MENY

Kolumn

Jacob Söderman

Jacob Söderman: Vad sker i Europa?

”Den politiska rörelse, som kan utforma en hållbar vision om hur man tryggar människans framtid inför globaliseringen, digitaliseringen, invandringen, klimatförändringen och den nyliberala ekonomiska politikens girighet, kommer att ha en säker framgång.”

 

 

På våren såg man fram emot två val som skulle påverka EU:s utveckling: presidentvalet i Frankrike och parlamentsvalen i Frankrike och Tyskland.

Macron valdes till president i Frankrike. Hans parti fick majoritet i parlamentet. Man gladde sig, en EU-vän vid makten.  Tisdagen den 26 september framförde han i Paris – i Sorbonne universitets auditorium – sin bombastiska plan om att förnya EU.

Le Pens ytterhöger tog dock 13,2 procent av rösterna i första omgången. Socialisterna och de traditionella högerpartierna marginaliserades.

Söndagen den 24 september avgjordes det tyska Bundestagvalet. Merkels kristdemokrater blev det största partiet och regeringskumpanerna, socialdemokraterna blev det näst största.

Båda partierna gjorde sitt sämsta val efter andra världskriget.

Kristdemokraterna förlorade en miljon väljare åt det högerradikala Alternativ för Tyskland (AfD), som innehåller öppet nazistiska element, och socialdemokraterna en halv miljon.  Många lämnade sofflocket för att rösta på alternativet, som bland annat ansåg att man “skulle respektera de tyska militärens framgångar” under andra världskriget.

AfD fick 12,6 procent av rösterna och ytterhögern tog sig därmed in i Bundestag för första gången efter andra världskriget.

 

Svårt förhandlingsläge i Tyskland

De tyska socialdemokraterna (SPD) reagerade omedelbart på sitt dåliga resultat. De fortsätter inte i regeringen med Merkel. Många delstatsval är bakom hörnet.

Merkel antas bilda regering med liberalerna, som kom tillbaka till Bundestag och De gröna.  Lätt blir det inte. Liberalerna hade EU-kritiska teman i valrörelsen. De tyska gröna klassas i regel som ett vänsterparti.

Regeringsbildningen kommer att dra ut på tiden. I bästa fall blir den klar till EU:s toppmöte i december.

Men något skutt åt att reformera EU enligt Macrons planer är inte att emotse. Möjligen enas man om några pragmatiska reformer gällande europeiskt försvar och gränsbevakning. Möjligt är också att euroländerna fördjupar sitt samarbete.

Finland representeras i EU av en EU-fientlig sannfinländsk minister och en statsminister som är en mäkta novis i EU-sammanhang.

 

Ett utbrett fenomen

EU borde nog ha sett att en massa flyktingar tornar upp sig på Afrikas kust, då Libyen upphörde att existera som stat och Syrien drogs in i ett grymt inbördeskrig, där stormakterna agerade öppet.

EU var dock i praktiken oförberett på den stora invandringen som kom igång 2014 under dramatiska former.  

Den har lett en politisk förändring av det politiska klimatet i Europa. Förändringen favoriserar den yttersta högern, alla de EU- och invandringskritiska.

I senaste val fick ytterhögern som sagt 13,2 procents stöd i Frankrike och 12,6 i Tyskland.

I tidigare riksdagsval har de likasinnade uppnått 38 procent i Polen, 45 procent i Ungern, 13,1 procent i Holland, 12,9 i Sverige där de utlovas mera i galluparna inför i nästa riksdagsval. I det kommande valet i Österrike lovar galluparna dem 25 procent.

Då de fick 27 procent i Österrike år 2000 under ledning av Jörg Haider reagerade EU häftigt.  

Samtidigt går det inte alls bra för socialisterna och socialdemokraterna inom Europa. De var ändå i tiden den verkliga motpolen mot den yttersta högern.

I Frankrike i det närmaste utplånades socialistpartiet och i Holland likaså. I Spanien och Grekland är de likaså satta åt sidan.

“Kom igen!” har man lust att ropa.

