Själva valresultatet innebär en ökad polarisering i de politiska styrkeförhållandena i stadsfullmäktige. De största förlorarna i antalet mandat och röster var de Gröna och Samlingspartiet. Både Socialdemokraterna och Vänsterförbundet gick framåt och tog var sitt tilläggsmandat. På den andra flanken gick Sannfinländarna och Rörelse Nu klart framåt.

Den mest påtagliga ändringen resultatet medförde är att de Gröna förlorade den dubbla vågmästarroll de hade i föregående fullmäktige. Där hade å ena sidan Samlingspartiet och de Gröna tillsammans en majoritet av fullmäktigeplatserna, men å andra sidan hade också de Gröna, SDP och Vänsterförbundet en knapp majoritet av platserna. Bägge majoriteterna saknas i det nya fullmäktige. Detta innebär ett större potentiellt spelrum för bl.a. SFP, Sannfinländarna och Rörelse Nu men hur denna förskjutning kommer att synas i praktiken är ju sedan en annan femma.

Det genomsnittliga valdeltagandet i Helsingfors var något högre (drygt 61 procent) jämfört med hela landet (drygt 55 procent). Men medeltalet säger egentligen ingenting av politiskt värde, utan här gäller det att gå igenom respektive röstningsområden och se hur valresultatet och deltagandet samspelade på det planet.

Här förstärktes den politiska profil som utformats under en längre tid men som nu i statistikens ljus är alltmera tillspetsad och dramatisk.

En medlem i Thomas Wallgrens kampanjgrupp (Timo Mielonen) har sammanställt en statistik över röstningsdeltagandet och valresultatet i respektive röstningsområden.

Ytterligheterna ser ut såhär:

– i det område (Tammelund) där Samlingspartiet tog flest röster procentuellt (51,7) var valdeltagandet 80 procent;

– i det valområde (Jakobacka B) där SDP tog flest röster (29,4 %) var valdeltagandet 40,1 procent;

– i det valområde (Stensböle) där Sannfinländarna tog flest röster (24,1 %) var valdeltagandet 37,3 procent;

Det här var alltså ytterligheterna, men för de här tre partierna fördelar sig resultaten tydligt på just den här axeln. I merparten av Samlingspartiets starka områden var valdeltagandet minst 70 procent. I samtliga röstningsområden där SDP var störst var deltagandet under medeltalet i Helsingfors. Och samma för de tre områden där Sannfinländarna var störst.

Kan tilläggas att i de röstningsområden där Vänsterförbundet eller de Gröna var störst rörde sig valdeltagandet ganska jämnt på båda sidor av medeltalet, lite under eller lite över 60 procent.

Som sagt, de här enorma skillnaderna i valdeltagande har inte uppstått i det här valet. Det är resultatet av en längre utveckling. Och statistiken är bara en del av sanningen. Men visst ger det här en både förstummande och skrämmande bild av hur det politiska engagemanget följer den socioekonomiska och politiska klassindelningen i Helsingfors.

I de rikas och den välmående medelklassens Helsingfors är högern stark och valdeltagandet högt. I den rödgröna bubblans Helsingfors, med en stor del av en yngre generation och bl.a. studeranden, är valdeltagandet hyfsat och de rödgrönas ställning stark. I de delar av staden där de sociala problemen är markanta och låginkomsttagarna starkt representerade, tävlar Socialdemokraterna och Sannfinländarna om populariteten bland en krympande andel politiskt intresserade medborgare.

Vi har alltså att göra med en extrem politisk klassindelning i vår stad. Den historiska frågan är, kan dessa krassa realiteter i något skede och hur omformas till en ny slags klasskamp? Där de svaga och utsatta i samhället igen blir medvetna om sin situation och att det är via politiskt engagemang en ändring kan fås till stånd. Jag vet, lättare sagt än gjort. Men frågan måste ställas. Och för socialdemokratin är det en politisk ödesfråga.

Den politiska och mediala kampanjen mot Sanna Marin som politisk ledare och person fick en enorm omfattning. Hur mycket detta påverkade valresultatet konkret förblir en spekulativ fråga. Ett av de argument Sanna Marin pressades med var att hon fört partiet till vänster och erkänner hon detta? Hon kringgick elegant frågan med att konstatera att SDP alltid varit ett vänster- och ett arbetarparti.

