MENY

Kommentar: Vad Footloose inte handlar om

En svartsjuk ung man misshandlar sin före detta flickvän. Det hela slätas över och ignoreras. För det är inte vad Footlose handlar om. Men det är utifrån tragedin på Jägarbacken vad Raseborg skulle behöva en pjäs om.


I min hemstad Raseborg ges superba teaterföreställningar i sommar. Tyvärr är de i min tankevärld oskyldigt associerade med ett mord (juridiskt sett fortfarande ett misstänkt sådant). Låt mig ta det i ordning:

 

En tisdag kväll upplever jag och min käresta Okänd soldat i Harparskog, en berörande version av Väinö Linnas tragedi som förtjänar de flesta av lovord. Pjäsen väcker tankar om moral, historia, våld, krig, liv och död.

På väg hem noterar vi två polisbilar på en av granngårdarna i vårt bostadsområde Jägarbacken i Ekenäs. Att polisen dyker upp här är inte helt ovanligt, men vanligtvis kommer de med endast en bil.

Vid midnatt känns någonting konstigt. Det är dels ett planerat elavbrott, dels något i luften, både känslomässigt och konkret – dånande helikoptrar. Varför?

Följande dag får vi svaret. Det kommer att omtalas som tragedin i Ekenäs. Under dagen bekräftar polisen det som djungeltrumman redan entydigt sagt: En ung man misstänks ha mördat sin före detta flickvän. På eftermiddagen kommer meddelandet att han hittats död.

Fallet får stor uppmärksamhet i media eftersom polisen skickat ut en efterlysning med bild och varning för att den unga mannen var beväpnad.

 

Småstaden chockades. Staden ordnade föredömligt snabbt krishjälp och församlingen ordnade en välbehövlig sorgceremoni i kyrkan. Den kollektiva sorgen fick ta sin berättigade plats. Tidningen Västra Nylands chefredaktör Marina Holmberg skrev en viktig ledartext om sorgen. Det som däremot inte direkt kom upp till ytan, och kanske av olika skäl inte kunde göra det, var en mer allvarlig diskussion om problemet med mäns aggressivitet. Fallet beskrevs av många som en unik tragedi, en ofattbar katastrof, som något som inte hänt tidigare. Det är fel. Svartsjukemord har begåtts tidigare, även i lilla Ekenäs. Mäns våld och brott mot liv är ett vardagligt problem i Finland. Vi borde tala om det. För statistik kan ljuga ibland, men inte om detta:

 

“Enligt Statistikcentralens uppgifter uppgick antalet offer för familjevåld och våld i nära relationer, som kommit till myndigheternas kännedom, till 8 800 år 2016, vilket är 0,4 procent färre än året innan. Av offren för familjevåld och våld i nära relationer var 69,0 procent kvinnor. Av familjevåld och våld i nära relationer var 40,6 procent våld mellan gifta par och sambor. Av de som misstänktes för familjevåld och våld i nära relationer var 77,9 procent män. En fjärdedel av offren var minderåriga.”

 

Totalt blev 37 600 personer offer för de våldsbrott som kom till polisens kännedom 2016. Hur stort mörkertalet är vet vi inte, men vi vet att det finns ett sådant. Men om en del fall aldrig når offentligheten blev det nästan frosseri i media av det misstänkta mordet och självmordet i Ekenäs. Det diskuterades överallt. Jag mötte samtalsämnet på stan, hemma på gården, på Facebook och på mitt jobb här i Helsingfors. En kvällstidning intervjuade en anhörig kort efter chockbeskedet. Etiskt försvarbart? Kanske, kanske inte. Men vi går vidare:

 

En del av småstaden lyckades kanske tänka på annat under midsommarhelgen. En del var fortsättningsvis försatt i sorg. För de anhöriga försvinner sorgen aldrig. Men hur är det för oss andra, är saken slutbehandlad? Är allting över för allmänhetens del? Ännu denna morgon var ljus och blommor kvar vid granngården. Ett fotografi på den unga kvinnan. Orden Vila i frid. Och en av anledningarna till att jag sitter och tänker på detta fall är gårdagens premiär av Footloose på Raseborgs sommarteater. Den klassiska musikfilmen fick en lyckad urpremiär som musikal i Finland. Pjäsen är dansant och sångrik så det förslår. Den ungdomliga energin sprakar. Pjäsen handlar om nya killen i en småstad där det sedan en dödsolycka är förbjudet att dansa. Även om dödens skugga är med på ett hörn är det en ganska lättsam och glad historia, en föreställning utan åldersgräns. Footlose handlar främst om dans, kärlek, sång och ungdom.

