MENY

Kolumn

Jacob Söderman

Jacob Söderman: Folket väljer president

Den socialdemokratiska kandidaten har en god chans att gå till andra omgången. Hon skulle vara det humana, optimistiska, nordiskt inriktade och globalt aktiva alternativet vid sidan av den nuvarande presidentens traditionella profil av en äldre herreman, skriver Jacob Söderman.

 

När debatten om ett folkval av presidenten kom igång i slutet av 60-talet var vi på vänsterhåll emot. Bäst vore att riksdagen väljer presidenten, tyckte vi. Det skulle vara parlamentariskt riktigt.

Rafael Paasio konstaterade att valet av 300 elektorer, som valde president, var väldigt nära alternativet att riksdagen valde president.

Valet av 300 elektorer betydde att folket egentligen valde en särskild riksdag (200) + 100 elektorer med ett enda uppdrag: att välja en president. Den största delen av riksdagsledamöterna valdes i praktiken till elektorer.

 

Folk tyckte inte om att elektorerna valde president, då de kunde välja en så kallad svart häst till president, det vill säga någon som inte var uppställd som kandidat. Elektorerna kunde rösta på en kandidat, som de inte alls flaggat för i valet. Man misstänkte mygel i skumrasket.

Att presidenten valdes med ett öppet, direkt folkval ansågs därför bättre.

Om en president med de vida befogenheter, som presidenten hade enligt regeringsformen, valdes direkt av folket kunde denna i praktiken bli närmast enväldig sade de kritiska.

Riksdagen skulle komma i andra hand. Ett folkval skulle åtminstone förutsätta minskade befogenheter för presidenten.

 

Presidentens historiska roll

Presidentens stora befogenheter enligt regeringsformen 1919 utnyttjades inte före krigen i full skala.

Den första presidenten K.J. Ståhlberg (president åren 1919-1925) ansåg att riksdagen och regeringen skulle styra landet, presidenten skulle vara i reserv.

Professor Sven Lindman vid Åbo Akademi betonade detta i sina föreläsningar i statskunskap. Det berättas att Mauno Koivisto åhörde hans undervisning på 50-talet och omfattade resonemanget.

 

Visserligen slog president Lauri Relander (president 1925-1931) – agrar och tidigare talman i riksdagen – till och utnämnde Väinö Tanners socialdemokratiska minoritetsregering i december 1926 – inte ens tio år efter det blodiga inbördeskriget. Regeringen höll ut till december 1927.

Den reaktionära P. E. Svinhufvud (1931-1937) vägrade under sin tid utnämna socialdemokrater till regeringen.

Han tvingades dock att kväsa Mäntsäläupproret i mars 1932 genom att i ett radiotal uppmana de högerradikala att gå hem. Inte ens den rådande borgerliga opinionen stödde revolten.

 

I presidentvalet 1937 gick de socialdemokratiska elektorerna bakom valet av agrarernas Kyösti Kallio (1937-40) och garanterade hans val. Så började rödmyllans tid. Agrarerna och socialdemokraterna inledde ett långvarigt regeringssamarbete, som betydde social reformer och förstärkande av den parlamentariska demokratin.

Risto Ryti (1940-44) var president under kriget. Han avgick i augusti 1944 till förmån för marskalk Carl Gustaf Mannerheim för att landet skulle kunna lösgöra sig från Hitlers Tyskland och inleda fredsförhandlingar.

När Mannerheim (1944-46) avgick efter att ha lotsat landet ur kriget, blev statsministern, samlingspartisten J. K. Paasikivi president (1946-56). Han tillämpade med fast hand en utrikespolitik som Mannerheim skisserat upp i sin sista dagorder som försvarsmaktens kommendör (No 132/1944) “för att garantera fred och välstånd bör vårt land upprätthålla uppriktiga och vänskapliga relationer med alla sina grannar”.