Men ingen rök utan eld. Min egen bedömning är att vi under Antti Rinnes och Sanna Marins tid rört oss närmare socialdemokratins grundläggande värderingar, vilket på senaste partikongress manifesterades i godkännandet av den nya principdeklarationen och det nya politiska handlingsprogrammet. Vi har gjort tydligare ideologiska markeringar än under tidigare år. Alla som känner mig vet jag har inga som helst problem med att kalla detta en orientering vänsterut. Men förskjutningen ska varken överskylas eller överdrivas.

Men i valet i Helsingfors hade vi ju nog en konstellation som åtminstone indirekt återspeglade socialdemokratins nya profilering. Vi hade nämligen tre relativt eller helt färska avhoppare från SDP som alla klarade sig mycket eller relativt bra i valet.

Stadens blivande borgmästare Juhana Vartiainen lämnade SDP 2015, efter närmare 40 år som aktiv partimedlem. Före detta partisekreteraren Mikael Jungner valdes nu till fullmäktige som representant för Rörelse Nu. Och docent Mikko Paunio, som under de senaste åren gjort sig mest känd som en extrem klimatskeptiker, hoppade över till Sannfinländarna bara några månader före valet, och valdes till deras första ersättare i fullmäktige.

Med andra ord ett markant läckage högerut i tre olika riktningar. Det här är en realitet som bör vidkännas. Jag kan tänka mig att det finns kamrater som vill justera partiets linje “högerut” för att i framtiden täppa den här sortens läckage och försöka locka tillbaka eventuella förlorade sympatisörer. De förlorade sympatisörerna ska vi förstås försöka övertyga, men inte genom att tumma på den politiska linje vi är inne på.

De svenska socialdemokraterna i Helsingfors gjorde under omständigheterna ett hyfsat val, men det räckte inte till för att behålla mandatet i fullmäktige. Thomas Wallgren går in i sin fjärde fullmäktigeperiod som andra ersättare.

Med “omständigheterna” menar jag för Thomas del bl.a. att trots att vi satsade osedvandligt mycket på synlighet i sociala medier, vilket var ett måste i årets val, så är inte detta den miljö där Thomas känner sig mest hemmastadd i sitt politiska arbete. Thomas är det direkta politiska samtalets man med talets och tänkandets gåva som sin särskilda styrka.

Men så kan vi peka på en rad subjektiva faktorer som ökade vår motvind i den här kampanjen. Vänsterförbundet hade återigen en mycket bred och attraktiv uppställning av svensk- och tvåspråkiga kandidater, som begränsade Thomas möjligheter att göra sig gällande i den väljarkategorin. På vår egen lista bidrog bl.a. Erkki Tuomiojas och Timo Harakkas kandidatur till att vi som parti gick framåt i valet, men samtidigt naggade det Thomas personliga stöd i kanterna. Och den synliga “kulturprotesten” mot regeringens restriktionspolitik ledde sannolikt till att också Thomas fick betala sin andel av priset bland de kulturarbetare i staden där han sedan gammalt har ett positivt fäste.

Och sist men inte minst. Ett faktum är att vår egen organisation inte på långa tider varit vad den var “i fornstora dar”. Den äldre generationens finlandssvenska socialdemokratiska väljare minskar för varje val som går och har inte ersatts av nya generationers aktiva ens närmelsevis i samma utsträckning som de gamla gått hädan.

Vi är medvetna om det här, och det är dags att återigen se över våra möjligheter till förnyelse och föryngring. Det är inte fråga om att Thomas och vår generation av aktiva socialdemokrater ska kasta in handduken och dra sig tillbaka. Också vi behövs så länge hjärtat slår. Men det är fråga om att skapa utrymme för ett generationsskifte också inom våra föreningar, Helsingfors svenska arbetarförening och Socialdemokratiskt Forum. Jag vet att också det är lättare sagt än gjort. Men det är enda vägen framåt. Kampen fortsätter, kamrater!