Som förstahjälputbildare har jag försökt lära ut hur viktigt det är att iaktta de första tecknen på en neurologisk störning i hjärnan. Dessa är bl.a. yrsel, huvudvärk, synstörning, domningar och kraftlöshet i arm eller ben, talsvårighet eller förändrad medvetandegrad. Redan när två av de ovan nämnda akuta symtomen framträder borde en person söka hjälp.

Jag känner en ung person som fick problem med yrsel och dubbelseende, helt akut. När det plötsligt svartnade för ögonen för en som tidigare varit frisk som en nötkärna så inser personen och vännerna att det är dags att uppsöka akutvård.

Råkar man befinna sig i närheten av ett stort universitetssjukhus skulle man ju tro att man är på rätt ställe. Små lokala sjukhus ska ju skrotas och en helt galen jourförordning sätter käppar i hjulet för dem.  Det har de ”stora” bestämt.

Men varför dumförklaras den hjälpsökande så ofta fast hen samtidigt så ivrigt utfrågas? Allt för att övertygas om att hen har fel och gör dig icke besvär med att komma hit! Är utfrågning och dokumentation till förbannelse framtidens melodi? Har vi ens rätt att bli undersökta ordentligt?

Så i staden med det fina universitetssjukhuset skickas hen ut från jouren med ett ”friskt blodtryck” . Om personen själv hinner framföra att hen vill ha öron och syn kollat så görs det, men absolut inget annat.

Tack och lov att det ännu finns undantag! Yrselattack nummer två sker i hemstaden Jakobstad och nu vänder sig personen till akuten i staden. Här får man hjälp, blir bemött som en person med ett människovärde, man får tala sitt modersmål, man får träffa en läkare som bryr sig, lyssnar och tar sig tid att undersöka. Ingen behöver kräva att laboratorieprov eller CT av hjärnan tas, allt sker naturligt. Och att läkaren har mod att komma och säga att hen inte riktigt vet vad som ”felas” men att akut neurologisk störning nu uteslutits. Då blir man trygg och kan fundera vidare på hur man blir återställd.

Det finns snart inga vårdare och läkare som orkar arbeta inom den offentliga sektorn om inget görs! Den stagnation i vården som nu råder tär både på patient och personal.

Så bästa minister Saarikko och regeringen, släng jourförordningen i väggen och det fort! Låt akuten i Jakobstad kvarstå 24/7 för den behövs!

Som Jakobstadsbo är man tacksam för den akuthjälp som gavs i Jakobstad och lite komiskt att CT-bilderna skickades till den stad som den hjälpsökande just hade besökt. Ett bevis på att samarbete mellan enheter fungerar, javisst, men ”ensam” kan inte sköta allt.

Vi behöver inte valfrihet när vi blir sjuka utan vi behöver hjälp.

Ann-Sofi Storbjörk

sjukskötare