningar. Som exempel nämns hur gratis och allmän tillgång till barnomsorg kan öka möjligheterna för kvinnor att skaffa betalda arbeten, vilket i sin tur har gynnar hela familjer.

 

Diskussion

Lång väg kvar i kampen mot orättvisor i Afrika

Kuva: Foto: Pixabay

Efter att Nelson Mandela blivit Sydafrikas första demokratiskt valda president deklarerade han i ett tal inför sina landsmän – och afrikaner i allmänhet – att ”vi måste arbeta gemensamt för att upprätta en rättvis fördelning av rikedomar, möjligheter och makt i vårt samhälle”. Över 20 år senare är dock vägen mot detta mål fortfarande lång.

 

 

När Nelson Mandela höll sitt tal, 1996, hade Sydafrika nyligen befriats från det rasistiska apartheidsystemet. Sedan dess har miljontals sydafrikaner fått förbättrade möjligheter till både utbildning och arbeten. Men de stora inkomstskillnaderna lever kvar.

En studie från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, slog nyligen fast att Sydafrika är det land i världen där inkomstskillnaderna är som allra störst. Landet är dock inte ett enskilt fall i Afrika. Samma rapport visar att 10 av de 19 länder i världen där ojämlikheten är som störst finns på kontinenten.

Många afrikanska länder, däribland Elfenbenskusten, Mauritius och Rwanda, har upplevt snabba ekonomiska framgångar under de senaste 15 åren. Miljontals människor har lyfts ur den extrema fattigdomen och allt fler har fått möjlighet att gå i skolan och erbjudits tillgång till sjukvård. Men samtidigt har andra halkat efter.

En orsak till att inte alla afrikaner upplevt ökade inkomster är de djupt rotade ekonomiska och sociala orättvisor som finns i regionen. De skarpa kontrasterna mellan elitens rikedomar och den misär som många vanliga afrikaner tvingas leva under driver samtidigt fram ilska och utlöser protester och revolter.

– Så länge som rikedomarna i ett land oproportionerligt vilar hos ett fåtal, kommer vi inte att uppleva bestående fred och stabilitet, slog Namibias president Hage Geingob fast inför FN:s generalförsamling i höstas.

 

Rika blir rikare

Fattigdomen har minskat i många av de afrikanska länder som upplevt en ekonomisk tillväxt. Men trots den fortsatta tillväxten tvingas fortfarande nästan hälften av kontinentens invånare att överleva på mindre än motsvarande 1,25 dollar om dagen.

Studier visar samtidigt att i länder där ojämlikheten är högre är det i första hand de redan rika som blir vinnare när den ekonomiska tillväxten ökar, medan de fattiga halkar efter.

De hållbara utvecklingsmål som världens länder kom överens om 2015 syftar inte bara till att utrota fattigdomen, utan också till att minska ojämlikheten mellan och inom länder.

UNDP:s analys av inkomstskillnaderna i Afrika fokuserar på de 29 länder söder om Sahara – där 80 procent av kontinentens befolkning bor – och där det finns tillgängliga siffror om hushållens konsumtion. Studien visar att mellan 1991 och 2011 lyckades man i 17 av dessa länder minska inkomstskillnaderna. I övriga tolv länder ökade i stället skillnaderna under samma period.

De länder som upplevde högre – och stigande – inkomstskillnader återfinns främst i södra och centrala Afrika. Många av dessa länder ekonomier är beroende av olje- och gruvtillgångar som erbjuder ett begränsat antal arbetstillfällen, eller är tidigare bosättarsamhällen med stora markägare.

Länder där inkomstskillnaderna minskar ligger i första hand i Västafrika och domineras i första hand av småjordbruk där många gynnas när produktiviteten ökar.

Rapportförfattarna konstaterar att det i vissa länder har genomförts åtgärder för att bekämpa inkomstskillnaderna, medan liknande åtgärder har motverkats av den ekonomiska eliten i andra länder.

 

 

Diskussion

Migrationens positiva effekter sällan i fokus

Kuva: Foto: Pixabay

I den internationella debatten diskuteras sällan hur migrationen bidrar till världsekonomin. Detta trots att migranterna ofta är mycket viktiga både för mottagarländernas ekonomier och för utvecklingen i ursprungsländerna.