 

Den omtvistade statsministern, agraren Urho Kaleva Kekkonen (president 1956-1981) tog över presidentposten i ett ryktesomsusat val 1956, där socialdemokraternas kandidat, talman K. A. Fagerholm förlorade med blott en röst.

Kekkonens understöd förstärktes med åren då relationerna och handeln till den östra grannen löpte bra och välståndet ökade år för år.

Finland öppnade sig småningom mot väst, kom med i FN, Nordiska rådet och andra internationella organisationer och var värd för konferensen om fred och samarbete i Europa 1975. Alla statsöverhuvud från Europa samt USA:s president och Kanadas statsminister var närvarande för att med framgång diskutera fred och samarbete i en sargad del av världen.

 

Kekkonens – stundvis enväldiga – sätt att leda landet väckte dock kritik.

Särskilt upplösandet av riksdagen 1972 och 1975 utan vettig orsak uppfattades som brott mot parlamentarismen.

Kekkonen favoriserade dock rödmyllesamarbetet. Han hade sina fiender på högerkanten. Detta möjliggjorde ett omfattande reformarbete lett av Centern och Socialdemokraterna.

Reformerna betydde att Finland blev en nordisk välfärdsstat sent, men på kort tid, under slutet 60-talet och under 70-talet.

Mauno Koivistos presidentperiod (1981-1994) kom att betyda västligare orientering i utrikespolitiken, när Sovjet kollapsade och därtill ett nytänkande i statsförfattningsfrågor.

Det ledde – via del reformer – till 2000 års grundlag, där riksdagens roll förstärktes och presidentens försvagades. Bildandet av en regering gick i praktiken till riksdagspartierna. Upplösande av riksdags kan endast göras på statsministerns förslag.

Presidenten leder utrikes- och försvarspolitiken i samråd med regeringen. Presidenten besluter om krig och fred med riksdagens samtycke. Presidenten är överbefälhavare för försvarsmakten. Presidenten kan benåda efter att ha hört Högsta domstolen.

Han utnämner ledande tjänstemän, bland annat försvarsmaktens kommendör, officerarna, ambassadörerna, justitiekanslern och domarna samt generaldirektören för Finlands bank.

Ett försök av Mari Kiviniemis borgerliga regering att i sak frånta presidenten den ledande rollen inom utrikes- och säkerhetspolitik stoppades, på förslag av  grundlagsutskottet, av riksdagen 2011.

Om konflikt uppstår mellan president och regering måste den lösas av riksdagen, annars står presidentens ord fast.

Statsministern företräder landet i EU-sammanhang. Besluten inom EU som gäller utrikes- och försvarspolitik kräver i regel enhällighet av medlemsländerna.

Regeringen söker presidentens godkännande genom att behandla frågan i regeringens utrikespolitiska- och säkerhetspolitiska utskott under ledning av presidenten. Regeringen besluter i samråd med presidenten då det gäller utrikespolitiken inom EU. Då de stora medlemsländerna vill formulera sin utrikes- och säkerhetspolitik själv har EU:s roll inte blivit omfattande.

 

I och med att presidenterna i Finlands historia haft en stor betydelse när det rikligt gäller kan en president påverka folkopinionen när det gäller viktiga värdefrågor.

Nyårstalet och talet vid öppnande av riksdagen ger traditionellt en bra möjlighet att påverka.

 

SDP ändrade hållning och lyckades

 

Socialdemokraterna motsatte sig länge folkval av presidenten.

Mauno Koivistos popularitet bara ökade tog partisekreterare Erkki Liikanen initiativ till att ändra partiets hållning och lyckades.

En komplicerad modell – kallad (Jan-Magnus) Janssons frestelse – prövades i presidentvalet 1987.

Man röstade i första hand på presidentkandidaterna och i andra hand på elektorer. Mauno Koivisto fick mest röster men inte tillräckligt. Han valdes av elektorerna.

Man gick in för ett direkt folkval 1991; vid behov i två omgångar.

Som första folkvalda president valdes Martti Ahtisaari 1994 och därefter Tarja Halonen 2000 och 2006 samt Sauli Niinistö 2012. Ingen har ännu valts i första omgången.

Socialdemokraternas rädsla att valet skulle favorisera de borgerliga hade visat sig sig vara oriktig.

Partiets kandidat Paavo Lipponen gick dock på en nit 2012. Orsakerna är ännu inte riktigt klara.

Valet i två omgångar tycks leda till att många väljare spekulerar i vem som kan komma med i den andra omgången. Den ordnas om ingen får majoritet i den första.

Väljarna kan då lämna sitt eget partis kandidat och rösta fritt för att påverka. Elisabeth Rehns framgång 1994 och Pekka Haavistos framgång 2012 vittnar om detta fenomen.

 

En andra omgång avgörande

 

Presidentvalet i januari (och eventuellt februari) 2018 kommer i mycket att gälla vem som går till andra omgången.

Samlingspartiet försöker genom en dimridå, en valmansförening, att göra det lättare för väljarna att rösta direkt på den sittande presidenten. Man vill undgå den andra omgången.

Det är särskilt viktigt för socialdemokraterna – efter det oväntade fiaskot 2012 – att deras kandidat kommer till andra omgången.

Därför är det viktigt för partifolket att rösta i valet av partiets kandidat och med energi gå in för att få sin kandidat med i andra omgången.

Troligen går samlingspartisten Sauli Niinistö lätt vidare.

En möjlighet är att den gröna vågen kastar in sin kandidat, även om Pekka Haavisto fört en stilla tillvaro sedan förra valet.

Tyvärr är den högerradikala kandidaten Laura Huhtasaari också en möjlighet. Internationellt har auktoritära, högerradikaler gjort bra val. Därtill finns det många missnöjda bland vanligt folk på grund av regeringens favorisering av de rika, arbetslösheten och allmän misströstan.

Den socialdemokratiska kandidaten har en god chans att gå till andra omgången. Det finns en opinion för att ha en kvinna som president.

Hon skulle också vara det humana, optimistiska, nordiskt inriktade och globalt aktiva alternativet vid sidan av den nuvarande presidentens traditionella profil av en äldre herreman.

De svenska socialdemokraterna är säkra på att Maarit Feldt-Ranta skulle göra bra ifrån sig.

Det skulle hon, tro mej.

Jacob Söderman

ÄMNESORD

Diskussion

Kolumn

Eeva-Johanna Eloranta

Den andra verkligheten hos de äldre människorna

Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta (SDP).

 

Förra veckan bekantade jag mig med Operaatio Ruokakassi-verksamheten. Föreningen delar ut cirka 135 000 matkassar till de fattiga varje år. Hjälpen är ett viktigt stöd för tusentals låginkomsttagare. Enligt frivilligarbetare har de allra äldsta på sistone varit en speciellt stor grupp bland de nya som hämtar ut matkassar. Många av dem har berättat att efter att ha fått matkassar har de råd att köpa sina receptbelagda läkemedel. Situationen är särskilt besvärlig i början av året då man inte har nått årstaket och läkemedelskostnader tar en stor del av inkomsten.

Allt fler äldre säger detsamma; priserna stiger och eftersom initiativsjälvriskerna och serviceavgifterna har höjts, räcker en låg pension inte längre till ett skäligt liv. Detta drabbar särskilt åldringar som bor ensamma. Man blir bitter när man måste pruta på allt. Många av dem som hela sitt liv varit låginkomsttagare får lika mycket pension som garantipensionen och bostadsbidraget gör totalt. Det finns flest pensionärer med låga inkomster bland de 75-åringar som bor ensamma, varav var fjärde, det vill säga 25 procent har låga inkomster. Även 27 procent av ensamboende kvinnor lever på begränsade medel.