I Tyskland trodde man först på en seger, men gick till slut på en brakförlust.

I Norge såg det först ut att bli en framgång, men den uteblev.

I Sverige håller man ställningen som största parti. Ytterhögern tär på högerns understöd.

Ytterhögern kommer troligen inte inom snar framtid in i regeringarna.

 

Dystrare framtid kräver förändring

I Finland är Blå framtid ett minne blott efter valet. Men det att ytterhögern har en plattform i parlamenten kommer att betyda att regeringarnas politik måste beakta dem.

Då det gäller invandrarna, de språkliga minoriteterna och då det gäller utvecklandet av EU kommer det att visa sig i praktiken.

Vi går mot en dystrare framtid i Europa.

Ytterhögern avancerar med enkla svar på svåra frågor, med hätska utspel mot mänskliga alternativ.

Vad göra?

Det viktigaste vore att de socialdemokratiska och socialistiska rörelserna inom Europa skulle förnya sitt budskap, söka kontakt med sina väljare, lägga om sitt sätt att verka och utforma nya visioner.

Hur gör man det?

De svenska socialdemokraternas långvariga ordförande och statsminister Tage Erlander brukade säga att när det är svårt ”skall man lyssna på rörelsen.”

Den politiska rörelse, som kan utforma en hållbar vision om hur man tryggar människans framtid inför globaliseringen, digitaliseringen, invandringen, klimatförändringen och den nyliberala ekonomiska politikens girighet, kommer att ha en säker framgång.

Det är inte så lätt, men lönar sig att försöka.

Att bara fäkta med ytterhögern räcker inte.

Jacob Söderman

Kolumn

Folke Sundman

Ledare: Världen 100 år senare

Det 100-åriga Finland står inför samma vägval som resten av Europa och världen. Vi vill till allt pris undvika den typen av världsbränder staten Finland uppstod i och upplevt under sin självständiga historia.

Lue lisää

Folke Sundman

Folke Sundman Erikoistutkija Folke Sundmanin listauksella nuoreksi radikaaliksi ei pääse kuka vaan. -Isänisällä oli varmasti eniten vaikutusta siihen, että kiinnostuin nuoresta pitäen rauhanliikkeestä, erikoistutkija folke Sundman sanoo.

Kolumn

ABL

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Ledare: #dammenbrister och det angår oss alla

Den våg som nu sveper fram för med sig hemska vittnesmål och en kulturell blindhet för sexuella trakasserier, men också ett starkt hopp om förändring och ett bevis på kraften i att tala ut tillsammans.

Lue lisää

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Ledare: Gör aldrig vår himmel grå!

Klimatmanipulering är en farlig väg som försöker åtgärda symptomen istället för orsakerna. En bieffekt kan vara att vår blå himmel blir grå.

 

LEDARE

 

”Experter rädda för att ingen bryr sig om världens största experiment – konstgjorda moln runt jorden”.

 

Så lyder en av månadens viktigaste rubriker. Yle-artikeln handlar om att 250 experter samlats i Berlin för att diskutera olika sätt att manipulera jordens klimat, någonting som med fog väcker oro. Den brittiska forskaren Rob Bellamy ber folk öppna ögonen för riskerna med dylika projekt och säger att han ”är rädd att de som bestämmer kommer att ta dåliga beslut om planetens framtid.”

 

Journalisten och författaren Naomi Klein slog redan för ett par år sedan larm om seriösa planer på klimatmanipulering i sin klimatbibel Det här förändrar allt. Hon skildrar en tidigare konferens i ämnet där forskare diskuterade olika möjligheter att stävja globala uppvärmningens följder med hjälp av ny teknik. I ett av fallen, som alltså diskuterades seriöst, vore en bieffekt att atmosfären skulle påverkas så att vi aldrig mer skulle se blå himmel utan endast grå.

Vem har rätt att ta till sådana åtgärder, ens om det kan rädda liv? Klimatmanipulering väcker en uppsjö av frågor om forskningsetik och är även ett komplicerat fall för juridiken. Den övergripande frågan gäller ändå människans övertro på teknik och vetenskap, en övertro som blandas med förhoppningen om att vi ska få fortsätta leva som om naturresurserna vore obegränsade.

 

Att handgripligen stoppa den globala uppvärmningen genom att manipulera klimatet har hittills viftats bort som ett orealistiskt och oseriöst alternativ. För var dag som klimatförändringen framskrider justeras denna bild. De räddningsåtgärder som de stora energibolagen sponsrar forskning kring blir allt mer utvecklade och accepterade som en möjlighet. Det motsägelsefulla i att samma bransch sponsrar både klimatförnekare och forskning i klimatmanipulering passerar skrämmande obemärkt förbi.

 

Världen mjukas upp inför ett scenario där energijättarnas forskare erbjuder en lösning som sägs kunna rädda miljontals liv. Liv, som annars förstörs i klimatförändringarnas följder. De största nedsmutsarna försöker den dagen eventuellt framträda som räddande änglar, trots att de tillsammans med politiker bär ansvar för roten till problemet. Då mänskligheten tutat och kört över gränsen för planetens hållbarhet riktigt ordentligt kommer deras argument ändå att väga tungt. Tyvärr, får man säga. För klimatmanipulering är en farlig väg, med följder som vi inte kan kontrollera eller klarlägga i förväg. Det vore vettigare att åtgärda problemen istället för symptomen.

 

Så är inte fallet i dag. Det omvända är ändå symptomatiskt för vår tid. Parisavtalet gör klimatmanipuleringen mer rumsren och är inte alltför ambitiöst i förhållande till sakens natur och framskrider därtill i motvind. Världen bromsar ytterst lätt då det skulle gälla att dra i handbromsen. I måndagens Helsingin Sanomat listar forskningsprofessor Martin Forsius vid Finlands miljöcentral viktiga punkter för en lyckad klimatpolitik. Bland dessa finns politiska beslut om minskade utsläpp, rika länders stöd till utvecklingsländer, samt ett par punkter med den gemensamma nämnaren kostnadseffektivitet. Det är talande för dagens värld: Visst ska vi värna om miljön, men det får inte kosta. Utifrån detta tankesätt har professorn helt rätt. Även vid FN:s klimatmöte i Bonn betraktade ländernas förhandlare klimatfinansiering som en avgörande fråga.

 

Att planetens räddning behandlas som en kostnadsfråga är i sig absurt. Lika kortsiktigt är det att äventyra planetens stabilitet och beboelighet av rädsla att förlora arbetstillfällen. Så är fallet till och med i Tyskland som många hoppats skulle vara en central drivkraft i övergången till hållbar energiförsörjning, men där kolkraftverk med brunkol får fortsätta nedsmutsningen. I veckan kunde man också här på ABL läsa att nya kolkraftverk planeras i Latinamerika. Det är fel väg, världen behöver färre, inte fler kolkraftverk. Debatten utmynnar nu främst i gammal skåpmat om kärnkraftens för- och nackdelar och sol- och vindenergins begränsningar. Den totala energikonsumtionen ifrågasätts däremot inte på allvar.

 

Vad som behövs är förstås verkligt hållbar utveckling, en hållbarare livsstil världen över. Och det är, eller borde vara, en central politisk fråga i en globaliserad värld där storföretag vinner allt starkare inflytande.

 

Underrubriken på Naomi Kleins nämnda och ständigt högaktuella storverk lyder “kapitalism kontra klimatet”. Detta ger en fingervisning om var problemet ligger, och var lösningen ska sökas. Huruvida problemen eller symptomen ska åtgärdas är en politisk snarare än en vetenskaplig fråga.

Dagens politik är blå och riskerar göra himmelen grå. Nu behövs en rödgrön väg om världen tar klimatförändringarna på allvar.

 

Det verkar inte så.

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Kolumn

Eeva-Johanna Eloranta

Valfrihet riskerar göra specialistvården ineffektiv och dyrare

Valfrihet inom vårdreformen riskerar effektiviteten i specialiserad sjukvård och ökar kostnaderna, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta (SDP).

Lue lisää

Eeva-Johanna Eloranta