MENY

Kolumn

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti: Finland 100 år – ur ett svenskt perspektiv

Bara 12 procent av ett representativt urval svenskar kunde svara på frågan när Finland blev självständigt i en undersökning som Finlandsinstitutet beställt.

Svenskar har en positiv uppfattning om finländare, tack vare nya, gränsöverskridande familje- och vänskapsband och frälsta av ishockeyspelare som blivit hjältar i sina svenska klubblag. 720 000 personer har finskt ursprung i Sverige. Skällsorden finndjävul och finnpajsare, som tidigare riktades även mot oss tornedalsättlingar och hämmade förkovran i finska språket i Sverige, har i stort sett utrangerats ur språkbruket.

Förra presidenten Tarja Halonen sade i Stockholms ABF-hus i april att Finland och Sverige har 700 år av gemensam historia. Relationen har inte alltid varit lika ljus som idag, då den präglas av samarbete och förtroende på i stort sett alla områden, senast fördjupad inom försvarspolitiken och genom det gemensamma medlemskapet i EU. Klubbekriget på 1590-talet var finska bönders revolt mot svenskt maktförtryck. Från då till frihetstiden 1721 minskade finska befolkningen beroende på utskrivning som soldater i Sveriges krig.

Finland fick som storfurstendöme i Tsarryssland efter 1808-09 års krig behålla sin svenska författning och förvaltning. Det gynnade Finland – troligen mer än om landet förblivit svenskt – som kunde förbereda sina egna institutioner inför självständigheten. Svenska var enda förvaltningsspråket till 1880. Krister Wahlbäcks bok Jättens andedräkt skildrar sakkunnigt Finlandsfrågan i svensk politik 1809-2009.

Ett mönster i Europa från 1880-talet var att främsta inhemska språket framhävdes och minoritetsspråk åsidosattes. Oscarianska skolpolitiken motarbetade finska språket i svenska Tornedalens skolor i 70 år. Elias Lönnroths nationalepos Kalevala hand i hand med framväxande nationalromantiken inom konst och arkitektur grodde en ny nationalism i Finland, fennomanismen, inom litteratur och kultur, utbildning och administration. Förryskningspolitiken under generalguvernör Bobrikoff med februarimanifestet 1899 gav ytterligare näring åt frihetslängtan.

Svensk-finska språkstriderna kulminerade på 1920- och 1930-talen. Förslag lades fram om att byta svenska Tornedalen mot Åland. Tornedalen har kokat av kulturarrangemang och gränsöverskridande släktträffar i sommar. Jag åhörde Ylitornio blåsorkester gripande framföra Björneborgarnas marsch. På Åland är oron stor över svenska språkets försvagade ställning. Engelskan har tagit över svenskan som språk i finsk-svenska och nordiska kontakter. Behovet att främja svenskan, andra officiella språket i Finland, påtalas av president Sauli Niinistö och tidigare presidenterna Martti Ahtisaari och Tarja Halonen. Nyligen avlidne Mauno Koivisto försvarade starkt svenskans betydelse, och det var huvudtemat i förre statsministern Paavo Lipponens tal inför de nordiska statscheferna på försommaren.

Finska lantdagen beslutade om självständigheten 6 december 1917. På nyårsafton skrev Lenin under ryska erkännandet, sedan finska delegationen på besök i Petrograd ändrat adressen för hemställan till ”Ryska rådsrepubliken” i stället för ”Rysslands regering”. Dagen efter erkände Sverige Finlands självständighet.

I januari 1918 bröt inbördeskriget mellan de röda och de vita ut. En opartisk berättelse är Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. En röd terror följdes av en ännu värre vit terror. De vita krigsförbrytarna undgick rättsliga efterräkningar, vilket förgiftade samhällsklimatet under många decennier. Den unga finska demokratin företedde omogna drag som Lapporörelsens framfart mot vänsteranhängare, med ”tvångsskjutsning” till och med av tidigare presidenten K J Ståhlberg till sovjetiska gränsen och kommunistpartiet bannlystes. Förbud mot alkoholförsäljning infördes. Lagstiftningen korrigerades successivt från 1930-talet.

Drygt kvartalslånga vinterkriget inleddes 30 november 1939 med Röda arméns flygangrepp mot Helsingfors. Ett hemligt tilläggsprotokoll i Molotov-Ribbentrop- pakten delade Finland, Baltikum ochPolen i intressesfärer mellan Sovjetunionen och Tyskland. Sverige gjorde viktiga insatser för Finland som icke-krigförande – inte neutralt – och bistod med stora mängder militärt materiel, men utövade samtidigt påtryckningar för en snabb finsk fredsuppgörelse för att inte själv dras in i kriget. Finland tvingades avträda stora delar av Karelen och 400 000 karelare fick flytta västerut.