Det bästa sättet att förbättra ställningen för pensionstagarna med de allra lägsta inkomsterna är att höja garantipensionen och folkpensionens nivå. Att minska beskattningen är också ett effektivt sätt att förbättra pensionärernas uppehälle. Sänkningen av serviceavgifterna och betalningstaket, samt förbättringen av ersättningsnivån för läkemedel, förhöjningen av bostadsbidrag och vårdförmåner för pensionärer skulle hjälpa till. Alltså på många sätt i motsats till vad regeringen har gjort.

Förra våren behandlade riksdagen ett medborgarinitiativ för att ändra arbetspensionsindex. Vi socialdemokrater föreslog då att en snabb behandlingsplan skulle upprättas för att lösa pensionärernas inkomstproblem och pensionsfattigdomen. I den skulle man ha ägnat uppmärksamhet främst åt äldre kvinnors och låginkomsttagares roll. Som en del av det hela borde man ha undersökt bland annat alternativ för att höja folkpensions nivå och göra skatteförändringar samt effekten av pensionstagarnas bostadsbidrag, tjänster och serviceavgifter. Tyvärr förlorade vi vid omröstningen 63-99.

Pensionsfattigdom och låga inkomster är verkliga problem som man måste hitta lösningar åt. Därför borde regeringen enligt vårt förslag omedelbart börja upprätta ett program för att minska pensionsfattigdom och trygga pensionärernas uppehälle samt dra tillbaka de beslut som undergräver levnadsvillkoren hos äldre personer. Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning.

 

 

Eeva-Johanna Eloranta

Kirjoittaja on kansanedustaja (sd.).

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör

Jag borde ha ringt en gång till – Nu är han mördad och Finlands händer allt blodigare

Dagen började med tårar i och med att jag läste Yle:s artikel Farhågorna besannades: Ali nekades asyl i Finland, blev ihjälskjuten tre veckor efter att han återvände till Irak. Varför fortsatte jag inte att ringa honom aktivt? Jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa, men nu är det för sent.

 

Det är nästan exakt ett år sedan satt jag på Hufvudstadsbladets redaktion och gick igenom Migrationsverkets asylbeslut, de mest häpnadsväckande fall av nekande beslut som en grupp frivilliga som arbetar för flyktingar sållat ut. Det ena värre än det andra. Men ett fall var ändå iögonfallande i sin omänsklighet.

 

Det var “Nooras”, och därmed hennes lilla dotters och indirekt även den dotter hon väntade. Hon hade utsatts för kidnappningsförsök och familjens hus hade blivit beskjutet i Irak. Hon sade att det berodde på hennes pappas arbete mot korruption i landet. Pappan, som kommit med henne till Finland, nekades också asyl mot all rim och reson. Det sjukaste var ändå att Nooras barn, under 1 år, inte ansågs ha något särskilt skäl att få stanna Finland. Men det hade hon, vilket också framkom på andra ställen i Migrationsverkets beslut, nämligen sin pappa som beviljats uppehållstillstånd. Jag läste med stigande förvåning att äktenskap och gemensamt barn med en i Finland bosatt person inte är tillräckliga skäl för uppehållstillstånd. Inte ens om den personen bevisligen inte kan återvända till landet i fråga.

 

Mest ledsen och arg var jag över faktumet att Migrationsverket tyckte det var i sin ordning att skicka tillbaka en ung gravid kvinna med ett litet barn till Irak utan barnets far. Enligt finska myndigheterna skulle hon dock ha det bra i Irak i och med att hennes pappa också skulle skickas tillbaka. Och han kom alltså att skickas tillbaka och det kom att gå som han befarade. Han kom att dödas inom några veckor efter sin ankomst. Jag undrar om Finlands blodiga händer kan bli tydligare än så här?

 

Jag skrev en artikel som väckte starka reaktioner (och som jag av olika anledningar inte vill länka till). Folk tog kontakt och ville hjälpa. Det ville jag också, men hur?

 

Jag fick nytt jobb, kom till Arbetarbladet och fortsatte ringa Ali då och då för att följa upp överklagan. Det var alltid samma svar: han var tacksam att jag ringde, sade att barnbarnet, senare barnbarnen, mådde bra och att de alla fortfarande väntade och att väntan var en utdragen pina. Kanske var det därför han aldrig ringde då han väl fick det avgörande beskedet att han ska skickas tillbaka?

 

Jag minns honom som en varm, hederlig, väldigt artig och hövlig man som gjorde allt för sin familj och var djupt sårad av världens orättvisor. Då jag tänker efter var han gissningsvis nog inte den människotypen som ens skulle tänka på att gömma sig. Han förtjänade bättre än denna förnedring. De hedervärda insatserna mot korruption och våld i Irak satte hela hans familj i fara. Men i Migrationsverket beslut står att läsa: ”Er rädsla är inte objektivt befogad.” Hans död bevisar motsatsen. Förhoppningsvis inte helt förgäves. Förhoppningsvis kan bevisen och dödsattesten ge hans barn och barnbarn rätt att stanna i Finland. Förhoppningsvis kan hans öde bli väckarklockan som behövs då den solidariska asyldebatten håller på att ebba ut trots att familjer fortsättningsvis splittras och Finlands linje sänder människor till döden.

 

Nyligen kunde vi läsa notiser om att Frankrike inte skickar en asylsökande från Irak till Finland enligt Dublinförordningen i och med att Finland för lättvindigt ger nekande beslut. Det var pinsamt, men sant. Sorgligt sant. Kampen mot Finlands blodiga linje måste fortsätta. Det är bara att skänka en stor eloge till de som uthärdligt orkar arbeta för förändring. Kampanjen We see you ordnar till exempel en kväll med tal om aktuella frågor i asylpolitiken i Åbo på söndag, den 18 februari klockan 17.30 (Auragatan 18).

På Facebook kan man under evenemanget läsa att det “är dags att visa Migri, beslutsfattarna och människor som söker asyl att vi fortfarande ser.“ För det gör vi väl? Det måste vi. För så här kan det inte fortsätta. Det slog mig med tragisk tydlighet då jag fick bekräftat att Yles artikel handlar om mannen jag lärde känna en aning under fjolåret. På något sätt är det alltid lättare att förstå saker då de handlar om någon man träffat, någon vars berättelse man känner.

 

Så… Vad kan man säga…

 

Ali, vila i frid. Förlåt att jag inte ringde en gång till.

 

 

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör

Kolumn

Robert Björkenwall

Återupprätta den rättvisa fördelningspolitiken i Sverige

”Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.”

 

Det öppna och jämlika svenska samhälle som präglades av social trygghet, rättvisa och krympande inkomstklyftor och som beundrades av omvärlden eroderar. Det orättfärdiga klassamhälle som det tog arbetarrörelsen ett halvt århundrade att jämna ut och förvandla till en modern välfärdsstat har steg för steg plockats ner. Klyftorna har återkommit och rent av vidgats. Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.

 

Med den ekonomiska krisen på 1990-talet tog Sverige klara steg bort från strävan att med en stark gemensam sektor som medel forma ett samhälle med välfärden jämt fördelad bland medborgarna. I stället har gapet mellan rika och fattiga vidgats. Samtidigt som skillnaden i inkomster ökat har välfärdsstatens sociala skyddsnät fått större revor. Pensioner och försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom har stegvis fått större mål och villkoren för att få stöden har skärpts. Parallellt har de med kapital och höga inkomster i allt högre grad gynnats av den förda politiken. Flera jobbskatteavdrag (totalt cirka 140 miljarder kronor), generösa ränteavdrag, slopad arvs- och förmögenhetsskatt och borttagen fastighetsskatt på även stora tomter med rena lyxvillor har snabbt gett de mest välbärgade god utdelning. Statistiken från OECD är entydig. Sverige är i dag det land i världen där klyftorna mellan rika och fattiga vuxit snabbast och fortsätter att växa. Tanken med solidarisk lönepolitik och skatt efter bärkraft har fått ge vika.

