MENY
tyovaenkirjallisuuspaiva
kaisaniemi

Kolumni

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti: Finland 100 år – ur ett svenskt perspektiv

Bara 12 procent av ett representativt urval svenskar kunde svara på frågan när Finland blev självständigt i en undersökning som Finlandsinstitutet beställt.

Svenskar har en positiv uppfattning om finländare, tack vare nya, gränsöverskridande familje- och vänskapsband och frälsta av ishockeyspelare som blivit hjältar i sina svenska klubblag. 720 000 personer har finskt ursprung i Sverige. Skällsorden finndjävul och finnpajsare, som tidigare riktades även mot oss tornedalsättlingar och hämmade förkovran i finska språket i Sverige, har i stort sett utrangerats ur språkbruket.

Förra presidenten Tarja Halonen sade i Stockholms ABF-hus i april att Finland och Sverige har 700 år av gemensam historia. Relationen har inte alltid varit lika ljus som idag, då den präglas av samarbete och förtroende på i stort sett alla områden, senast fördjupad inom försvarspolitiken och genom det gemensamma medlemskapet i EU. Klubbekriget på 1590-talet var finska bönders revolt mot svenskt maktförtryck. Från då till frihetstiden 1721 minskade finska befolkningen beroende på utskrivning som soldater i Sveriges krig.

Finland fick som storfurstendöme i Tsarryssland efter 1808-09 års krig behålla sin svenska författning och förvaltning. Det gynnade Finland – troligen mer än om landet förblivit svenskt – som kunde förbereda sina egna institutioner inför självständigheten. Svenska var enda förvaltningsspråket till 1880. Krister Wahlbäcks bok Jättens andedräkt skildrar sakkunnigt Finlandsfrågan i svensk politik 1809-2009.

Ett mönster i Europa från 1880-talet var att främsta inhemska språket framhävdes och minoritetsspråk åsidosattes. Oscarianska skolpolitiken motarbetade finska språket i svenska Tornedalens skolor i 70 år. Elias Lönnroths nationalepos Kalevala hand i hand med framväxande nationalromantiken inom konst och arkitektur grodde en ny nationalism i Finland, fennomanismen, inom litteratur och kultur, utbildning och administration. Förryskningspolitiken under generalguvernör Bobrikoff med februarimanifestet 1899 gav ytterligare näring åt frihetslängtan.

Svensk-finska språkstriderna kulminerade på 1920- och 1930-talen. Förslag lades fram om att byta svenska Tornedalen mot Åland. Tornedalen har kokat av kulturarrangemang och gränsöverskridande släktträffar i sommar. Jag åhörde Ylitornio blåsorkester gripande framföra Björneborgarnas marsch. På Åland är oron stor över svenska språkets försvagade ställning. Engelskan har tagit över svenskan som språk i finsk-svenska och nordiska kontakter. Behovet att främja svenskan, andra officiella språket i Finland, påtalas av president Sauli Niinistö och tidigare presidenterna Martti Ahtisaari och Tarja Halonen. Nyligen avlidne Mauno Koivisto försvarade starkt svenskans betydelse, och det var huvudtemat i förre statsministern Paavo Lipponens tal inför de nordiska statscheferna på försommaren.

Finska lantdagen beslutade om självständigheten 6 december 1917. På nyårsafton skrev Lenin under ryska erkännandet, sedan finska delegationen på besök i Petrograd ändrat adressen för hemställan till ”Ryska rådsrepubliken” i stället för ”Rysslands regering”. Dagen efter erkände Sverige Finlands självständighet.

I januari 1918 bröt inbördeskriget mellan de röda och de vita ut. En opartisk berättelse är Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. En röd terror följdes av en ännu värre vit terror. De vita krigsförbrytarna undgick rättsliga efterräkningar, vilket förgiftade samhällsklimatet under många decennier. Den unga finska demokratin företedde omogna drag som Lapporörelsens framfart mot vänsteranhängare, med ”tvångsskjutsning” till och med av tidigare presidenten K J Ståhlberg till sovjetiska gränsen och kommunistpartiet bannlystes. Förbud mot alkoholförsäljning infördes. Lagstiftningen korrigerades successivt från 1930-talet.

Drygt kvartalslånga vinterkriget inleddes 30 november 1939 med Röda arméns flygangrepp mot Helsingfors. Ett hemligt tilläggsprotokoll i Molotov-Ribbentrop- pakten delade Finland, Baltikum ochPolen i intressesfärer mellan Sovjetunionen och Tyskland. Sverige gjorde viktiga insatser för Finland som icke-krigförande – inte neutralt – och bistod med stora mängder militärt materiel, men utövade samtidigt påtryckningar för en snabb finsk fredsuppgörelse för att inte själv dras in i kriget. Finland tvingades avträda stora delar av Karelen och 400 000 karelare fick flytta västerut.

