Efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan kommer grannländerna Tadzjikistan, Uzbekistan och Turkmenistan att bli viktiga i olika säkerhetsinsatser för det afghanska folket, samtidigt som dessa länder även kommer att tvingas hantera sina egna säkerhetsproblem.

Ett talibankontrollerat Afghanistan är inget nytt för dessa länder, som blev självständiga efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Men till skillnad från under 1990-talet, då de centralasiatiska staterna var på väg att etableras som oberoende länder – och deras framtida utveckling ännu var oviss, sker händelserna i dagens Afghanistan i en annan närmiljö.

Nu är grannländerna väletablerade stater som är kända för att trycka ned den inhemska oppositionen och stå beredda på att dra nytta av säkerhetskriser som kan ytterligare stärka makthavarnas position.

Tadzjikistan är ett tydligt exempel på den utveckling som skett sedan 1990-talet. Då var landet splittrat av ett inbördeskrig mellan den sekulära tidigare kommunistregeringen och en religiöst präglad politisk opposition. År 1997 kunde dock ett fredsavtal slutas, strax efter att talibanerna för första gången hade övertagit makten i Kabul.

Sedan dess har president Emomalii Rahmon kontrollerat Tadzjikistan. Till en början hade hans regering dock inte kontroll över hela landet, vilket utnyttjades av islamistiska extremister i landets avlägsna delar.

I dag är Emomalii Rahmon en av de auktoritära ledare som suttit vid makten längst i världen. Under de gångna decennierna har han befäst sin ställning, gjort sig av med oppositionella röster och ska enligt rapporter nu ha som främsta mål att överföra makten till sin 33-årige son Rustam Emomalii. Alla beslut som rör Afghanistan uppges påverkas av den målsättningen.

Uzbekistan är samtidigt ett politiskt mer öppet land än det var under 1990-talet. Men dess sittande president Sjavkat Mirzijojev styr fortfarande över en auktoritär regim, som vill undvika att talibanerna i grannlandet orsakar några inhemska problem.

Samtidigt står både Tadzjikistan och Uzbekistan inför verkliga säkerhetsproblem. Talibanerna finns i grannprovinserna och hundratals personer från Tadzjikistan uppges ingå i en allians med talibanerna.

Emomalii Rahmon är sannolikt mer oroad över att landsmän som befinner sig i Afghanistan ska utmana hans regim, än radikaliserade personer som befinner sig inom landets gränser.

Närmare fyra tusen personer från Tadzjikistan och Uzbekistan beräknas tidigare ha anslutit sig till terrorgruppen IS, varav flera tidigare höga militära befäl. I takt med IS nederlag i Irak och Syrien ska många centralasiater ha begett sig till Afghanistan. Samtidigt är det svårt att beräkna hur många de är.

Ledarna för Afghanistans centralasiatiska grannländer har på senare tid visat ett intresse för att hitta gemensamma lösningar på de regionala problemen. Samtidigt är utsikterna för ett sådant samarbete osäkert, bland annat på grund av fortsatta gränstvister mellan länderna.

Länderna i Centralasien har nu blivit alltmer geopolitiskt intressanta för USA, Ryssland och Kina. USA har inlett samtal om framtida säkerhetssamarbeten med både Tadzjikistan och Uzbekistan – möjligen med planer på att installera en postering för operationer inne i Afghanistan.

Ryssland genomför samtidigt militära övningar tillsamman med Tadzjikistan och Uzbekistan, och Kina har enligt rapporter en militär anläggning inne i Tadzjikistan.

Det växande internationella intresset ger samtidigt ledningarna i Tadzjikistan och Uzbekistan nya möjligheter att utnyttja detta för att stärka sin inhemska maktställning.

Emomalii Rahmon kommer troligen att framställa Afghanistan som ett yttre hot, för att på det sättet kunna väcka åtal mot inhemska motståndare genom att anklaga dem för religiös extremism.

Samtidigt som de centralasiatiska länderna skulle kunna bidra till en ökad stabilitet i Afghanistan, så kan alltså också regionens länder se nya möjligheter att kväsa den inhemska oppositionen tack vare krisen.

*Erica Marat är lektor vid College of International Security Affairs vid National Defense University i Washington. De åsikter som presenteras här är hennes egna.