Fram till 1980-talet ökade lönerna i Sverige så att en växande andel av de vinster företagen gjorde gick till lön åt anställda. Löneökningarna balanserades så att företagen kunde bära dem samtidigt som kapitalägarna fick ut en rimlig vinst. Sedan dess har löneandelen sjunkit medan den andel som delas ut till kapitalägarna ökat. Till det kommer att samma grupp som har de högsta lönerna också har de största kapitalinkomsterna. Nästan 90 procent av de samlade svenska kapitalinkomsterna hamnar hos den högst avlönade tiondelen av befolkningen. En färsk rapport från LO visar att 50 av landets bäst betalda verkställande direktörer lyfter en inkomst motsvarande 54 industriarbetarlöner. Skillnaden i genomsnittslön mellan de högst och lägst betalda yrkena är idag över 100 000 kronor i månaden. Det delade Sverige syns också i att de med löner i det som kallas mellanskiktet blir allt färre. Professorn i nationalekonomi Charlotta Mellander har visat att i en kommun som Danderyd är inkomstskillnaden jämförbar med det man kan hitta i länder som Rwanda och Guatemala. Att det sociala skyddsnät som på 1960-70-talen byggdes upp i Sverige monterats ner av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

Trots att staten i snart 20 år visat överskott i finanserna och trots det senaste överskottet på 61 miljarder har till exempel Försäkringskassan nu fått kravet att skära ner kostnaden för sjukförsäkringarna med ytterligare tre miljarder. Allt fler anses kunna arbeta och nekas sjukpenning och allt fler ser sig tvingade att gå till domstol för att få sin rätt prövad. Reglerna har också ändrats så att allt färre kan får sina 80 procent av lönen. Uppdraget till Försäkringskassan är att pressa ner tiderna för sjukskrivning och att öka kontrollerna. Det är långt från den sjukförsäkring som fanns på 1970-talet och som gav 90 procent av lönen vid sjukdom. Svenska LO-facket:s välfärdsutredare Kjell Rautio har kritiserat nerdragningarna i sjukförsäkringen med orden: Vad vi behöver istället för att fattiggöra människor är rejäla satsningar på förebyggande arbete och rehabilitering.

För svensk socialdemokrati borde det vara en självklar strävan att återupprätta den starka staten, stoppa privatiseringen av välfärden och sluta de vidgande inkomst- och förmögenhetsklyftorna.  

 

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker

 

Robert Björkenwall

Robert Björkenwall

Kolumn

Lukas Lundin

Sjukskötarna håller landet på fötter – inte regeringen

Den gångna veckans stora samtalsämne har varit förhandlingarna kring ett nytt avtal för de kommunalt anställda, som efter vissa konflikter avslutades igår kväll då parterna nått en överenskommelse. Resultatet blev en löneökning på cirka tre procent över två års tid, en kompensation som på många håll anses vara alltför liten i proportion till det tunga strå de kommunalt anställda fick dra till stacken i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

Framförallt inom social- och hälsovårdsfacket Tehy har motståndet och missnöjet varit stort. På tisdagsmorgonen gick man tillsammans med närvårdar- och primärskötarförbundet SuPer in för ett övertidsförbud samt förbud att byta arbetsskift, i ett försök att föra förhandlingarna i rätt riktning. Trots synliga effekter som både lyfte fram stora brister i den offentliga sektorns arbetsfördelning och än en gång visade på den enorma plats sjukskötarna fyller i vårt samhälle, tycks det alltså ha varit förgäves.  

 

För att citera Eva-Maria Sundström, huvudförtroendeman för Västra Nylands sjukvårdsområde:

 

– Om arbetsgivarna har en sådan bemanning att hela korthuset faller så fort människor inte jobbar mer än vad de enligt avtalet ska göra, så är det nog något som är fel.

 

Trots det har bristen på förståelse för sjukskötarna varit påtaglig. Som såväl Sundström som många andra lyft fram verkar inte den branschöverskridande solidariteten sträcka sig till de samhällsfarliga sjukskötarna, som därför utelämnas åt vargarna.  

