Opinion

Kalo mina – god månad

Foto: Johan Kvarnström
Foto: Johan Kvarnström
Foto: Johan Kvarnström

Grekernas vänlighet och artighet upphör inte att förundra mej. När månaden byts säger alla den första dagen Kalo mina, nämligen god månad. En välgångsönskan som skall räcka månaden ut. På måndagarna önskar vi god vecka. Och förstås på morgonen, god dag, på eftermiddagen, god eftermiddag och mot kvällskvisten god kväll.

 

Sådär håller vi på. Inte att förglömma smaklig måltid, kali orexi på tavernan när souvlakin och salladen serveras.

Det är trevligt, civiliserat och mycket lugnande. Du bekräftas, din närvaro noteras, du finns i samhället, byn, gatan, grannskapet.

 

Jag blir en aning beklämd när jag tänker på sura medpassagerare under resan till arbetet i Finland. I lokalbussen och på metron träffar du ofta samma människor. Inte en nick, ett hej. De är försjunkna i sin telefon, tummarna går och sms virvlar vidare. De löser sudoku i eftermiddagstidningen utan en blick på omgivningen. De skriker order till morgonsömniga motvilliga skolbarn. De ropar i sina telefoner, uppenbarligen i tron att alla medpassagerare är döva och familjen elände tutas ut till hela världen. SUCK, säger jag!

 

I morgonbussen och metron är vi del av ett socialt sammanhang, i spårvagnen likaså. Mänskorna brukar ondgöra sig över högljudda finlandssvenska tanter i spårvagn nummer 3. Men, hallå, de pratar med varandra. De kommunicerar.

Människor är trots allt sociala djur som behöver varandra och behöver bekräftas av vår omgivning. Inte bara i familjen, i arbetsgemenskapen och av sina personliga vänner. Vi behöver också utvidga kontaktkretsen med nya människor.

 

Plötsligt minns jag ett duplikat som jag fick när jag skulle åka till Bryssel. Jag hade tillfälle att arbeta två veckor på Helsingfors stads byrå i Belgien. I duplikatet stod bland annat att vi hälsar på varandra, vi tar i hand, vi dricker inte för mycket på mottagningarna och vi har inte ylletröja på oss på under finare fester! Det är inte så väldigt länge sedan…

Detta alltså som anvisningar till anställda inom Helsingfors stad. Och troligen var det ändå tjänstemän och -kvinnor på en viss nivå som åkte till Bryssel för att representera sin hemstad.

Vad drar vi/jag för slutsats av detta? Jo, att vi fortfarande kan ha en lång väg att gå, attityder att arbeta med och att våga bjuda på lite mera av oss själva.

 

Så nu tänker jag sätta punkt. Gå gatan ner mot närbutiken och önska God Jul och Gott Nytt År till cirka 100 människor.

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentare

Mest lästa