 

Nyligen hölls ett möte i Buenos Aires där internationella experter diskuterade på vilka sätt den internationella migrationen bidrar till handeln och världsekonomin.

– Migrationen behandlas i dag nästan som en polisiär fråga. Vi måste belysa behovet av att även lyfta de ekonomiska fördelar den har, framför allt för den internationella handeln, sade Aníbal Jozami, som är ordförande för den argentinska organisationen Foro del Sur Foundation.

Foro del Sur Foundation stod värd för mötet tillsammans med FN:s migrationsorganisation, IOM, och Genevébaserade International Centre for Trade and Sustainable Development. 

IOM:s Latinamerikachef Diego Beltrand presenterade siffror som visar att det finns uppskattningsvis 244 miljoner migranter i världen i dag, vilket motsvarar runt 3 procent av jordens befolkning. Antalet har stigit mycket snabbt under de senaste 50 åren. Enligt Diego Beltrand har många analyser visat vilka ekonomiska bidrag migranterna står bakom. Trots det lyfts sällan dessa resultat fram.

– Frihandeln har fått ett brett erkännande i olika delar av världen, men detsamma gäller inte för människors rörelsefrihet, slog han fast.

Enligt en studie från IOM står världens migranter bakom nästan tio procent av världens samlade BNP – och deras bidrag är mycket viktiga för deras hemländer genom de pengar migranterna skickar hem till nära och kära. Dessa pengaöverföringar är särskilt viktiga i kristider och i länder som El Salvador och Honduras överstiger summorna 15 procent av ländernas bruttonationalprodukter.

En vanlig uppfattning är att migranter främst har de minst kvalificerade jobben. Samtidigt hävdar Stefano Breschi, som är professor vid Bocconi-universitet i Milano, att den migration som har vuxit snabbast under de senaste två decennierna består av högutbildad arbetskraft.

 

”Vi måste ha tålamod”

I många länder i världen försöker samtidigt politiker att vinna röster genom att utlova hårdare restriktioner mot invandring. Marina Manke, som är chef för IOM:s avdelning för rörlig arbetskraft och mänsklig utveckling, påpekar att migration är en komplex fråga och att det gäller att tänka sig för när den diskuteras.

– Det är svårt att förklara att det kan finnas människor som kanske är arbetslösa i dag, men som i framtiden kan bidra med positiva kunskaper till samhället, säger Marina Manke.

Hon är själv från Ryssland, men är gift med en tysk man och är bosatt i Tyskland.

– Min tyska familj ser ett stort antal migranter i Berlin, och det oroar dem. Men vi måste ha tålamod. Kanske finns det kortsiktiga negativa effekter, men på längre sikt är migration till stora delar något positivt, säger hon till IPS.

Mötet i Buenos Aires var förlagt till ett gammalt emigranthotell, en byggnad nära hamnen som numera inhyser ett museum. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet erbjöds nyanlända migrantfamiljer härbärge här sig efter sina långa resor över havet.

Mellan 1881 och 1914 beräknas mer än fyra miljoner utlänningar ha flyttat till Argentina, och år 1895 utgjorde den gruppen mer än en fjärdedel av befolkningen i landet. De flesta kom från Italien, Spanien och andra länder i Europa.

I dag är läget ett annat. Nu är det Europa som är den destination som miljontals migranter hoppas kunna ta sig till, samtidigt som kontinenten försöker stänga sina gränser.

Martin Kahanec, professor i socialpolitik vid Centraleuropeiska universitet i Budapest, säger att ett stort problem i Europa är att de data som finns om migrationen sällan kommer till uttryck i den offentliga debatten.

– Det gäller exempelvis diskussionerna kring Brexit i Storbritannien, där narrativet om att migranterna tar våra jobb eller exploaterar vår välfärd inte har något faktamässigt stöd. Även om ekonomiska argument används i debatten så är det egentligen rädsla som styr debatten, säger Martin Kahanec till IPS.

 

ÄMNESORD

Diskussion