 

Och då handlar det ändå inte om några oerhörda krav. Tehys ordförande Millariikka Rytkönen sade i förra veckan till Yle att fackets huvudsakliga mål är en delkompensation för nedskärningarna i semesterpenningen, som regeringens osthyvel orsakade i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

– 600 miljoner togs bort, vi ber om att få 300 miljoner tillbaka, sade Rytkönen.

 

– Det finns inga cash, svarade finansminister Petteri Orpo med hundögon och skrattade efter det hela vägen till banken.

 

Om det fortfarande finns någon där ute som inte förstår varför inkomstklyftorna ökar och kvinnor statistiskt sett inte tjänar lika mycket som män, så finns en del av svaret här: överbetalda ministrar och tjänstemän, merparten män, som har mage att kräva de största uppoffringarna av arbetare i lågavlönade och kvinnodominerade branscher och då de kräver dräglig ersättning mumla något skenheligt om solidaritet och att alla ska dra sitt strå till stacken.

 

Övertidsförbudet visade än en gång att det är dessa människor, inte regeringen Sipilä, som håller det här landet på fötter. Jag hoppas att sjukvårdarna står på sig och om det är värt någonting har de mitt fulla stöd.

 

 

Lukas Lundin

Lukas Lundin.

Kolumn

Gunnar Lassinantti

Finland, Sverige och säkerheten

Sauli Niinistö har omvalts till Finlands president med överväldigande majoritet. Finska folket tycker att han gör ett bra arbete och inger förtroende.

Utrikespolitiken är presidentens ansvarsområde i samarbete med regeringen. Sju av åtta kandidater sa klart nej till finskt medlemskap i Nato. Endast svenska folkpartisten Nils Torvalds sa ja och belönades med drygt en procent av rösterna. Detta faktum har knappast svenska pressen förmedlat. Natofrågan är därmed avförd från politiska dagordningen i Finland åtminstone sex år framåt. Militära alliansfriheten tjänar stabiliteten i Östersjöregionen, och Finland vill inte riskera att hamna mot Ryssland i en krigshotande situation, argumenterade Niinistö. Alla kandidater klargjorde att Finlands beslut görs oberoende av Sveriges.

I nära 20 års tid har ett propagandistiskt zick-zack spel bedrivits mellan Helsingin Sanomat och borgerliga Stockholmspressen om att ett Natointräde närmar sig i respektive grannland. I själva verket har folkmajoriteten i bägge länderna stabilt varit emot ett inträde. Det har varit tidningarnas eget önsketänkande, inte fakta. I en opinionsundersökning i Sverige före Folk och Försvar-konferensen i Sälen ökade Natomotståndarna med fyra procentenheter till 44 procent, och anhängarna minskade lika mycket till 31 procent.

Det finns ingen majoritet för att ansluta sig till konventionen om kärnvapenförbud i finska riksdagen, endast de rödgröna partierna är för. I Sverige, som till skillnad från Finland deltog i FN:s förbudskonferens, utreds frågan inom utrikesdepartementet. Finska fredsrörelsen hoppas att Sverige skriver under och anser att det skulle stödja deras egen och nordiska fredsrörelsens kampanj i frågan.

Vid en intervju under valkvällen talade president Niinistö positivt om de omfattande och förtroendefulla kontakterna mellan Finland och Sverige: – Vi är mycket öppna mot varandra. Försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet mellan länderna byggs fortlöpande ut. Trots detta är mitt tips att Finland även vid nästa större militära flygplansbeställning kommer att gå förbi Saab och vända sig till USA för nyanskaffningen.

I presidentvalskampanjen framgick att kandidaterna var väl insatta i svenska regeringens och oppositionens åsikter. Det är sämre beställt med insikterna i motsatt riktning. Man kan ändå hoppas på att det omfattande informationsflödet under Finland 100 år jubiléet ökat svenskarnas kunskaper om och respekt för grannlandet.

 

 

 

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti.