MENY

Kolumn

Jacob Söderman

”Katalonien, Katalonien”

Blir det mera oroligheter vet ingen hur det går, skriver Jacob Söderman om Katalonien.

 

Den brittiske författaren George Orwell blev internationellt känd för sin bok Djurfarmen (1945), i vilken han gjorde upp med kommunismen.

I slutet av 40-talet publicerade han boken 1984, en dyster vision av framtiden.

Hans bok Katalonien, Katalonien (1938) gjorde mest intryck på mig. Han berättade om sina erfarenheter från det spanska inbördeskriget. En stor del av berättelsen utspelas i Kataloniens huvudstad Barcelona.

Francos trupper erövrade staden 1939 efter bombanfall och blodiga strider.

Franco förklarade sig som diktator i Spanien samma år.

Nazi-Tyskland och Mussolinis Italien stödde Francos uppror mot republikens illa organiserade trupper. Dessa fick en del hjälp Stalin. England och Frankrike förklarade sig neutrala.

Frivilliga främst från England kom till republikens hjälp. Ernest Hemingway deltog som journalist på republikens sida. Han skrev en roman, Klockorna klämtar för dig (1940), efter kriget. Den filmatiserades 1943 med Gary Cooper och Ingrid Bergman och blev en stor succé.

Böckerna och filmen väckte mitt intresse för Spanien. Dock åkte jag först 1986 till Barcelona för att lära mig spanska. Det blev många fler resor.

 

En av hjältarna

Som riksdagens JO blev jag bekant med Kataloniens första ombudsman Anton Cañellas år 1991.

Han inbjöd att tala i Barcelona år 1994, när hans institution fyllde 10 år.

Inför valet av EU:s ombudsman år 1995 skrev han till de katalanska medlemmarna i EU-parlamentet och stödde min kandidatur.  Vi träffades ofta på internationella möten. Vid tillfälle brukade vi bänka oss på Camp Nou för att se Barcelona FC:s matcher.

Cañellas hade motsatt sig Francos diktatur som en rättrådig person och var tidvis fängslad.

Efter Francos död hyllades han som en av Kataloniens hjältar.

När han pensionerades talade jag på en ceremoni 2004 i det katalanska parlamentet.

Vid hans plötsliga frånfälle i augusti 2006 inbjöds jag att tala till hans minne.

Under de år jag besökte Katalonien träffade jag ledande personligheter som Jordi Pujol (regional statsminister 1981-2003).

Han ville tala bruten engelska – icke spanska – med mig.

På ett europeiskt zigenarmöte läxade de arrangerande zigenarna upp honom och bad honom tala spanska med mej.

Jag träffade också socialisten Pasqual Maragall och självständighetsivraren Artur Mas (CiU.)

På 80- och 90-talet vädrades självständighetstanken sällan.

Man ville nog att flera skulle läsa katalanska. En tidning på katalanska var subventionerad, men i början ingen framgång. TV lär ha visat Dallas på 80-talet enbart på katalanska för att få fart på intresset för katalanska. Kända katalanska författare skrev dock på spanska. Långsamt tog katalanskan över i skolorna och vid olika myndigheter.

Under början av 2000-talet började katalanskan dominera mina besök i parlamentet. År 2004 fick jag tala spanska, medan mötesordföranden höll sig enbart till katalanska. När talarna på Antons Cañellas minnesstund år 2006 – bl.a. EU parlamentets talman hemma i Madrid – mottogs av regionalparlamentets talman talade han katalanska med oss.

 

Ökad radikalisering

I de få diskussioner kring Kataloniens möjliga självständighet jag hade, förstod jag att mina vänner ansåg att den katalanska företagsvärlden inte var tilltalad av självständigheten. Det vore inte bra för den stabila ekonomiska utvecklingen.

Under de senaste åren har radikaliseringen ökat I Katalonien. Det ledande självständighetspartiet lyckades introducera en folkomröstning om självständighet i november 2014. Röstningsprocenten uppgavs till 37 procent av vilka 81 procent stödde självständighet. Grundlagsdomstolen ansåg att omröstningen var olaglig.

I mars 2017 dömdes före detta statsminister Mas därför till två års tjänsteförbud av Kataloniens högsta domstol. Utanför domstolen stödde cirka 40 000 demonstranter honom.

Hans efterträdare Carles Puigdemont (Bergstoppen) utlyste en ny folkomröstning som hölls 1.10.2017.

Den spanska inrikesministern Juan Ignacio Zoido sände in nationell polis, som lyckades få tag på valurnor med 740 000 röstsedlar.

Valdeltagandet stannade vid cirka 50 procent. Av dessa röster uppgavs de flesta stödja självständighet. Den nationella polisen tog till hårda tag. Cirka 840 civila och 35 poliser skadades. Våldet mot civila var ett uppenbart misstag. Polisen fick order att undvika våld redan samma dag, men olyckan var skedd.

Efter det har Puigdemont med knapp majoritet i det regionala parlamentet låtit godkänna en självständighetsdeklaration, men inte publicerat den.

Han kräver förhandlingar med den nationella regeringen. Socialisterna och Ciudadanos (medborgarna) rörelsen stöder inte Kataloniens självständighet varken i det regionala eller det nationella parlamentet Den främsta orsaken är att Katalonien haft en stark inflyttning sedan inbördeskriget: De inflyttade och deras familjer är troligen i majoritet bland befolkningen. De vill inte skilja sig varken från Spanien eller EU.