Fortsättningskriget startade vid midsommartiden 1941 efter massiva sovjetiska flygbombningar mot ett tjugotal finska städer och pågick drygt tre år. Kriget kunde under rådande omständigheter knappast ha undvikits, eftersom Stalin misstrodde att Finland skulle förbli neutralt. Tyska soldater befann sig i Lappland vid krigsutbrottet. Länge benämndes det som ”parallellkrig” till Tysklands Operation Barbarossa, också för att motivera och ingjuta mod hos finska soldaterna. Ett tappert, uppehållande försvar på Karelska näset sommaren 1944 räddade Finlands självständighet och från att dela baltiska ländernas och Polens öden. Historikern Henrik Meinander hävdar i boken 1944 att det var ”ett krig med bundsförvanterna Finland och Tyskland på ena sidan”.

”Kriget i Lappland” 1944-1945 iscensattes sedan Finland efter stilleståndsavtalet förpliktats att driva ut tyska soldater ur landet. En stor del av Lappland brändes ned. Petsamoområdet avträddes.

Hundra självständiga, dramatiska och ödesmättade år, återspeglade i Jean Sibelius starkt mollstämda ”Finlandiasvit”, har länge präglats av krig och svåra ekonomiska umbäranden. Finländarna har genomlidit dessa på ett skickligt och imponerande sätt.

Relationen till mäktige grannen i öster har skötts varsamt med framgång och successivt ökat handlingsutrymmet under presidenterna J K Paasikivis och Urho Kekkonens ledning. På Mauno Koivistos tid reducerades presidentmakten och parlamentarismen stärktes. Demokratin och marknadsekonomin har befästs. Finland har blivit ett mera tolerant samhälle med en egen rik kulturskatt.

Henrik Meinanders nya bok Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal ger en balanserad bild som förmänskligar nationalhjälten. Guldmedaljören Hannes Kolehmainen från OS i Stockholm 1912, Paavo Nurmi, Sibelius, Alvar Aalto, Väinö Linna, Armi Kuusela Miss World 1952 – samma år som sommarolympiaden i Helsingfors och den hårda krigsskulden till Sovjetunionen var slutbetald – med flera världsnamn hyllas på nytt under jubiléet. När Linna fick Nordiska rådets litteraturpris 1963 sade Ragnar Lassinantti i ett radiotal: ”Endast Nya testamentet och psalmboken kan tävla med Okänd soldat i spridning”, och att han med torpartrilogin Här under polstjärnan ”ordnat ett jättelikt stoff till en stor och rik fresk över Finlands ödesår 1918”. Okänd soldats tredje filmversion har premiär i höst.

 

Gunnar Lassinantti

AVAINSANAT

Keskustelua aiheesta

Kolumni

Pierre Gilly

Pierre Gilly: Kannibalismens ansikten

Rasismen – den politiska kannibalismen – är på tillbakagång. Det vi som vi identifierar oss med tycks bli allt större och mångfacetterat, skriver Pierre Gilly.

 

Min farmors syster var gift med en kannibal som hette Jean. Jag såg honom aldrig äta människokött men jag har mina misstankar. Folk omkring honom brukade magra. Värst drabbade var hans anställda som dessutom fick väldigt små pensioner eftersom han slarvade med att betala in deras pensionsavgifter. Hans fru, som aldrig jobbat en dag i sitt liv, har däremot en hög pension. Familjen var viktig för honom men andra människor såg ofta han som förbrukningsvaror.

Jag tänker på Jean när jag läser om hur statsvetare försöker förklara drivkraften bakom politiska och sociala handlingar. Enligt en modell styrs vi av passion, intresse, och förnuft. Passionen (hat och kärlek, osv) är det som gör att vi stödjer (eller är emot) olika typer av kollektiv som familjen, trossamfund och nationen. Marknaden är arenan för intresset. Den är i sina bättre stunder mer av ett köpslående.

För den tredje drivkraften, förnuftet, är förståelsen och argumentation den förändrande kraften. Här är arenan demokratins institutioner och det avgörande är argumentens tyngd. En förnuftig debatt leder till kompromisser eller i bästa fall, konsensus.

Passionen kan vara mer absolut och oförsonligt än intresset. För intresset är målen ofta mer flytande och förhandlingsbara. En nyliberal ekonom skulle kanske säga att Jeans anställda valt att arbeta utan pensionspoäng i stället för att inte arbeta alls. Passion kan vara svårare att motstå än intresset eller förnuftet. Det är lättare att byta jobb, bilmärke eller parti än att byta familj eller nationalitet.   

