MENY

Kommentar: Starkast stöd och mest kris? Verkligen?

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Arbeiderpartiet är Norges största parti och samtidigt den krisande förloraren. Varför?

 

Svaret är givet, men mår bra av en kritisk reflexion:

Vänsterblocket förlorade måndagens stortingsval i Norge och Arbeiderpartiets resultat blev en röd pil nedåt, minus 3,4 procentenheter trots en period i opposition. Riktningens psykologi spelar alltid en viktig roll i politiken. Att bli störst med 27,4 procent av rösterna är automatiskt en förlust om du senast fick över 30 procent. Ologiskt och orättvist, men så formuleras den allmänna uppfattningen. Och i socialdemokratins fall förstärks den ofta oförtjänta förlorarstämpeln av en allmän landsöverskridande negativa trend. Men tänk om vi alltid fokuserade på resultatets förändring i stället för på själva resultatet. Tänk om en seger med 3-0 i en fotbollsmatch skulle ses som en förlust efter en tidigare vinst med 5-0. Ungefär sådan är situationen för Arbeiderpartiet. Flest röster, mest hån. Socialdemokraterna fick faktiskt över 790 000 röster.

 

Vänsterblocket nederlaget kan förstås inte förnekas. Samtidigt ska det inte heller överdrivas, vilket lätt sker i mediejakten på förlorare och syndabockar. Målet var att återta regeringsmakten och det misslyckades man med även om man – tack vare blockvännerna – knappade in på högerblocket vars samtliga partier gick en aning bakåt (inte tillräckligt för effekten av riktningens psykologi, det krävs större skillnader för partierna på vinnande blocksidan). Framför allt spärrgränsens matematik och blockpolitikens natur präglade valresultatet 2017, vilket är naturligt med det norska i systemet i politiskt jämna tider.

 

Ur ett finländskt konsensuspolitiskt perspektiv är det förstås främmande att det största partiet nu står utanför regeringen i Norge medan med fog kritiserade högerpopulistiska Fremskrittspartiet med cirka 15 procent av rösterna får fortsatt förtroende. Att ge dem regeringsansvar hade inte den effekt som många hoppats på, istället kan de invandringskritiska populisterna ha förskjutit gränsen för politisk anständighet och normaliserat en viss politisk vulgaritet över partigränserna.

Men nu är de alltså kvar vid makten, ty blockpolitiken har sina för- och nackdelar. Tydliga alternativ för väljarna är ett stort plus, regeringskoalitioner som inte återspeglar valresultatet på ett rejält sätt är ett lika stort demokratiskt minus. Listan på allting som är på gott och ont kan göras lång. För finländska ögon ser det också anmärkningsvärt ut att ett mittenparti som norska Senterpartiet väljer blocksida på ett oåterkalleligt sätt inför val. Kan du tänka dig Juha Sipiläs Centern deklarera att han absolut inte kan regera med ett högerparti?

 

En annan notering är den gröna vågens frånvaro i Norge. Miljøpartiet Dei Grøne klarade inte ens spärrgränsen på 4 procent och får endast ett mandat. Att andra partier också värnar om miljön förklarar inte skillnaden till De Grönas framfart i Finland. Norska högerblockets liberala Venstre med en tydlig grön profil kan ha lockat en del miljövänner. En starkare trolig förklaring är nog Norges motstridiga förhållande till oljan. Miljøpartiet Dei Grøne var antagligen för radikala, och övriga relativt snarlika. Miljöfrågor är snarare än konfliktfylld fråga inom blocken än mellan dem.

 

Så, varthän Norge och Arbeiderpartiet? Mycket talar för att Høyre kommer få det svettigt med en knappare majoritet medan Arbeiderpartiet med starkast stöd i landet nog bör ha is i hatten och tro på sitt politiska alternativ trots den mediala förlorarstämpeln. Därmed inte sagt att socialdemokratins utmaningar ska negligeras, historiskt lever socialdemokratin i en övergångsperiod som kräver hårt arbete. Det arbetet pågår konstant, i både med- och motvind.

Gunnar Lassinantti: Varför kärnvapenförbud?

Kuva: Siv Åstrand

Den 7 juli beslutade 122 länder i FN, däribland Sverige, att förbjuda kärnvapen. Förbudet börjar gälla när 50 länder ratificerat det. Påven har deklarerat att Vatikanstaten gör det redan denna vecka.

 

 

För 55 år sedan stod världen vid randen av ett kärnvapenkrig under Kubakrisen. FN:s nedrustningsförhandlingar startade med en tongivande roll för Sverige. 1968 beslutade en enig svensk riksdag att ansluta sig till ickespridningsfördraget, NPT. Dåvarande fem kärnvapenländer gavs rätt att ha kärnvapen under en övergångstid, men de förpliktigade sig att avveckla dessa. Övriga fördragsländer garanterade att inte skaffa kärnvapen. Nordkorea står utanför fördraget.

Kärnvapenländerna har inte levt upp till sina nedrustningslöften. Även om antalet kärnvapen minskat till cirka 15 000, moderniserar alla vapenländer sina arsenaler till stora kostnader. Kvarvarande vapen kan förinta jordklotet och civilisationen flera gånger om. Alla andra massförstörelsevapen omfattas redan av förbud. Det gäller biologiska vapen, kemiska vapen, antipersonella landminor och klustervapen.

Nedrustningsförhandlingarna har inte gjort några framsteg på mycket lång tid. Ett nytt steg behövs därför. Förbudet är ett svar på detta. Humanitära skälen för kärnvapenförbud har ökat, vilket bland annat Internationella Röda korset och Internationella Röda halvmånen påvisat. En bred internationell fredsrörelse står bakom kravet inom International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

 

Nato eller kärnvapenförbud? En militant debatt mot förbudet har anförts av moderata och liberala politiker och borgerliga ledarskribenter lierade med dem. USA och Nato har lagt sig i vår inhemska debatt på ett sätt som inte skett tidigare. Varningsord har rests att en svensk ratificering kan försvåra kontakterna med Nato. USA har skrämt alla Natoländer att bojkotta förbudet. Även Finland med borgerlig regering, avsaknad av Sveriges politiskt förankrade nedrustningstradition och en närmast obefintlig debatt i frågan har ställt sig utanför.

Sveriges säkerhets- och nedrustningspolitik ska beslutas i Stockholm, inte i Washington eller av Nato i Bryssel. Vår nya regering har återtagit en god svensk nedrustningslinje efter parentesen med Carl Bildt som utrikesminister.  Risken finns att en eventuell borgerlig regering – om den olyckan skulle bli resultatet av nästa års val – kan sabotera en anslutning till förbudet. Kräv en ratificering av kärnvapenförbudet snarast av Sveriges riksdag!

Diskussion

Anette Karlsson: Minska hälsoskillnaderna!

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

“Människor önskar enkla saker av vårdreformen. Man måste få vård utan långa köer. Klientavgifterna får inte förhindra en från att komma till läkaren. Vården måste vara kvalitativ. Socialtjänsterna måste fungera. Barn, åldringar och funktionshindrade ska tas hand om” skriver Anette Karlsson.

Lue lisää

Diskussion