MENY

Kolumn

Jacob Söderman

Jacob Söderman: Upp till kamp för förändring!

”Ni får förlåta mej, men Ibland känns det som om statskyrkan och Partiet har samma problem.”

 

Tuula Haatainen vann som bekant partiomröstningen med en klar marginal över vår kandidat Maarit Feldt Ranta. Haatainen är nu vår presidentkandidat.

På partifullmäktiges möte i Jyväskylä var stämningen god. Maarit lovade att stöda Haatainens kampanj. Fullmäktiges medlemmar åkte hem med goda minnen i bagaget. Snart börjar kampanjen.

Haatainen höll ett långt tacktal. Jag hann redan tröttna på det, då hon på slutet berättade ett barndomsminne. Hennes mor hade visat att alla människor har ett människovärde.

“De som håller på de mänskliga rättigheterna är ingen ytterlighetsgrupp”, sade hon. “De är de förnuftiga människorna.”

“De som vägrar invandrarna en rättvis behandling med fördomsfulla argument är en ytterlighetsgrupp”, tillade hon med skärpa.

Publiken gav henne en lång varm applåd.

 

Möjligheten finns – kräver jobb

Haatainen talade sig även varm för Margot Wallströms feministiska utrikespolitik, det vill säga att sätta kvinnors och barns rättigheter först till exempel i våra relationer till tredje världen.

Haatainen bör betona kvinnors rättigheter i sin kampanj, ty hon har säkert lättare att få nya anhängare bland dem. Huvudkandidaten är dock en äldre herre.

Det har också sina risker. Det låga deltagandet inom partiet – litet under hälften – kan tyda på att många äldre medlemmar ämnar rösta direkt på Sauli Niinistö i första omgången.

Det är skäl att i Tuula Haatainens valkampanj betona vikten att vi går in – särskilt männen inom partiet måste övertygas – för vår kandidat med kraft.

Partiet måste helt enkelt göra bättre ifrån sig än förra gången. Det är fullt möjligt men kräver jobb.

En annan sak Haatainen måste minnas: Hon bör genast ta pulsen på såväl De grönas humana Pekka Haavisto och alldeles särskilt på ytterhögerns kandidat Laura Huhtasaari; skilt för sig naturligtvis.

 

Konkreta livsberättelser behövs

Trots att partifullmäktige lyckades samla sig till att välja en presidentkandidat i god stämning, var jag fundersam på vägen hem. Vad hade jag upplevt? Träffat en massa goda människor, men…

Tre tal hölls. Fullmäktiges ordförande, partiordföranden och presidentkandidaten. De lästes mestadels från papper. De behandlade politiska frågor med beprövad socialdemokratisk vokabulär, oförändrad sedan tiotals år.

Man övertygade de egna om frågor, där de redan var övertygade. Man övertygar de övertygade i läromästarton, stundvis litet kryptiskt.

Människor och deras öden virvlade inte omkring i salen. Berättelser fattas, beskrivningen av problemen var torr och teoretisk.

Slutet på Haatainens tal skiljde sig positivt. Hon berättade om modern och en fattig familj, en berättelse som talaren drog slutsatser av, som berörde åhörarna.

Ni får förlåta mej, men Ibland känns det som om statskyrkan och Partiet har samma problem. Båda är respekterade institutioner i samhället med en ack så föråldrad profil.

Båda håller fast vid traditionella mötesformer, trista ritualer.

De sker på ett förlegat språk.

Det fräscha språket i Jesu bergspredikan eller det, som Karl-August Fagerholm använde, har man tappat bort.

Folkstödet minskar för båda.

Försöker kyrkan eller SDP att ta tillbaka sitt minskade stöd genom att gå till höger, minskar stödet till vänster, eller till vänster, ja, då minskar det till höger.

Vad skall man göra? Se noga vem man talar till.

 

Avgörande hur budskapet förmedlas

Jag har barn (kring 50 år) barnbarn (kring 30 år) och barnbarnsbarn (1-5 år).

Alla dessa grupper upplever samhället på mycket olika sätt.

SDP:s sätt att arbeta, partiets språk leder till ett bra understöd i min åldersgrupp (kring 60-80 år), men är redan gammalmodigt bland folk kring 50 och litet stenålder för 30-åringar.

Detta trots att partiets värden och idéarv är aktuellare än någonsin.

Politik gäller inte bara pengar och förmåner, det gäller till exempel mer och mer människorätt, en verklig jämlikhet, klimatets förändring, nej till rasism, all diskriminering och förtryck, barns rätt till en trygg skolgång, respekt för miljön, ordets frihet och kultur, fredsarbete, invandrarna.

Allt detta måste kunna beaktas och ses i det dagliga politiska arbetet.

Glöm sedan inte poesi och musik, en god berättelse och litet drama eller skoj, när ni framför budskapet.