Fortsättningskriget startade vid midsommartiden 1941 efter massiva sovjetiska flygbombningar mot ett tjugotal finska städer och pågick drygt tre år. Kriget kunde under rådande omständigheter knappast ha undvikits, eftersom Stalin misstrodde att Finland skulle förbli neutralt. Tyska soldater befann sig i Lappland vid krigsutbrottet. Länge benämndes det som ”parallellkrig” till Tysklands Operation Barbarossa, också för att motivera och ingjuta mod hos finska soldaterna. Ett tappert, uppehållande försvar på Karelska näset sommaren 1944 räddade Finlands självständighet och från att dela baltiska ländernas och Polens öden. Historikern Henrik Meinander hävdar i boken 1944 att det var ”ett krig med bundsförvanterna Finland och Tyskland på ena sidan”.

”Kriget i Lappland” 1944-1945 iscensattes sedan Finland efter stilleståndsavtalet förpliktats att driva ut tyska soldater ur landet. En stor del av Lappland brändes ned. Petsamoområdet avträddes.

Hundra självständiga, dramatiska och ödesmättade år, återspeglade i Jean Sibelius starkt mollstämda ”Finlandiasvit”, har länge präglats av krig och svåra ekonomiska umbäranden. Finländarna har genomlidit dessa på ett skickligt och imponerande sätt.

Relationen till mäktige grannen i öster har skötts varsamt med framgång och successivt ökat handlingsutrymmet under presidenterna J K Paasikivis och Urho Kekkonens ledning. På Mauno Koivistos tid reducerades presidentmakten och parlamentarismen stärktes. Demokratin och marknadsekonomin har befästs. Finland har blivit ett mera tolerant samhälle med en egen rik kulturskatt.

Henrik Meinanders nya bok Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal ger en balanserad bild som förmänskligar nationalhjälten. Guldmedaljören Hannes Kolehmainen från OS i Stockholm 1912, Paavo Nurmi, Sibelius, Alvar Aalto, Väinö Linna, Armi Kuusela Miss World 1952 – samma år som sommarolympiaden i Helsingfors och den hårda krigsskulden till Sovjetunionen var slutbetald – med flera världsnamn hyllas på nytt under jubiléet. När Linna fick Nordiska rådets litteraturpris 1963 sade Ragnar Lassinantti i ett radiotal: ”Endast Nya testamentet och psalmboken kan tävla med Okänd soldat i spridning”, och att han med torpartrilogin Här under polstjärnan ”ordnat ett jättelikt stoff till en stor och rik fresk över Finlands ödesår 1918”. Okänd soldats tredje filmversion har premiär i höst.

 

Gunnar Lassinantti

ÄMNESORD

Diskussion

Kolumn

Folke Sundman

Ledare: Världen 100 år senare

Det 100-åriga Finland står inför samma vägval som resten av Europa och världen. Vi vill till allt pris undvika den typen av världsbränder staten Finland uppstod i och upplevt under sin självständiga historia.

Lue lisää

Folke Sundman

Folke Sundman Erikoistutkija Folke Sundmanin listauksella nuoreksi radikaaliksi ei pääse kuka vaan. -Isänisällä oli varmasti eniten vaikutusta siihen, että kiinnostuin nuoresta pitäen rauhanliikkeestä, erikoistutkija folke Sundman sanoo.

Kolumn

ABL

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Ledare: #dammenbrister och det angår oss alla

Den våg som nu sveper fram för med sig hemska vittnesmål och en kulturell blindhet för sexuella trakasserier, men också ett starkt hopp om förändring och ett bevis på kraften i att tala ut tillsammans.

Lue lisää

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Ledare: Gör aldrig vår himmel grå!

Klimatmanipulering är en farlig väg som försöker åtgärda symptomen istället för orsakerna. En bieffekt kan vara att vår blå himmel blir grå.

 

LEDARE

 

”Experter rädda för att ingen bryr sig om världens största experiment – konstgjorda moln runt jorden”.

 

Så lyder en av månadens viktigaste rubriker. Yle-artikeln handlar om att 250 experter samlats i Berlin för att diskutera olika sätt att manipulera jordens klimat, någonting som med fog väcker oro. Den brittiska forskaren Rob Bellamy ber folk öppna ögonen för riskerna med dylika projekt och säger att han ”är rädd att de som bestämmer kommer att ta dåliga beslut om planetens framtid.”