 

Upplösning av regionala parlamentet?

En massdemonstration för att Katalonien bör stanna kvar i Spanien hade en stor anslutning. Viktiga företag hotar lämna Barcelona om Katalonien blir självständigt. De nationella tidningarna attackerar självständighetssträvandena.

Puigdemont ger sig inte. Utlöser val gör han inte heller. Synbarligen väntar han att den nationella regeringen till exempel upplöser det regionala parlamentet och dess förvaltning, vilket vänder opinionen till hans fördel.

Det blir troligen batalj.

EU ställde sig genast på den nationella regeringens sida. Kung Felipe har ensidigt fördömt katalanerna.

De nationella socialistpartiet har föreslagit att förnya den spanska konstitutionen och ge Katalonien mera självständighet som en del av Spanien. Baskerna lär ha mera autonomi.

I bakgrunden finns det ruskiga minnet som Franco lämnat efter sig. Under inbördeskriget bombades Barcelona häftigt av Francos lierade, Mussolinis italienska flygvapen. Barcelona intogs på vårvintern 1939 med stora mänskliga offer och stor förstörelse.

Det katalanska språket förbjöds, de katalanska institutionerna fråntogs all makt, partierna och katalanska organisationer upplöstes. Aktiva katalanska frihetskämpar fängslades och mördades. Först efter Francos död i mars 1975 kunde Katalonien och dess autonomi byggas upp. I september 1977 fick man sin regionala autonomi.

Puigdemont fronderar mot den nationella regeringen, som leds av ett högerparti. Om den till exempel upplöser det regionala parlamentet och dess förvaltning, så lyder man inte. Om regeringen i Madrid sänder in nationell polis, kanske militär, och anhåller ledande katalaner, lär Francos mörka ande vakna och bitterheten göra sig påmind.

Då kan Puigdemont och hans medlöpare få en hyfsad majoritet för självständighet.

En fredlig, övervakad folkomröstning om självständighet leder troligen till att ett alternativ med mera autonomi för Katalonien såsom del av Spanien segrar.

Blir det mera oroligheter vet ingen hur det går.

Självständighet blir det knappast, men hur man kommer ur dilemmat utan skada är svårt att se.

EU:s ledning och den spanska kungen, vilka kunnat medla för en fredlig lösning, gjorde tyvärr bort sig redan i starten.

Jacob Söderman

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Ledare: Gör aldrig vår himmel grå!

Klimatmanipulering är en farlig väg som försöker åtgärda symptomen istället för orsakerna. En bieffekt kan vara att vår blå himmel blir grå.

Lue lisää

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Kolumn

Eeva-Johanna Eloranta

Valfrihet riskerar göra specialistvården ineffektiv och dyrare

Valfrihet inom vårdreformen riskerar effektiviteten i specialiserad sjukvård och ökar kostnaderna, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta (SDP).

Lue lisää

Eeva-Johanna Eloranta

Kolumn

Britta Lindblom

Samtal med Nikos – en taxichaufför

Nikos min chaufför var en pratsam person. Hans liv var som ett ekonomiskt bokslut över de problem som finns i Grekland, skriver Britta Lindblom.

Lue lisää

Britta Lindblom

Britta Lindblom.

Kolumn

ABL

Begreppet ”hushåll” måste uppdateras till 2010-talet

Socialdemokratiska Studerande vid Åbo Akademi anser att en reform av det allmänna bostadsbidraget behövs och att begreppet ”hushåll” måste uppdateras till 2010-talet.

Lue lisää

Ursula Korpijärvi

Kolumn

ABL

Socialdemokratiska studerande: Regeringens bostadsreform drabbar unga hårt

SONK:s (Sosialidemokraattiset Opiskelijat) höll sin 50:e kongress i Tammerfors föregående veckoslut och kom med följande ställningstagande:

 

Det är mycket beklämmande att regeringen i sin budget för år 2018 valt att binda det allmänna bostadsbidraget till  levnadskostnadsindex i stället för hyresindexet. Skillnaden är att hyrorna vuxit med nästan en fjärdedel på sju år, medan till exempel konsumentpriserna överlag stigit med en betydligt lägre procent i jämförelse. Bostadsbidraget knyts alltså till ett index som vuxit långsammare än hyrorna, framför allt i städerna. Därtill väljer regeringen att införa delbostadsnormen, vilket innebär att endast 80 procent av de maximala boendeutgifterna tas i beaktande när man räknar ut bostadsbidraget för dem som hyr en del av en lägenhet eller en lägenhet på mindre än 20 kvadratmeter.

Samtliga åtgärder försämrar alltså de studerandes privatekonomi kraftigt på sikt och leder till ökade inkomstklyftor.  Enda sättet att på ett hållbart sätt lösa bostadsbristen och stävja hyreshöjningarna är att gynna bostadsbyggandet av framförallt nya ettor på studieorterna.

En ändamålsenlig och trevlig bostad är en förutsättning för ett bra liv, det kan vi säkert alla vara överens om. SONK:s 50:e kongress kräver att regeringen inte gör besparingar på studerandes bekostnad och att alla studerande har möjlighet till ett drägligt boende, oberoende av ens socioekonomiska bakgrund!

Jesse Jääskeläinen

Jääskeläinen haluaa lähteä kehittämään Sonkista maan johtavaa ja kiinnostavinta poliittista opiskelijaliikettä