Situationen för SDP är bekymmersam eftersom partiet de bägge senaste valen misslyckats med att föra fram sina kandidater till en andra omgång. Det är skäl att redan i det är skedet allvarligt fundera på strategierna för hur presidentvalet återigen ska utmynna i en president som förs fram av partiet.

Ser man på de yttre förutsättningarna är de egentligen mycket goda. Tudelningen i Finland mellan landsbygd- och stad har tilltagit och man känner att det finns krafter som talar över- och förbi varandra. Den politiska kartan färgas, grovt tillyxat, av fem olika linjer. En högerpopulistisk, allt mer auktoritär rörelse på ena sidan och en urbant präglad grön-liberal rörelse på den andra sidan. Däremellan finns en klämd glesbygdsbefolkning som allt mer känner sig på undantag, en avvaktande och välmående borgerlighet och en arbetarrörelse som pustar ut efter en lång och mödosam politisk ökenvandring.

Väljer man att ställa de här fem linjerna mot varandra så ser man ett samhälle med en stark polarisering och där misstroende fått ett starkt grepp om lägren.

Fortsätter man analysen kommer man också fram till att det knappast är rätt läge att föra fram en president från radikaliserade rörelser, ensaksrörelser eller som en beställning utgående från folkligt missnöje.

En president måste ena vårt folk, vara trovärdig och förstå- och vilja lösa de motsättningar som finns i vårt land. En socialdemokratisk presidentkandidat med rätt profil och med förståelse för önskemålen i alla lägren är en sådan person som skulle kunna få tillräckligt med stöd för att klara ett inval.

Men arbetet måste börjas snabbt, lämpliga kandidater måste inse sin plikt och fältarbete- och medieprofilen måste koordineras väl från början.

Steven Frostdahl,

Nykarleby