Västra Nylands recensent Elsa Kemppainen konstaterar ändå med rätta att en tyngre tematik ibland glimtar fram under den dansanta ytan. Glimtar var ordet. Och det som den fina VN-recensionen inte nämner och som 80-talsklassikern Footlose inte heller handlar om är att en svartsjuk ung man rövar bort och misshandlar sin före detta flickvän. Det finns med i pjäsen, men det slätas över med en axelryckning. Detsamma gäller gången som pjäsens pappa slår till dottern. Den saken tas inte upp mer än att hon försonligt hyllar honom i en senare scen. Inget förlåt, ingen större notis om saken. Och den unga kvinnomisshandlaren är fortsättningsvis med i gymnasieklassen som vanligt. Kanske för att den unga kvinnan inte dör i pjäsen. Måste någon faktiskt dö för att vi ska reagera, för att våldet ska behandlas i en pjäs?

 

För att undvika missförstånd: Nej, jag tycker inte att sommarteatern som riktar sig till hela familjen är rätt forum för de tunga våldsfrågorna. Och ja, hela ensemblen har gjort ett fantastiskt jobb! Poängen är snarare denna: vad säger det om vår kultur att en klassiker kan ha med en kvinnomisshandel utan att handla om detta våldsproblem? Jag vill hävda att det säger något som visar att tragedin på Jägarbacken inte var ett isolerat fenomen utan ett symtom på ett större samhällsproblem. Ett problem som inte får viftas undan med kommentarer om att “inte alla män…” och “en del kvinnor är också våldsamma”.

 

Som jag redan sade: Vi måste tala om mäns våld och aggressivitet. Kanske också behandla ämnet med en ny pjäs. Småstaden behöver någonting i stil med Raseborgs vinterteater – en kontrast till festen där man dansar vidare som om ingenting hänt.

 

Johan Kvarnström

MNESORD

Viktigt för facket att värna om språket och ungdomen

Kuva: Foto: Henrik Helenius
Sari Yliaho deltog i Industrifackets årliga svenskspråkiga höstträff som i år arrangerades i Metallhuset vid Hagnäs torg i Helsingfors.

Fackföreningsrörelsen ska kunna svara på nya utmaningar. Därför är bildandet av det storförbundet Industrifacket en nödvändighet. Det säger Sari Yliaho som är huvudförtroendeman vid företaget LKI Käldman i Bennäs.

Lue lisää

Diskussion

Feldt-Ranta om nazisternas glåpord: skakande, men jag låter mig inte skrämmas

Kuva: Ella Kaverma

Män som deltog i Nordiska motståndsrörelsens demonstration utanför Lilla parlamentet slängde glåpord efter Maarit Feldt-Ranta och tilltalade henne vid namn.

Lue lisää

Diskussion

100-åringen är en förebild

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Yngve Lindholm uppvaktar föreningens äldsta och mest långvariga medlem Helmi Rosendahl.

Finland, Köklaks svenska arbetarförening och Helmi Rosendahl har en sak gemensamt: de firar alla 100 år i år.

– De som grundade föreningen visste att det skulle bli en tuff kamp, men också en kamp värd att ta, sade Maarit Feldt-Ranta i festtalet på arbetarföreningens jubileumsfest.

Lue lisää

Diskussion

FSD-Österbotten: Dags att pröva på heldagsskola

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Förra veckan kunde allmänheten ta del av uppgifterna om att flera högstadieelever åkt fast i drograzzia i Jakobstad. I somras kunde man även läsa om olika typer av skadegörelse i Sundom. Det finns även många fler exempel som tydligt pekar på en rastlös ungdom och ungdomar som i ett rop på hjälp tar till förstörelse och droger.

 

– Att äska om olika typer av punktinsatser och kräva att auktoriteter får mera makt är inte hållbart sätt att tackla problemen på lång sikt. Det behövs ett strategiskt arbete där det involveras olika parter som ser till helheten och går till botten med problemen, säger FSD-Österbottens kretsordförande Jacob Storbjörk.

Droganvändningen och den allmänna förstörelsen kan ha ett samband med den allt mera bristande kommunikationen mellan  unga och vuxna. Grunden för en god kommunikation måste läggas redan i ung ålder.

– Vi inom FSD-Österbotten tror att många barn och unga skulle må bra av om det fanns en heldagsskola, med mycket fritidsverksamhet inbyggd för eleverna på morgnar och eftermiddagar. Kommunen skulle kunna stödja olika typer av fritidsintressen genom att knyta skolan samman med många olika sorters fritidsverksamheter, så att varje enskild ungdom skulle hitta en meningsfylld tillvaro och fritid, säger Storbjörk.

Därtill hoppas kretsordförande Storbjörk att de österbottniska kommunerna inte minskar anslagen för ungdomsverksamheten och håller avgifterna för morris-och eftisverksamhet skäliga.

– Höga avgifter kan göra tröskeln för hög för att ta del av den fritidsverksamhet som erbjuds. Barn och ungdomar behöver mera vuxenkontakt och olika fritidsverksamheter kan fungera som en naturlig plattform för möten och diskussioner åldersgrupperna emellan.

Diskussion