Brexit och Trump visar att det finns mycket passion i världen. Macrons seger visar att intresset kan segra över passionen. Men den franska valutgången var en kompromiss som många med rätta är missnöjda med. Man har gett marknadsliberalismen makten för att förhindra att de som hyser en överdriven kärlek den egna etniska gruppen tar makten.  

Den tyske statsvetaren Claus Offe menar att EU projektet lider av för mycket passion och intresse och för lite förnuft. Lösningarna på EU:s problem är välkända. EU behöver egen beskattningsrätt, rätt att utfärda EU-obligationer som garanteras av alla medlemsstater, och kontroll över sin egen budget, skriver han i sin nya bok, Europe Entraped (Polity Press). EU måste kunna förfoga över en större budget som kan motverka lokala konjunkturcykler i de enskilda medlemsländerna. Det behövs gemensamma sociala rättigheter, som är kopplade till de enskilda EU-medborgarna. Tyskland, och andra länder som tjänar mest på EU och euron måste också ta ett större ansvar.

Men det lär bli knepigt att förverkliga dem, tror Offe. Väljare och beslutsfattare har ofta svårt att se att problemen är orsakade av systemet. De är mer benägna att tro att problemen orsakats av en felaktig nationell politik som i sin tur beror på kulturen i det drabbade landet. Och omvänt: Tysklands framgångar beror inte på att euron gynnar Tyskland, utan på att det tyska folket är flitigt och frugalt.

Offe tror att de reformer som krävs är så impopulära att det knappast går att genomföra i demokratisk ordning. Det politiska motståndet har också en tendens att öka i takt med att de ekonomiska problemen förvärras. Kriser göder rädslor som ger passionerna övertaget. Även om resonemanget är logiskt så tror och hoppas jag att han har fel.

Mycket av den passion som Jeans samtid hade tycks ha dött bort med honom. 1931, samma år som Jean började skolan, öppnade en stor kolonialutställningen i Paris. Ett missöde gjorde att alla krokodiler dog men man lyckades byta till sig några från en tysk cirkus i utbyte mot svarta människor, kanaker, från Nya Kaledonien som ingick i utställningen. Kanakerna presenterades som ”äkta kannibaler” och fick tugga rått kött inför en nyfiken publik.  

De riktiga kannibalerna var naturligtvis de som exploaterade och förnedrade de koloniserade folken för egen vinning. Idag ställer vi inte ut människor – hur exotiska de än verkar – tillsammans med djur. Det finns knappast någon som hatar tyskar så mycket som Jeans generation gjorde. Rasismen – den politiska kannibalismen – är på tillbakagång. Det vi som vi identifierar oss med tycks bli allt större och mångfacetterat. Vissa försöker ta ett steg tillbaka nu och då men tendensen är tydlig.

 

Pierre Gilly

Aktuell med boken Konsten att sälja krig – Propaganda från Cato till Nato (Verbal förlag)

Pierre Gilly
AVAINSANAT

Keskustelua aiheesta

Kolumni

Britta Lindblom

Britta Lindblom: Richter 6,7 en natt klockan två

Britta Lindblom skriver om jordbävningarna på Kos: “Samtidigt hörde jag hur andra invånare i huset vrålade och grät. Bilarnas tjuvlarm satte igång och på avstånd hördes ambulanstjut.”

Lue lisää

Britta Lindblom
AVAINSANAT

Keskustelua aiheesta

Kolumni

Viktor Kock

Viktor Kock: Feldt-Ranta har alla egenskaper som behövs, viktigt att alla röstar!

När medlemsomröstningen nu startar är det viktigt att alla medlemmar utnyttjar sin rösträtt, skriver FSD:s ordförande Viktor Kock.

Lue lisää

Viktor Kock
AVAINSANAT

Keskustelua aiheesta

Kolumni

Backman 600 miljoonasta eurosta: "SDP:n linjan mukainen, tästä on hyvä jatkaa"

Lukas Lundin: Det fula ordet socialism

Jag hoppas att de finska socialdemokraterna låter sig inspireras av Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och de andra. Det är verkligen inte populistiskt och det finns ingen skam i att vara radikal och ärlig i sina åsikter och uttalanden, skriver Lukas Lundin.

Lue lisää

Backman 600 miljoonasta eurosta: "SDP:n linjan mukainen, tästä on hyvä jatkaa"
AVAINSANAT

Kolumni

Britanniassa nimivallankumous: Muhammad nousi ykköseksi, kuninkaalliset laskussa

Britta Lindblom: Flyktingförändringar

Trots att ytan ser bra ut just nu så är framtiden oviss, skriver Britta Lindblom på Kos om flyktingkrisens förändringar.

Lue lisää

Britanniassa nimivallankumous: Muhammad nousi ykköseksi, kuninkaalliset laskussa
AVAINSANAT