 

Journalisten och författaren Naomi Klein slog redan för ett par år sedan larm om seriösa planer på klimatmanipulering i sin klimatbibel Det här förändrar allt. Hon skildrar en tidigare konferens i ämnet där forskare diskuterade olika möjligheter att stävja globala uppvärmningens följder med hjälp av ny teknik. I ett av fallen, som alltså diskuterades seriöst, vore en bieffekt att atmosfären skulle påverkas så att vi aldrig mer skulle se blå himmel utan endast grå.

Vem har rätt att ta till sådana åtgärder, ens om det kan rädda liv? Klimatmanipulering väcker en uppsjö av frågor om forskningsetik och är även ett komplicerat fall för juridiken. Den övergripande frågan gäller ändå människans övertro på teknik och vetenskap, en övertro som blandas med förhoppningen om att vi ska få fortsätta leva som om naturresurserna vore obegränsade.

 

Att handgripligen stoppa den globala uppvärmningen genom att manipulera klimatet har hittills viftats bort som ett orealistiskt och oseriöst alternativ. För var dag som klimatförändringen framskrider justeras denna bild. De räddningsåtgärder som de stora energibolagen sponsrar forskning kring blir allt mer utvecklade och accepterade som en möjlighet. Det motsägelsefulla i att samma bransch sponsrar både klimatförnekare och forskning i klimatmanipulering passerar skrämmande obemärkt förbi.

 

Världen mjukas upp inför ett scenario där energijättarnas forskare erbjuder en lösning som sägs kunna rädda miljontals liv. Liv, som annars förstörs i klimatförändringarnas följder. De största nedsmutsarna försöker den dagen eventuellt framträda som räddande änglar, trots att de tillsammans med politiker bär ansvar för roten till problemet. Då mänskligheten tutat och kört över gränsen för planetens hållbarhet riktigt ordentligt kommer deras argument ändå att väga tungt. Tyvärr, får man säga. För klimatmanipulering är en farlig väg, med följder som vi inte kan kontrollera eller klarlägga i förväg. Det vore vettigare att åtgärda problemen istället för symptomen.

 

Så är inte fallet i dag. Det omvända är ändå symptomatiskt för vår tid. Parisavtalet gör klimatmanipuleringen mer rumsren och är inte alltför ambitiöst i förhållande till sakens natur och framskrider därtill i motvind. Världen bromsar ytterst lätt då det skulle gälla att dra i handbromsen. I måndagens Helsingin Sanomat listar forskningsprofessor Martin Forsius vid Finlands miljöcentral viktiga punkter för en lyckad klimatpolitik. Bland dessa finns politiska beslut om minskade utsläpp, rika länders stöd till utvecklingsländer, samt ett par punkter med den gemensamma nämnaren kostnadseffektivitet. Det är talande för dagens värld: Visst ska vi värna om miljön, men det får inte kosta. Utifrån detta tankesätt har professorn helt rätt. Även vid FN:s klimatmöte i Bonn betraktade ländernas förhandlare klimatfinansiering som en avgörande fråga.

 

Att planetens räddning behandlas som en kostnadsfråga är i sig absurt. Lika kortsiktigt är det att äventyra planetens stabilitet och beboelighet av rädsla att förlora arbetstillfällen. Så är fallet till och med i Tyskland som många hoppats skulle vara en central drivkraft i övergången till hållbar energiförsörjning, men där kolkraftverk med brunkol får fortsätta nedsmutsningen. I veckan kunde man också här på ABL läsa att nya kolkraftverk planeras i Latinamerika. Det är fel väg, världen behöver färre, inte fler kolkraftverk. Debatten utmynnar nu främst i gammal skåpmat om kärnkraftens för- och nackdelar och sol- och vindenergins begränsningar. Den totala energikonsumtionen ifrågasätts däremot inte på allvar.

 

Vad som behövs är förstås verkligt hållbar utveckling, en hållbarare livsstil världen över. Och det är, eller borde vara, en central politisk fråga i en globaliserad värld där storföretag vinner allt starkare inflytande.

 

Underrubriken på Naomi Kleins nämnda och ständigt högaktuella storverk lyder “kapitalism kontra klimatet”. Detta ger en fingervisning om var problemet ligger, och var lösningen ska sökas. Huruvida problemen eller symptomen ska åtgärdas är en politisk snarare än en vetenskaplig fråga.

Dagens politik är blå och riskerar göra himmelen grå. Nu behövs en rödgrön väg om världen tar klimatförändringarna på allvar.

 

Det verkar inte så.

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Kolumn

Eeva-Johanna Eloranta

Valfrihet riskerar göra specialistvården ineffektiv och dyrare

Valfrihet inom vårdreformen riskerar effektiviteten i specialiserad sjukvård och ökar kostnaderna, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta (SDP).

Lue lisää

Eeva-Johanna Eloranta