Gör det enkelt och klart, utan fraser och krusiduller.

Tala sanning, ha en bärande idé ett värmande budskap, när ni talar.

Tala till er nästa, undvik det formella och tråkiga.

Ge folk visioner, litet bränsle för deras drömmar, hopp om en bättre värld.

Tala inte för länge.

Hoppas jag inte själv blev långrandig.

Partiet behöver ruskas om i sitt sätt att möta folk och i sitt sätt att tala till folk.

Det jobbet måste man ta itu med inom rörelsen.

Kyrkan får biskoparna göra något åt.

 

Jacob Söderman

Jacob Söderman

Kolumn

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti: Varför kärnvapenförbud?

Den 7 juli beslutade 122 länder i FN, däribland Sverige, att förbjuda kärnvapen. Förbudet börjar gälla när 50 länder ratificerat det. Påven har deklarerat att Vatikanstaten gör det redan denna vecka.

 

 

För 55 år sedan stod världen vid randen av ett kärnvapenkrig under Kubakrisen. FN:s nedrustningsförhandlingar startade med en tongivande roll för Sverige. 1968 beslutade en enig svensk riksdag att ansluta sig till ickespridningsfördraget, NPT. Dåvarande fem kärnvapenländer gavs rätt att ha kärnvapen under en övergångstid, men de förpliktigade sig att avveckla dessa. Övriga fördragsländer garanterade att inte skaffa kärnvapen. Nordkorea står utanför fördraget.

Kärnvapenländerna har inte levt upp till sina nedrustningslöften. Även om antalet kärnvapen minskat till cirka 15 000, moderniserar alla vapenländer sina arsenaler till stora kostnader. Kvarvarande vapen kan förinta jordklotet och civilisationen flera gånger om. Alla andra massförstörelsevapen omfattas redan av förbud. Det gäller biologiska vapen, kemiska vapen, antipersonella landminor och klustervapen.

Nedrustningsförhandlingarna har inte gjort några framsteg på mycket lång tid. Ett nytt steg behövs därför. Förbudet är ett svar på detta. Humanitära skälen för kärnvapenförbud har ökat, vilket bland annat Internationella Röda korset och Internationella Röda halvmånen påvisat. En bred internationell fredsrörelse står bakom kravet inom International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

 

Nato eller kärnvapenförbud? En militant debatt mot förbudet har anförts av moderata och liberala politiker och borgerliga ledarskribenter lierade med dem. USA och Nato har lagt sig i vår inhemska debatt på ett sätt som inte skett tidigare. Varningsord har rests att en svensk ratificering kan försvåra kontakterna med Nato. USA har skrämt alla Natoländer att bojkotta förbudet. Även Finland med borgerlig regering, avsaknad av Sveriges politiskt förankrade nedrustningstradition och en närmast obefintlig debatt i frågan har ställt sig utanför.

Sveriges säkerhets- och nedrustningspolitik ska beslutas i Stockholm, inte i Washington eller av Nato i Bryssel. Vår nya regering har återtagit en god svensk nedrustningslinje efter parentesen med Carl Bildt som utrikesminister.  Risken finns att en eventuell borgerlig regering – om den olyckan skulle bli resultatet av nästa års val – kan sabotera en anslutning till förbudet. Kräv en ratificering av kärnvapenförbudet snarast av Sveriges riksdag!

Gunnar Lassinantti

Kolumn

Britta Lindblom

Britta Lindblom: Rapport från huset med gul triangel

”Det är lite mañana som gäller, säger många. Då har de inte sett de grekiska pensionärerna som arbetar i sina barns företag.”

Lue lisää

Britta Lindblom

Britta Lindblom.

Kolumn

Anette Karlsson

Anette Karlsson: Minska hälsoskillnaderna!

“Människor önskar enkla saker av vårdreformen. Man måste få vård utan långa köer. Klientavgifterna får inte förhindra en från att komma till läkaren. Vården måste vara kvalitativ. Socialtjänsterna måste fungera. Barn, åldringar och funktionshindrade ska tas hand om” skriver Anette Karlsson.

Lue lisää

Anette Karlsson

Kolumn

Norge och Norden

Norge.

Kommentar: Starkast stöd och mest kris? Verkligen?

Arbeiderpartiet är Norges största parti och samtidigt den krisande förloraren. Varför?

Lue lisää

Norge och Norden

Norge.

Kolumn

Robert Björkenwall

Robert Björkenwall: En analys av svenska Moderaternas kris

Oavsett vem som nu tar över så står sig prognosen att Moderaterna med betydande sannolikhet går mot ett katastrofval hösten 2018, skriver Robert Björkenwall.

Lue lisää

Robert Björkenwall

Robert Björkenwall

Diskussion