Internationellt

Irländska staten bad om ursäkt av överlevarna från de ökända mor-och barnhemmen

Foto:Pixabay
En irländsk madonnastaty. I bakgrunden Quin Abbey från 1400-talet.

Flera av de utsatta anser ändå att ursäkten kommer för sent – och lämnar en besk eftersmak. Omkring 9 000 irländska barn dog på hem för ensamstående mödrar och deras barn, visar en uppmärksammad rapport.

Johannes Waris

 

 

I januari hände det igen. Staten Irland, den här gången representerad av premiärminister Micheál Martin, bad officiellt om ursäkt av människor som utsatts för grymhet i statliga eller kyrkliga institutioner.

 

Den här gången handlade det om så kallade mother and baby homes, det vill säga hem för ogifta mödrar och deras barn under 1900-talet. De yngsta flickorna som togs in på institutionerna var i tolvårsåldern, medan de flesta intagna var mellan 18 och 29 år gamla.

 

Omkring 56 000 kvinnor och 57 000 barn har vistats på de här institutionerna under drygt 70 år.  Hemmen Barnen dog av undernäring och vanskötsel. Sjukdomar som mässling, tuberkulos och lunginflammation var också vanliga och krävde flera liv.

 

I sitt anförande beskrev premiärministern ”en mörk, svår och skamlig tid i vår historia”:

 

Mammorna och barnen separerades oftast från varandra. Flera barn adopterades också utomlands, mot mammornas vilja och utan att mödrarna fick veta om det. Höggravida kvinnor kunde sättas i tvångsarbete i de här institutionerna, vars uppgift i första hand var att upprätthålla moral och sedlighet.

 

I ett djupt konservativt samhälle blev unga kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet ofta utfrysta av sina familjer. Utan några möjligheter att försörja sig själva hamnade kvinnor på dessa mor-och-barnhem. Det kunde också gälla våldtäktsoffer.

 

I dokumenten som gjordes upp för barnen var namnet på barnens far, som officiellt inte var känt, även om nog högst antagligen nog för modern, ofta ersatt med ett streck. På Irland finns därför också begreppet Children of the dash, streckets barn.

 

Kommissionen som sammanställt rapporten har gjort en granskning av 18 institutioner. De flesta av dem drevs av religiösa orden med anknytning till den katolska kyrkan – ett kyrkligt-statligt samarbete som präglat mycket av det offentliga Irland under 1900-talet.

 

Det första mor-och-barnhemmet grundades 1922 och den sista stängde så sent som 1998.

 

Ja, 1998.

 

Det var vid den tiden som finansundret som kallades den ”keltiska tigern” gjorde sig känt världen över och BNP i republiken växte med nästan 10 procent per år medan irländska namn började dyka upp på lyxvillor i Spanien.

 

– Rapporten öppnar ett fönster till ett förtryck av kvinnor som existerade flera årtionden i Irland. Vi hade en snedvriden bild av sexualitet och intimitet. Unga mödrar och deras barn tvingades betala ett fruktansvärt pris för detta, sade premiärminister Martin.

 

– Vi ärade fromheten men vi misslyckades med att visa ens grundläggande vänlighet och värdighet till de som behövde det mest, fortsatte han.

 

Barnadödligheten oroväckande

 

Rapporten från den utredande kommissionen är inget mindre än förskräcklig läsning.

 

Kommissionen slår fast att det var den höga barnadödligheten på 15 procent som utgör ”den mest oroväckande särdraget som präglade institutionerna”. 9 000 barn dog i de här hemmen.

 

Trots att den unga staten Irland under sina första årtionden som kan beskrivas som absolut fattigdom, så låg barnadödligheten ändå på de här hemmen på en nivå som var fyra gånger högre än i slummen i Dublin eller Limerick, populariserade av den Pulitzerbelönade författaren Frank McCourt och hans bästsäljare Ängeln på det sjunde trappsteget.

 

Ett beskrivande exempel är att tre av fyra barn som föddes eller placerades under året 1943 i ett av de mest ökända hemmen, Bessborough i Cork, dog på hemmet. I rapporten slås det fast att de här institutionerna inte gjorde mycket för att skydda livet för de ”oäkta” barnen.

 

Trots att det har var känt av myndigheterna verkar det inte som om myndigheterna inte slagit larm om saken.

 

Utredningen kring institutionerna kom igång på allvar 2014 efter att historikern Caroline Corless i samband med egna utredningar hittat en massgrav i anslutning till en sedan länge nedlagd institution. Den hade drivits av nunneorden Bon Secours i Tuam i grevskapet Galway i västra Irland. Verksamheten hade upphört och institutionen lades ner i början av 1960-talet. Kvarlevor efter närmare 800 foster och barn upp till tre år gamla upptäcktes.

 

”De sade att din son kommer att bli adopterad, bara så där”

 

Rapporten visar också att antalet barn som adopterats utomlands var betydligt högre än man tidigare trott. Myndigheterna hade tidigare om knappt 2 000 barn. De senaste uppgifterna talar om det dubbla.

 

En av kvinnorna som fick ta emot är Philomena Lee som tillbringade tre och ett halvt år på ett mor- och barnhem i Tipperary. Hon blev gravid som 18-åring i början av 1950-talet och fördes av sina föräldrar till hemmet. Lees far sade upp kontakten med sin dotter.

 

I en intervju med irländska RTE beskriver Lee, idag 87 år, sitt liv i institutionen där hon födde sonen Anthony.

 

Inga släktingar besökte henne och hennes pappa sade upp all kontakt med henne.

 

– Vi jobbade i tvätteriet från halv sju på morgonen till klockan fyra och efter det fick vi vara en timme med våra bebisar. Jag brukade sjunga för honom och lära honom sånger. Tre och ett halvt år och sen togs han bort av mig. De sade att din son kommer att bli adopterad, bara så där. Det var en vecka före jul, berättar Lee för RTE.

 

På hemmet hade nunnor sagt åt Lee att hon skulle skämmas för att hon blivit gravid utanför äktenskap och visa tacksamhet för att hennes barn skulle få ett gott, kristen hem, berättar hon.

 

Efter att Lee lämnat institutionen flyttade hon till London, studerade till sjuksköterska och började ett nytt liv, en inte särskilt ovanlig väg för irländska kvinnor genom historien.

 

Både Lee och hennes biologiska son hade försökt hitta varandra senare i livet. Förgäves.

 

Han hade vuxit upp med sina adoptivföräldrar i USA där fått namnet Michael. Han gick bort år 1995.

 

Berättelsen om Philomena Lee gjordes senare om till en bok som utgjorde grunden för manuset till den Oscarnominerade dramakomedin Philomena från 2013, där visserligen vissa konstnärliga friheter tagits gällande berättelsen.

 

Lee sade att hon hoppas att det senaste uppdagandet ska få fler människor att försöka hitta sina kära som försvunnit.

 

En skyddsplats – om än ofta en hård sådan

 

Det har också haglat en hel del kritik mot rapporten. Det har framförts om att en hel i ett allmänt ojande och vojande över läget och kulturen i samhället, då det begav sig, medan de kyrkliga institutionernas och framför allt den unga statens roll och ansvar förblir vagt formulerad.

 

”Det måste erkännas att de institutioner som nu varit föremål för utredning erbjöd skyddsplats – om än ofta en hård sådan – i en situation där familjerna inte erbjöd det, står det skrivet i rapporten.

 

I rapporten slår man också fast att varken kyrka eller statliga myndigheter tvingade någon till de här institutionerna. Formellt stämmer det här. I praktiken hade kvinnorna oftast ändå inte något val.

 

Det var ändå väldigt långt in på 1900-talet vanligt med arrangerade äktenskap i Irland och om familjens dotter blev gravid utanför äktenskap innebar det ofta att familjens anseende led av det. Därför var det inte ovanligt att kvinnorna fördes eller uppmanades att söka sig till anstalterna av sina släktingar.

 

Det har också förts fram kritik för att rapporten endast tar upp 18 institutioner, då det fanns betydlig fler.

 

Ett institutionellt förtryck av utsatta människor

 

I början av 2000-talet baad den irländska staten om förlåtelse av de barn som utsattes för övergrepp i barnhem och så kallade Industrial schools.

 

År 2013 var kvinnorna som tvingats till så kallade Magdalene Laundries eller Magdalenahem i tur. Under 150 år spärrades uppskattningsvis 30 000 irländska kvinnor in i Magdalene Laundries.

 

De unga kvinnorna behandlades hårt, utsattes för hård fysisk och psykologisk bestraffning och det förekom övergrepp. Kvinnornas tvingades i svåra förhållanden arbeta utan lön. Arbetet utfördes i hemmen skedde oftast i samband med tvätterierna, därav namnet. Också den här verksamheten pågick fram till 1990-talet.

 

Det som kännetecknar de här institutionerna är att utsattheten hopar sig. En inte alldeles ovanlig väg kunde för en kvinna gå från mor- och barnhemmen till ett Magdalene Laundry, ut och kanske tillbaka igen. Barn blivit födda i hem för ogifta mödrar återvände ofta till en någon typ av institution då de blivit äldre.

 

Den katolska kyrkan och högste ledaren i Irland, ärkebiskop har redan bett om ursäkt av överlevarna, liksom också representanter för de religiösa orden som i första hand drev institutionerna. Vi levde inte upp till våra kristna värden då vi drev hemmet, skrev Bon Secours-orden i ett pressmeddelande.

 

De allra flesta av dem som jobbat och drivit institutionerna är inte längre i livet.

 

–  Kyrkan var helt klart en del av en kultur där människor ofta stigmatiserades, dömdes och försköts, skrev ärkebiskopen i Irland, Diarmuid Martin i ett utlåtande.

 

Frågan var också på tapeten under Påven Franciskus besök på Irland i augusti 2018, då han träffade och diskuterade med överlevare.

 

Upprättelse?

 

Offren har krävt länge framfört krav om rätten till information om sin verkliga identitet. Väldigt många barn som föddes på hemmen inte har en födelseattest. Men rätten till födelsecertifikat och kännedom om sitt ursprung har ställts mot mödrarnas rätt till integritet och skydd av privatliv.

 

Politikerna har utlovat lagstiftning som ska ta hänsyn till båda rättigheterna men processen har dragit ut på tiden. Det i sin tur kan betyda personer som adopterades bort inte får möjligheten att få svar på frågan om vem deras biologiska föräldrar var.

 

Irland har alltså under senare år börjat sakta men säkert börjat göra upp med de obekväma sidorna av landets historia i modern tid, även om vägen varit och är lång. Trots att det rört på sig i Irland under de senaste åren verkar det som om debatten ändå bara börjat.

 

Abortlagstiftningen, som hörde till de striktaste i Europa, luckrades upp efter folkomröstning år 2018. Tre år tidigare röstade irländarna mangrant i en folkomröstning för att tillåta samkönade äktenskap. Skilsmässor var förbjudna fram till mitten av 1990-talet och kravet på en betänketid och separation på fyra år innan skilsmässan träder i kraft slopades för bara drygt två år sedan.

 

Det är säkert att diskussionen kommer att fortsätta.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE